Äntligen liiiiite energi i kroppen igen. Feber kan få vem som helst att bli matt och ganska livlös. Den som är sjuk har oftast bara en önskan och det är "att bli frisk". Den som är frisk har många önskningar, den på första plats i undersökningar brukar vara "att få vara lycklig". Tänk då att när man har lite förkylning så ligger friskheten oftast bara några dagar bort, medan andra mindre lyckligt lottade människor kanske aldrig får bli friska. Där gäller det att vara stark och positiv och kunna använda livet ändå till att göra allt det där man vill.
Blickade upp från feberdimma igår och såg en snutt om en tjej som hade haft ett väldigt jobbigt liv men som hade ställt om sitt fokus på att överleva. Idag har hon inte bara överlevt utan även varit iväg på äventyr. Med ett väldigt trasigt förflutet, men skador på muskler och i hjärnan, med en hand utan fingrar, så hade hon ändå bestämt sig för att klättra i berg. Många gånger hade hon fått höra att "det kan väl inte du som bara..." "Jodå, jag kan, fast jag gör det på ett annat sätt."
Varför är många människor snabba med att tala om för andra människor att de inte kan, inte duger, inte borde? Varför inte försöka se alla möjligheter och att man kan visst det fast kanske på andra sätt som traditionellt inte används. Och att önska människor lycka till. Tro på dem. Heja på dem. Stödja dem. Det må vara svårt att vara en medmänniska men vi kan nog alla försöka. Så gå ut där idag och heja på någon. :)
onsdag 12 december 2012
måndag 22 oktober 2012
Tåganalys 3
Det här med tågpendlande och resenärer. Det ger hela tiden upphov till nya bekantskaper. Fyrsitssätena där man sitter två och två mitt emot varandra. Kan vara rätt trångt om man har långa ben och det är väskor inblandade dessutom.
Var väldigt försiktig när jag satte ner fötterna så jag inte skulle trampa på damen och tryckte sedan ner min väska mellan mina fötter. Fast då råkade jag sätta min väska på hennes ena fot. Ja, det fanns inte så mycket plats eftersom hon också hade två fötter och en väska på golvet. Jag bad om ursäkt och med ett glatt leende:
"Jag ska genast flytta väskan från foten din och försöka få den emellan dina fötter."
Så det gjorde jag. Problemet var väl då att jag råkade få min ena fot över hennes andra fot, eftersom det inte fanns plats för allt..
Har en man gått och lagt sig så har han gått och lagt sig. Och har jag satt mig så har jag satt mig.. Nå, hon skrynklade ihop hela ansiktet men rörde varken fötter eller sin egen väska en millimeter. Och inte jag heller, för jag kunde inte böja fötterna längre bak. 1. För trånga jeans. 2. För långa ben. 3. Är inte så vig så jag kan snurra fötterna ett halvt varv.
Men det gick nog bra att ha min fot ovanpå istället för väskan, för tant somnade. Så slutet gott allting gott.
Vad lär man sig av detta då? Att om det finns hjärterum så finns det foterum.
Var väldigt försiktig när jag satte ner fötterna så jag inte skulle trampa på damen och tryckte sedan ner min väska mellan mina fötter. Fast då råkade jag sätta min väska på hennes ena fot. Ja, det fanns inte så mycket plats eftersom hon också hade två fötter och en väska på golvet. Jag bad om ursäkt och med ett glatt leende:
"Jag ska genast flytta väskan från foten din och försöka få den emellan dina fötter."
Så det gjorde jag. Problemet var väl då att jag råkade få min ena fot över hennes andra fot, eftersom det inte fanns plats för allt..
Har en man gått och lagt sig så har han gått och lagt sig. Och har jag satt mig så har jag satt mig.. Nå, hon skrynklade ihop hela ansiktet men rörde varken fötter eller sin egen väska en millimeter. Och inte jag heller, för jag kunde inte böja fötterna längre bak. 1. För trånga jeans. 2. För långa ben. 3. Är inte så vig så jag kan snurra fötterna ett halvt varv.
Men det gick nog bra att ha min fot ovanpå istället för väskan, för tant somnade. Så slutet gott allting gott.
Vad lär man sig av detta då? Att om det finns hjärterum så finns det foterum.
måndag 15 oktober 2012
En luad ål, en luad ål, det är en ål med lua på..
"Ett äkta Ålagille kan bara upplevas i Ålabod utmed Ålagilleskusten mellan Åhus och Haväng. Annars är det bara ett vanligt kalas med ål." Allt enligt Ålakademin. Så då var det ju bara att bege sig dit då. Samling vid pumpen på Hotell ÅhusStrand där Mats, småländsk gammal bonde och numer ålafiskare, klättrade upp på bardisken och höll låda samt hälsade oss välkomna, även vi den yngre generationen. Där tittade han på mig och min pojkvän som jag hade dragit med mig på denna överaskningskväll. Yngre generation när man är 40+, bara att tacka och niga. Men visst var där några till som var i vår ålder eller yngre, men mestadels då äldre generation. Det gör inget, de vet hur man leker de också.
Efter historieberättning så tände Mats lyktor och så begav vi oss ut i mörkret ner till den långa bryggan där vi skulle dela upp oss, då en bod inte räckte till de 104 personer som hade bokat in sig på Ålagillet. Populärt det där med att proppa i sig ål tydligen. Vi fick gruppen som skulle ha höger fot i vattnet på vägen dit och vänster fot i vattnet på vägen hem, och så var det dags för s(tr)andpromenad i mörkret. Med frispråkiga guider så visades vi in i Täppetboden och där hälsades vi välkomna med snaps och en kort intro om att det fanns god sandfiltrering utanför så herrarna till vänster och damerna till höger alternativt nyckel till toa-lätt och toa-svårt. Och så vips var dragspelsmusiken igång och det sjöngs snapsvisor och ålavisor och så ingick det både bra och dåliga historier, som sig bör på ett kalas..
Menyn då, ja, vad äter man på ett Ålagille. Man äter ål helt enkelt. En krämig suveränt god Ålasoppa till start, tätt följt av Luad ål med kryddost, knaperstekt skinn liksom, som man skulle tugga i sig, lät kanske sådär men var jättegott det också, nersköljt med stora bringare öl.. Sen var det dags för kokt ål med potatis och senapssås. Kokt ål är lite halvslabbigt i konsistensen, men stänker man först ättika på och sen låter den bada ordentligt i senapssås så är det inget problem längre. Lite stekt ål med päregröt ovanpå det, där man satte tummen i moset och gjorden en grop för sirapen som skulle hällas över. Där kan man tro att man inte skulle orka äta mer, och mätta var vi, men det kom in mer, först skraaaaabefaten såklart för att rensa undan lite ben, huvud och fenor, sen kom den Röööööögade ålen med äggröra och kavring och där tog det nästan stopp. Hade det inte varit för äppelkakan med vaniljsås som blev inburen på borden så hade det varit stopp, men nog fanns där ett litet hål till i magen. Men nej, någon nattamat blev det inte, det hoppade vi över. Ingen efterfest heller.. Det gick helt enkelt inte att svälja mer, inte ens en salivdroppe. Fast man har övat dåligt kanske, för de däringa reeedia bönnerna de drack då så det stod härliga ting till, kanske inte saliv då, men dryck i alla dess former, små glas, stora glas och kanske hemkokt i kastrullerna som de hade med sig.
Frukost, ålapaj.. Nä, skojar bara. Fruktgarneringen från påläggsfaten var tillsammans med de kanelstekta äpplena, det som lockade mest. Förutom kottarna som ekorrarna tyckte var bäst. Fantastiskt små söta krabater som underhöll mig och min kamera en stund innan det var dags att tacka ett rengingt och blåsigt Åhus för en varm och mättande kväll i glatt sällskap.
Efter historieberättning så tände Mats lyktor och så begav vi oss ut i mörkret ner till den långa bryggan där vi skulle dela upp oss, då en bod inte räckte till de 104 personer som hade bokat in sig på Ålagillet. Populärt det där med att proppa i sig ål tydligen. Vi fick gruppen som skulle ha höger fot i vattnet på vägen dit och vänster fot i vattnet på vägen hem, och så var det dags för s(tr)andpromenad i mörkret. Med frispråkiga guider så visades vi in i Täppetboden och där hälsades vi välkomna med snaps och en kort intro om att det fanns god sandfiltrering utanför så herrarna till vänster och damerna till höger alternativt nyckel till toa-lätt och toa-svårt. Och så vips var dragspelsmusiken igång och det sjöngs snapsvisor och ålavisor och så ingick det både bra och dåliga historier, som sig bör på ett kalas..
Menyn då, ja, vad äter man på ett Ålagille. Man äter ål helt enkelt. En krämig suveränt god Ålasoppa till start, tätt följt av Luad ål med kryddost, knaperstekt skinn liksom, som man skulle tugga i sig, lät kanske sådär men var jättegott det också, nersköljt med stora bringare öl.. Sen var det dags för kokt ål med potatis och senapssås. Kokt ål är lite halvslabbigt i konsistensen, men stänker man först ättika på och sen låter den bada ordentligt i senapssås så är det inget problem längre. Lite stekt ål med päregröt ovanpå det, där man satte tummen i moset och gjorden en grop för sirapen som skulle hällas över. Där kan man tro att man inte skulle orka äta mer, och mätta var vi, men det kom in mer, först skraaaaabefaten såklart för att rensa undan lite ben, huvud och fenor, sen kom den Röööööögade ålen med äggröra och kavring och där tog det nästan stopp. Hade det inte varit för äppelkakan med vaniljsås som blev inburen på borden så hade det varit stopp, men nog fanns där ett litet hål till i magen. Men nej, någon nattamat blev det inte, det hoppade vi över. Ingen efterfest heller.. Det gick helt enkelt inte att svälja mer, inte ens en salivdroppe. Fast man har övat dåligt kanske, för de däringa reeedia bönnerna de drack då så det stod härliga ting till, kanske inte saliv då, men dryck i alla dess former, små glas, stora glas och kanske hemkokt i kastrullerna som de hade med sig.
Frukost, ålapaj.. Nä, skojar bara. Fruktgarneringen från påläggsfaten var tillsammans med de kanelstekta äpplena, det som lockade mest. Förutom kottarna som ekorrarna tyckte var bäst. Fantastiskt små söta krabater som underhöll mig och min kamera en stund innan det var dags att tacka ett rengingt och blåsigt Åhus för en varm och mättande kväll i glatt sällskap.
torsdag 20 september 2012
Eftermiddagsanalys 2
Tågresa hem. Accompanjerad med lätt migränkänning. Tog datorn med mig för att hade någon fråga kvar på den däringa test reporten jag ska hjälpa till att skriva. Pluggar in musik i öronen, viker upp datorn på det lilla bordet som finns att tillgå och sätter igång.. Jag har den stora datorn, highend, skulle även kunna kallas hög/lång/bred-datorn. Tar upp sisådär 90% av bordet. Kommer in en dam som sätter sig mitt emot. "Ursäkta, kan vi dela bordet, jag vill också kunna skriva?"
- Javisst, säger jag och ler och drar min dator bakåt så den täcker halva bordet.Damen mitt emot viker upp sin och försöker få plats. Inte lätt för borden är väldigt små. Hon stökar och buffar och puttar en aningens och min skärm åker från lätt vinklad till upprätt. Ja, den glömde jag sätta i 90 graders vinkel, även om jag drog datorn bakåt.Hon fortsätter att försöka få plats med pappersmaterial också och det buffas lite till, men min dator är tyngre så den är inte så lättflyttad. Jag låter henne hållas. Ler lite mot min skärm och tänker att hon nog slutar snart. Annars har jag redan tänkt ut nästa replik."Damen kanske har en linjal med sig så kan vi mäta exakt var hälften av bordet går någonstans?"Jag kommer ihåg när jag var liten och då var det minsann millimeterrättvisa som gällde när man delade rum med syrran.
Vad lär man sig av detta. Jo att jag är inte bara på bra humör idag, jag är även på retfullt humör.
- Javisst, säger jag och ler och drar min dator bakåt så den täcker halva bordet.Damen mitt emot viker upp sin och försöker få plats. Inte lätt för borden är väldigt små. Hon stökar och buffar och puttar en aningens och min skärm åker från lätt vinklad till upprätt. Ja, den glömde jag sätta i 90 graders vinkel, även om jag drog datorn bakåt.Hon fortsätter att försöka få plats med pappersmaterial också och det buffas lite till, men min dator är tyngre så den är inte så lättflyttad. Jag låter henne hållas. Ler lite mot min skärm och tänker att hon nog slutar snart. Annars har jag redan tänkt ut nästa replik."Damen kanske har en linjal med sig så kan vi mäta exakt var hälften av bordet går någonstans?"Jag kommer ihåg när jag var liten och då var det minsann millimeterrättvisa som gällde när man delade rum med syrran.
Vad lär man sig av detta. Jo att jag är inte bara på bra humör idag, jag är även på retfullt humör.
Morgonanalys 1
Det går att undvika livet men det går inte undvika döden. Jag försöker leva livet och det går rätt bra. Idag levde jag vardagslyx. Fick pannkakor och pussar till frukost. Ja ni hör ju, det är lätt att heta Nina just nu.
Kom till tåget på ett bra humör om än lite senare än vanligt. Nästan fullt överallt och där det inte satt personer var deras väskor placerade. Stannar vid en "fyrsits".
- Är det ledigt här.
Den söta unga tjejen tittar på mig som om jag vore från en annan planet.
- Ja, alltså, eller har du bokat platsbiljett till din väska?
Hon mumlar lite och flyttar väskan. Sedan börjar hon spegla sig i sin mobil och rättar till det redan spikraka håret. Det var väl något hårstrå som inte låg helt perfekt. Puh tänker jag. Men jag ler, jag är på bra humör och dessutom megastolt över min trassliga trollfrisyr.
Vad lär man sig av detta då?? Vet inte. Men jag var på bäst humör även om jag inte hade perfekt frisyr.
Kom till tåget på ett bra humör om än lite senare än vanligt. Nästan fullt överallt och där det inte satt personer var deras väskor placerade. Stannar vid en "fyrsits".
- Är det ledigt här.
Den söta unga tjejen tittar på mig som om jag vore från en annan planet.
- Ja, alltså, eller har du bokat platsbiljett till din väska?
Hon mumlar lite och flyttar väskan. Sedan börjar hon spegla sig i sin mobil och rättar till det redan spikraka håret. Det var väl något hårstrå som inte låg helt perfekt. Puh tänker jag. Men jag ler, jag är på bra humör och dessutom megastolt över min trassliga trollfrisyr.
Vad lär man sig av detta då?? Vet inte. Men jag var på bäst humör även om jag inte hade perfekt frisyr.
tisdag 11 september 2012
Smilla vid tangenterna
Jag fick leva i 14 år och hade ett fantastiskt kattliv i Idyllen.
Jag föddes en gång för länge sedan av Knyss, en svart smäcker skönhet som hade träffat på ett grått lurvigt megastort monster i parningstid. Därav fick jag min fina stålgrå färg, en tjock päls och kanske en vikt som gick strax över gränsen från smäcker. Ja, mamma vägde 1,5kg och jag vägde runt 6kg när jag åt som mest.
Och äta, det kunde jag, torrfoder, påsmat, mjölk, räkor, leverpastej, möss, gräshoppor, fåglar, spindlar, å ja, sånt där. Dock åt jag inte maskmedel fastän jag blev lurad många gånger, och inte heller pencillin. Eller jag åt inte det på eget bevåg. Där blev det oftast en riktig fight, där jag inte riktigt vet vem som gick segrande ur striden. Jag tappade en del hår och den förbannat äckliga medicinen hamnade i mig fast jag vägrade. Ibland vann jag den lokala spottävlingen och lyckades skjuta iväg tabletten flera meter. Ibland var det istället en pasta eller sörja som kletades på mina vackra ben med förhoppningen att jag skulle slicka av mig det hela. Jag gillade inte att vara skitig, men det gick att skaka tassarna väldigt mycket så att i alla fall hälften trillade av. Och matte, ja, hon hade ordentligt med rivmärken, var genomsvett och hade dåligt samvete. Hon påstod hon ville mig väl, och det ville hon i de allra flesta fall, men medicin, nej det tror jag inte på.
Favoritmaten var nog möss ändå, fast jag tror kanske det ligger lite i uttrycket att det var jakten som var det roliga. Jag hade en jättebra plats ute på gräsmattan, ca 1 meter från en hög gräskant. Där fångade jag ett otal intet ont anande smågnagare. Matte såg oftast glad ut och klappade mig på huvudet, fast jag förstod aldrig varför jag inte fick äta en sådan delikatess inomhus. Enda gången hon blev lessen var när jag hade fångat det finaste exemplaret av en ekorre, och bitit av bakbenen för att den inte skulle springa iväg. Förstod på hennes uttryck att det inte var det hon ville jag skulle bära hem.
Ja, jag trivdes verkligen med att vara ute och leka på gräsmattan, jaga flygande insekter, prasslande löv, kryp i gräsmattan, sola ihop med matte, fast med min tjocka päls brukade jag flytta in i skuggan ganska snabbt och bara ligga där och hålla koll så det inte kom någon som ville titta på.
Matte och jag gillade att ligga still och mysa ihop. Bäst var tv-soffan. Ett smidigt hopp upp på mattes bröstkorg och så svängde jag in tassarna under mig och la mig, vad vi kan kalla stabilt. Spann så att hon vibrerade och stångade till henne på hakan flera gånger så hon inte skulle somna eller sluta klappa mig. Gillade verkligen att bli klappad och kliad bak öronen, kinderna, på huvudet, och t.o.m bli struken på näsan.
Bästa leksaken ever: det gamla svarta skosnöret. Shit alltså! Det går inte förklara. Man måste vara katt helt enkelt. Lite hemligheter måste vi ändå få ha. Vi som räknas som ett litet mer mystiskt djur än vad de där flåsande dumma hundarna är, de där ni vet som fjäskar jämnt och ständigt.
Fjäsk, det är liksom bara till för verkliga nödsituationer, som t.ex när matskålen är tom, eller när matskålen är tom eller kanske när matskålen är tom. Annars gör man ju som man själv vill. Vilar, busar, kelar eller leker. Allt liksom är på ens egna villkor.
Nu har jag andra villkor.
Nu befinner jag mig i katthimmeln. Jag saknar min matte och hon saknar mig, väldans mycket, men jag orkade inte längre.
Katthimmeln är dock inte fy skam att befinna sig i. *Snurrar tassen runt morrhåren och ler* Här kan man lapa grädde i litervis, det finns många ståtliga gråpälsade kattkillar här och oändligt antal svarta skosnören att leka med.
Hoppas nån gång att människorhimmeln och katthimmelns vägar korsas..
Smilla vid tangenterna. Idyllen, 11 September 2012.
Jag föddes en gång för länge sedan av Knyss, en svart smäcker skönhet som hade träffat på ett grått lurvigt megastort monster i parningstid. Därav fick jag min fina stålgrå färg, en tjock päls och kanske en vikt som gick strax över gränsen från smäcker. Ja, mamma vägde 1,5kg och jag vägde runt 6kg när jag åt som mest.
Och äta, det kunde jag, torrfoder, påsmat, mjölk, räkor, leverpastej, möss, gräshoppor, fåglar, spindlar, å ja, sånt där. Dock åt jag inte maskmedel fastän jag blev lurad många gånger, och inte heller pencillin. Eller jag åt inte det på eget bevåg. Där blev det oftast en riktig fight, där jag inte riktigt vet vem som gick segrande ur striden. Jag tappade en del hår och den förbannat äckliga medicinen hamnade i mig fast jag vägrade. Ibland vann jag den lokala spottävlingen och lyckades skjuta iväg tabletten flera meter. Ibland var det istället en pasta eller sörja som kletades på mina vackra ben med förhoppningen att jag skulle slicka av mig det hela. Jag gillade inte att vara skitig, men det gick att skaka tassarna väldigt mycket så att i alla fall hälften trillade av. Och matte, ja, hon hade ordentligt med rivmärken, var genomsvett och hade dåligt samvete. Hon påstod hon ville mig väl, och det ville hon i de allra flesta fall, men medicin, nej det tror jag inte på.
Favoritmaten var nog möss ändå, fast jag tror kanske det ligger lite i uttrycket att det var jakten som var det roliga. Jag hade en jättebra plats ute på gräsmattan, ca 1 meter från en hög gräskant. Där fångade jag ett otal intet ont anande smågnagare. Matte såg oftast glad ut och klappade mig på huvudet, fast jag förstod aldrig varför jag inte fick äta en sådan delikatess inomhus. Enda gången hon blev lessen var när jag hade fångat det finaste exemplaret av en ekorre, och bitit av bakbenen för att den inte skulle springa iväg. Förstod på hennes uttryck att det inte var det hon ville jag skulle bära hem.
Ja, jag trivdes verkligen med att vara ute och leka på gräsmattan, jaga flygande insekter, prasslande löv, kryp i gräsmattan, sola ihop med matte, fast med min tjocka päls brukade jag flytta in i skuggan ganska snabbt och bara ligga där och hålla koll så det inte kom någon som ville titta på.
Matte och jag gillade att ligga still och mysa ihop. Bäst var tv-soffan. Ett smidigt hopp upp på mattes bröstkorg och så svängde jag in tassarna under mig och la mig, vad vi kan kalla stabilt. Spann så att hon vibrerade och stångade till henne på hakan flera gånger så hon inte skulle somna eller sluta klappa mig. Gillade verkligen att bli klappad och kliad bak öronen, kinderna, på huvudet, och t.o.m bli struken på näsan.
Bästa leksaken ever: det gamla svarta skosnöret. Shit alltså! Det går inte förklara. Man måste vara katt helt enkelt. Lite hemligheter måste vi ändå få ha. Vi som räknas som ett litet mer mystiskt djur än vad de där flåsande dumma hundarna är, de där ni vet som fjäskar jämnt och ständigt.
Fjäsk, det är liksom bara till för verkliga nödsituationer, som t.ex när matskålen är tom, eller när matskålen är tom eller kanske när matskålen är tom. Annars gör man ju som man själv vill. Vilar, busar, kelar eller leker. Allt liksom är på ens egna villkor.
Nu har jag andra villkor.
Nu befinner jag mig i katthimmeln. Jag saknar min matte och hon saknar mig, väldans mycket, men jag orkade inte längre.
Katthimmeln är dock inte fy skam att befinna sig i. *Snurrar tassen runt morrhåren och ler* Här kan man lapa grädde i litervis, det finns många ståtliga gråpälsade kattkillar här och oändligt antal svarta skosnören att leka med.
Hoppas nån gång att människorhimmeln och katthimmelns vägar korsas..
Smilla vid tangenterna. Idyllen, 11 September 2012.
tisdag 21 augusti 2012
Tyroler Tour Sölden 2012, 15-16 Augusti
Det där Ötztal kortet som ingick i resan kunde man ju använda till allsköns grajjor, badhuset, hyra cyklar, åka buss etc. Ingenting av det hade vi gjort. Varför inte åka en lift igen då, det ingick ju också en upp och en ner per dag om man kände för det. Mest kände jag för att gå, även om andningen försökte antyda annat. Sååå, ny korv på fickan och så resa upp till Gaislachalmtoppen, och kanske en liten öl när man kikar på utsikten. Check. Åkte ner igen. Ja hur var det nu. Vilka ställen var bäst. Varför inte Bubi’s igen? :) Mycket trevligt och dags för en grosse Radler. Nu låter det som om vi bara drack hela resan men vätska är viktigt. Andrea och Andreas var där med dragspel, gitarr och glada miner, för att inte tala om kopälstofflor. Där blev jag lite avis, fastän jag har Bullets hemma med stora nitflärpen.
Kanske skulle ta en promenad?
Hühnesteigen nästa och där badade jag fötterna. Fy tatan vad kallt. Ett par meter i stocken och känseln försvann fullständigt från tårna upp till knähöjd. Efteråt var det faktiskt lite skönt. Kanske i den stunden då känseln kom tillbaka.
Kanske skulle ta en promenad?
Varför inte Gampe Alm, Gampe Thaya, Gampe Alm...
Gampe Thaya serverade den godaste pannkakan på hela veckan, direkt i pannan, även den dyraste, men det fick det vara värt. Tillbaka till utefestplatsen och stuket på gästerna började så smått luta, i alla de riktningar. Till slut kände jag att jag fått min dos av Tyrolermusik och flipperspelskuleögon, så jag gick ner till byn. Kanske skulle ta en promenad? Äntligen så blev det Weinfassel och där var tre stycken där när jag kom, så tänkte att det blir en lugn tillställning, med bra musik, då Agar har laddat DJ-båset med rock, hårdrock, softrock, rock, rock, lite rock och ABBA. Sen ramlade det in massor med folk på väldigt kort tid, t.o.m parkeringsplats för någon liten motorcykel, och Frans som jobbat på Operakällaren. Här failierade jag nu totalt i beslutet att inte dricka äckliga snapsar men jag blev lurad för den första var rätt bra, den andra smakade flygplansbränsle och jag är osäker på om det var samma sort... När den tredje kom fram så vägrade jag dricka den tills det lämnats löfte om att inga fler skulle ställas fram, då tog jag den. ”One for the road” som man säger. Ingen behövde släpa mig, men jag behövde däremot mat, så Onkel Tom som egentligen hade stängt köket, visade sig ha mycket tillmötesgående personal och Klemens fixade en pizza till mig med svamp, skinka, oliver och massor med vitlök. Orkade nästan äta upp hela. Kom på att doggybag nog fungerar även i Sölden och det tillverkades en sådan av folie som tacksamt bars hem till köket som nu förutom ett kaffepaket fick sällskap av pizzarester. Så efter alla de promenaderna (eller om det var snapsarna) somnade jag gott.
Frukost? Vitlökspizza.. Och det blev de andra tjejerna också glada över, för itne hade vi handlat frukost till köket en endaste gång under hela veckan. Fattar inte vart tiden tog vägen. Lite flottig bukfylla till kaffet alltså och det stod jag mig på ett tag innan blodsockret var i botten och vi letade macka inne i Innsbruck med vår nya guide som vi missat på tågstationen. Ganska trötta blev det en bra avslutning på veckan och sjyssta killen körde oss ut till flyget också, så det kom vi med precis som vi skulle. Efter 13 timmars resande landade jag så på perrongen igen, och där stod han ju! Smile :o)
Tack Sölden för denna gång. Du är ett najs ställe att tillbringa tid på. :)
Tyroler Tour Sölden 2012, 14 Augusti
Varför inte börja dagen med en promenad. En brant sådan. Och så ringer det i ryggsäcken precis när vi startat, men redan är flåset så kraftigt att det knappt går att prata samtidigt. Ska det vara så här?
Kommer fram till en skylt med "drick gärna detta vattnet" och dina bekymmer ska försvinna. Eller får man nya andra. Tyckte jag blev lite skakig i magen efteråt men det kan ju ha berott på andra orsaker. Marie och Linda blir halvt ihjälskrämda av en hjort som dundrar förbi men jag kryssar bara mellan kottarna och skrattar lite för mig själv, då Marie faktiskt blev jätterädd för en groda lite tidigare och nu fanns det kanske större anledning att haja till när man nästan blir nersprungen av ett stort muskelpaket med vassa horn. Efter lite andhämtning så kommer vi fram till Edelweishütte där vi får stor underhållning av Anna som gör piruetter, klädvisning, kaninaintro Fernando, Leo och Paul, jämför skor, viker glasögon, visslar i gräs och har en fullständig svada. Mycket charmig liten tös.
Nä, men om man skulle ha sig en liten frukostöl? Beställer en pfiff och blir förvånad när det kommer in en halvlitersflaska. Vad gick fel? Vilken otur man kan ha? Och ett av dagens i-landsproblem kände jag. Vi får sitta lite längre för den där var mer än dubbelt så stor som det jag beställde.
Traskar så småningom vidare till Sonnenblick för lunch och någon missförstådd date och går sedan vidare till Gampe Thaya för kaffe&kaka och vilopaus i soffan där Rafaela bäddar med röda dynor åt oss. Det är varmt om magen och jag drar upp tröjan lite smått, lägger en kudde över huvudet och njuter av värmen och fyllda magen. Det tar inte lång tid innan jag vaknar till med ett ryck och känner någon stor insekt krypa över magen, men det visar sig vara en vandringsfarbror i lokalt utstyrd filthatt som killar mig på magen med ett grässtrå och så skrattar han och hela hans sällskap gott. JÄTTEKUL verkligen... :)
Lämnar stället och går till Bubis igen. De bästa hyttorna blir mest besökta, så är det bara. Där sitter Gottfried och Elisabeth igen, de har vi sett varje dag nu och hur stora är oddsen? T.o.m på Fiegl's hytta var de samtidigt. Några nya bekantskaper blir det också i Tomas och FireFighterSven, men efter några drickor så tycker kroppen att jag suttit för länge igen. Så den vill röra på sig. De andra vill vara kvar, så jag traskar ner själv till byn och det tar faktiskt ganska lång tid. Det är stockar och stenar och branter och de protesterande knäna. Men kroppen säger igen till mig att den trivs trots allt, så det är bara att bita i den sura kotten. Det måste vara så de kom på den där snapsen. Fast god är den då inte. Klaus på Bubbis har dock den enda goda och det är hasselnötsdrickan. Några mer bestämde jag mig för att inte dricka, men där failierade jag senare trots att jag protesterade. Ska bli ännu duktigare på det i fortsättningen. Öl och den där blaskedrycken Radler är ok när man vandrar, men sprit är ganska meningslöst. :)
Kommer fram till en skylt med "drick gärna detta vattnet" och dina bekymmer ska försvinna. Eller får man nya andra. Tyckte jag blev lite skakig i magen efteråt men det kan ju ha berott på andra orsaker. Marie och Linda blir halvt ihjälskrämda av en hjort som dundrar förbi men jag kryssar bara mellan kottarna och skrattar lite för mig själv, då Marie faktiskt blev jätterädd för en groda lite tidigare och nu fanns det kanske större anledning att haja till när man nästan blir nersprungen av ett stort muskelpaket med vassa horn. Efter lite andhämtning så kommer vi fram till Edelweishütte där vi får stor underhållning av Anna som gör piruetter, klädvisning, kaninaintro Fernando, Leo och Paul, jämför skor, viker glasögon, visslar i gräs och har en fullständig svada. Mycket charmig liten tös.
Nä, men om man skulle ha sig en liten frukostöl? Beställer en pfiff och blir förvånad när det kommer in en halvlitersflaska. Vad gick fel? Vilken otur man kan ha? Och ett av dagens i-landsproblem kände jag. Vi får sitta lite längre för den där var mer än dubbelt så stor som det jag beställde.
Traskar så småningom vidare till Sonnenblick för lunch och någon missförstådd date och går sedan vidare till Gampe Thaya för kaffe&kaka och vilopaus i soffan där Rafaela bäddar med röda dynor åt oss. Det är varmt om magen och jag drar upp tröjan lite smått, lägger en kudde över huvudet och njuter av värmen och fyllda magen. Det tar inte lång tid innan jag vaknar till med ett ryck och känner någon stor insekt krypa över magen, men det visar sig vara en vandringsfarbror i lokalt utstyrd filthatt som killar mig på magen med ett grässtrå och så skrattar han och hela hans sällskap gott. JÄTTEKUL verkligen... :)
Lämnar stället och går till Bubis igen. De bästa hyttorna blir mest besökta, så är det bara. Där sitter Gottfried och Elisabeth igen, de har vi sett varje dag nu och hur stora är oddsen? T.o.m på Fiegl's hytta var de samtidigt. Några nya bekantskaper blir det också i Tomas och FireFighterSven, men efter några drickor så tycker kroppen att jag suttit för länge igen. Så den vill röra på sig. De andra vill vara kvar, så jag traskar ner själv till byn och det tar faktiskt ganska lång tid. Det är stockar och stenar och branter och de protesterande knäna. Men kroppen säger igen till mig att den trivs trots allt, så det är bara att bita i den sura kotten. Det måste vara så de kom på den där snapsen. Fast god är den då inte. Klaus på Bubbis har dock den enda goda och det är hasselnötsdrickan. Några mer bestämde jag mig för att inte dricka, men där failierade jag senare trots att jag protesterade. Ska bli ännu duktigare på det i fortsättningen. Öl och den där blaskedrycken Radler är ok när man vandrar, men sprit är ganska meningslöst. :)
måndag 20 augusti 2012
Tyroler Tour Sölden 2012, 13 Augusti
Ja, eftersom vi nu traskat både upp och ner och både knä och lår hade fått sig en dos muskelkarte så hade vi beslutat att vi skulle ta en buss till andra berget och gå lite lagom icke-ansträngande stigar i dalen. Det var ju dock den där lilla detaljen med bussar. När vi kom till hållplatsen så visade det sig att det skulle ta en timme till den ens anlände, så då beslutade vi oss för att traska i alla fall. Så vi började ännu en stigning i branterna och min andning kan betecknas som onaturlig. Trots tipset om att man bara behöver andas ut, för inandning går automatiskt, kunde då inte jag styra detta otroliga flåsandet som min bröstkorg levererade. Genomsvettig och med värkande muskler tänker jag dock ändå att jag gillar detta, kroppen tycker det är skönt att röra sig. Och aldrig har väl en kall liten öl varit godare än efter en jävulsk klättring i bergen. Fast då vi kom till Stallwieshütte så blev det ett glas flädersaft.. Det var gott det också. Och sen tog vi Klebe Alm på kuppen och minsann, där kom den lilla ölen trots allt. Otippat, not.. Inte så stora odds på det.
Nästa stopp skulle bli Fiegl’s Hütte men vägen såg lite tråkig ut så vi frågade Fraulain om man kunde gå vandringsstigen uppåt och det kunde man, det skulle vara lite längre men vackrare utsikt. Jo, tack du, längre var ingen underdrift. Vet inte hur många timmar vi gick. Vi trodde t.o.m att vi var på fel spår, för vi gick bara uppåt men Fiegl’s skulle höjdmässigt faktiskt ligga lite lägre. Vi såg en flock vandringsmän komma uppifrån toppen och väntade in dem. Helt slut frågade de om hur långt det var till nästa hytta och det var ju inte långt. Så de blev glada. Vi frågade varifrån de kom och de kom ifrån Fiegl’s så då blev vi glada. Tanken slog mig att det kunde vara långt eftersom de såg rätt trötta ut, men Marie trodde nog det var mer för att de precis gjort en kraftig stigning upp på toppen innan de gick neråt igen. Ja, som sagt, liiiite längre var det. Men vackert som hon hade sagt, med massor av bäckar och fjärilar, stenpartier, blommor och badande hundar. Jag såg allt detta när jag kom på att jag bara hade sett en grusgång under hela vandringen. ”Hur var det i alperna?” ”Jo, tack, grusigt..” Jag kom på där just i den stunden att jag var tvungen att pausa och titta upp och njuta av vyerna lite också. Inte bara traska, för hinna ikapp de andra två tjejerna var kört ändå. Bara jag knöt skosnöret var de 100 meter framför. Sen blev jag trött också och snubbblade till. Då insåg jag också att slå knät eller skallen i en sten inte hade varit någon större höjdare, så det fick bli i min takt, jag kände mig stressad så gick ändå så fort jag kunde utan att stupa, men kom ändå lååångt efter. Nåja, neråt skulle jag så hur fel kan det bli. Och där framme låg minsann hyttan. Helt slut. Men nöjd.
Ramlade in ganska många på fikapaus och konstaterade att 50+ damer minsann kan ha stringtrosor i glada färger också. Det är helt ok med mig. Fick se ena damens skinkor när hon satt på en bänk, med lågt skurna brallor samtidigt som jag åt. Så nästa gång sätter jag mig kanske vid samma bänk istället och diskuterar vårens mode vad gäller underkläder. Annars tycker jag att man ska piffa till vardagen. Vi fick ju senare i veckan se vinröda stringtrosor. Fast de satt utanpå lederhosen, och på en man. Men det kan man väl kalla att piffa till. Jag åt inte just då heller. Fast jag menar verkligen vad jag skriver där, att folk får ha vilka underkläder på sig som de vill. Eller inga alls. Var och en gör som de själva tycker är bäst
Bergsbuss tillbaka på slingriga serpentinvägar som tog en evighet kändes det som och den sträckan hade vi gått, fast längre, uppe i berget. Puh! Tror huvudet fick lite för mycket sol denna dagen för jag var totalt slut och hade nu dessutom rödosa panna, axlar och urringning. Lite samma färg som tomatsalladen på hotell BelleVue som vi hittade uppepå berget. Sen ville jag softa lite på Weinfassel men det var stängt så ramlade bort till rummet och tog mig en välförtjänt sömn.
Tyroler Tour Sölden 2012, 12 Augusti
Söndag morgon. Inte sååå trött ändå. Jag vill säga. Inviger köket med att koka kaffe som jag tar med in på rummet och bjuder tjejerna på. De kopparna töms ganska omgående, så Marie går ut till vårt fina kök och gör en ny kanna, som vi kan kalla inviger köket ordentligt. Vi får provstäda köket. Det är kaffe precis överallt. Finns någon funktion som heter droppstopp som gör att kaffet inte rinner ner genom filtret förrän kanna står under, vilket är bra, fast inte om det görs så mycket kaffe så det rinner över i filterhållaren. :) Och sen ska vi bara försöka tömma kaffebryggare. Eeeeh, ja, som sagt, vi får städa en stund.
Ingen mer frukost där inte. Men när vi stapplat oss fram till GoldEgg så blir det frukost, yoghurt och fruktblandning och såklart en öl, välkylda i alpvattnet som rinner ner i stocken där backarna står nerställda. Det ger energi för att ta oss vidare till Bubbis hytta, typ 10 minuter därifrån, där det blir hasselnötsschnaps, och en radler. Härlig diet.. (Som tur är så står Zirbensnapsen på dragning i stora glasburkar, fyllda med kottar så den slapp vi.) Någon lite mördegskaka med päron, fikon och rom serveras till detta. Så nu är man rund om magen och yr i huvudet. Så varför inte ta en promenad. Till mittstationen, och varför inte prova att gå upp i svarta pisten? Det har jag nu provat. Och ska aldrig göra om. Skulle titta upp och höll på att ramla baklänges, och funderade ett tag på att sätta mig i backen, för det var tuuungt och låååångt och jag var trööööött. Hur gör de där getterna som studsar upp på lodräta väggar? Jag har inte anammat deras stil än iaf, men kanske har jag transfererats till en bergsget innan jag är hemma igen.
Ja, en promenad till, till Hühnesteigen, glass och varma hallon som pausfika och sen tog vi en promenad till, till Gampe Thaya och Gampe Alm. Varm choklad med rom. Jo ni läste rätt, det hade hunnit bli kallt nu. och vi flyttade in, och träffade Elisabeth Spass som kunde gå ner i spagat på bardisken, och så spanade jag in majskolvarna i taket. Marie köpte extra kallingar fast kanske inte för kylans skull utan för att de var lite småfräcka. Luckan fram är bara fusk eller fake, och så blev det en fake look, och då kom vi på att nya sociala mediat borde heta fakelook för det är väl mest så det är.. Inte fejjan längre utan fejkan. :o)
Tyroler Tour Sölden 2012, 10-11 Augusti
Fredag, kommer hem från jobbet och landar i Idyllen, min pojkvän står och steker pannkakor till mig, han är ju bara bäst. Det ösregnar så det är en flod längs hela vägen så ror fram till perrongen där jag blir avvinkad. Åker mot Lund där hela resan blir ett himlafantastiskt kulöruppvisande, vitgråsvartrosaorangegulblodröd.. Känn på den färgen! :)
Marie möter upp på centralen och jag får övernatta där huliganhunden Dahlberg bäddat. Fast först tar vi ett glas rött för att bli trötta. Och visst hjälpte det, för nog fan är jag trött när klockan ringer 3.40..
Lördagspåse delas ut av Marie med ostfrallor och nybakad kanelbulle. Hoppar upp på cykel och kör till stationen, möter upp Linda och plingplong 4.15 går tåget. Flyger från Köpenhamn, landar i Frankfurt, byter terminal, flyger till Innsbruck, landar, buss till centrum, tåg till Ötztal Bahnhof. Tar första miniölen i solskenet och nu känns det bra att det är semester igen. Sorterar ut gamla kvitton i plånboken medan vi sitter där. Kissepaus för alla även om tiden är snål och går sen mot busstationen. Kommer på att jag nog rensat ut biljetten tillsammans med de gamla kvittona. Springer in på cafét igen och rotar i soporna lite... Hittar biljetten och så blir det fullsmockad buss till Sölden.
Kommer fram i så kallad vettig tid.. Så vi hinner ta en liten promenad. Tar liften upp till Mittstationen, går ner till Hühnesteigen och till Gampe Alm. Lingon och alpkor varvas med trollskog. De där koklockorna som jag trodde satt på en och annan kossa, visar sig sitta på alla. Olika storlekar bara, så koklockorna kommer ljuda hela veckan under vandringen och är lite rädd för att ljudet kommer fastna i skallen och fortsätta klonka när jag åker hem.
Blir lite småhungrig och beställer en barnportion pannkaka, men servitrisen är lite virrig och får in en bautaportion. Ser väldigt frågande ut och undrar om det är en barnportion för tänker att alla Tyrolerbarn måste vara stora köttberg. Men nejdå, "es ist ganz normal". Så hon hörde bara lite dåligt. Och visst, strimlad pannkaka med vaniljsocker, lingon och äppelmos, det är inga problem att trycka ner. Blir en komapaus på soffan på uteserveringen då de tror jag somnat ett tag, men jag bara njuter alpluft och koklocksklonk..
Vandrar sedan neråt byn, där knäna tar mycket stryk, så nog ska jag orka gå dagen efter, upp, men inte ner. Plan mark under fötterna leder oss i alla fall till Onkel Toms på direkten, så efter en liten pfiff och en tallrik vitlöksbröd så blir det dusch och läggdax. Puh! Inväntar träningsvärken. Lär mig ett nytt ord: Muskelkarte.
Marie möter upp på centralen och jag får övernatta där huliganhunden Dahlberg bäddat. Fast först tar vi ett glas rött för att bli trötta. Och visst hjälpte det, för nog fan är jag trött när klockan ringer 3.40..
Lördagspåse delas ut av Marie med ostfrallor och nybakad kanelbulle. Hoppar upp på cykel och kör till stationen, möter upp Linda och plingplong 4.15 går tåget. Flyger från Köpenhamn, landar i Frankfurt, byter terminal, flyger till Innsbruck, landar, buss till centrum, tåg till Ötztal Bahnhof. Tar första miniölen i solskenet och nu känns det bra att det är semester igen. Sorterar ut gamla kvitton i plånboken medan vi sitter där. Kissepaus för alla även om tiden är snål och går sen mot busstationen. Kommer på att jag nog rensat ut biljetten tillsammans med de gamla kvittona. Springer in på cafét igen och rotar i soporna lite... Hittar biljetten och så blir det fullsmockad buss till Sölden.
Kommer fram i så kallad vettig tid.. Så vi hinner ta en liten promenad. Tar liften upp till Mittstationen, går ner till Hühnesteigen och till Gampe Alm. Lingon och alpkor varvas med trollskog. De där koklockorna som jag trodde satt på en och annan kossa, visar sig sitta på alla. Olika storlekar bara, så koklockorna kommer ljuda hela veckan under vandringen och är lite rädd för att ljudet kommer fastna i skallen och fortsätta klonka när jag åker hem.
Blir lite småhungrig och beställer en barnportion pannkaka, men servitrisen är lite virrig och får in en bautaportion. Ser väldigt frågande ut och undrar om det är en barnportion för tänker att alla Tyrolerbarn måste vara stora köttberg. Men nejdå, "es ist ganz normal". Så hon hörde bara lite dåligt. Och visst, strimlad pannkaka med vaniljsocker, lingon och äppelmos, det är inga problem att trycka ner. Blir en komapaus på soffan på uteserveringen då de tror jag somnat ett tag, men jag bara njuter alpluft och koklocksklonk..
Vandrar sedan neråt byn, där knäna tar mycket stryk, så nog ska jag orka gå dagen efter, upp, men inte ner. Plan mark under fötterna leder oss i alla fall till Onkel Toms på direkten, så efter en liten pfiff och en tallrik vitlöksbröd så blir det dusch och läggdax. Puh! Inväntar träningsvärken. Lär mig ett nytt ord: Muskelkarte.
fredag 10 augusti 2012
Suomi Summer Tour 2012, 31 juli
Tisdag. Får ett SMS som säger att jag är efterlängtad. Känns ju hur skönt som helst. Vi kör av färjan i Tukholma och sen blir vi av med folk längs vägen, både planerat och oplanerat. Peda som skulle vara guide ut från stan, ett annat håll än Essingeleden, kommer på att han faktiskt inte hittar vägen, så vi provar vägarbetsområdet ändå. Det går bättre denna gången, inga kokande motorer och inga kokande förare.
Vi vinkar av Peda i farten och en stund efter det så avviker Vincent och Anni. Got och Susanne ska leta efter ett nytt oljelock så de kramar vi av i pommesfriteslandet. Efter några mil till blir det nästa stopp och efter själva stoppet så kommer inte alla ut samtidigt och sen för att slippa bromsa så kör Peter om klungan och åker nästan snålskjuts i grillen på en lastbil och jag och Cornelia sväljer hjärtan från halsgropen igen. Änglavakt är bra att ha. Sen blir han nog uppbeemad av ett Ufo för ingen Elmlonn syns till, vi stannar innan tuppen gal och där lyckas vi sedan sammansluta oss i några minuter innan alla kommer fram till att det är lika bra att dela på sig. 10 små negerpojkar känns det som. Vi är nu sex stycken kvar att spana in det lutande tornet i Kisa där emmigrantmuseumet ligger på andra våningen och räkmackan på undervåningen. Café Columbia är ett ställe som funnits i sisådär 100 år men som inte rätat ut varken golv, väggar eller trappa och det är väl värt ett besök.
Stefan tar nu över reseledarrollen och styr kosan mot Speedwaymeckat Målilla där de tar in på det gamla sanitoriets område. Chiqan räddar med Jägerflaskan från bilen och Stiffe räddar batteriet. Nu är det bara några mil kvar och det känns skönt att få komma hem. Cornelia väntar på en pappaöverraskning och bästa köttet på grisen och jag ska hem till mitt bästa.
För att summera alltihopa så var det verkligen en semester! En fantastisk sådan. Med varma människor, vackra omgivningar, god mat, kul upplevelser och ett jädrans partaj. Tack alla ni som var med och formade veckan till en superb tillställning.
Over and Out.
Vi vinkar av Peda i farten och en stund efter det så avviker Vincent och Anni. Got och Susanne ska leta efter ett nytt oljelock så de kramar vi av i pommesfriteslandet. Efter några mil till blir det nästa stopp och efter själva stoppet så kommer inte alla ut samtidigt och sen för att slippa bromsa så kör Peter om klungan och åker nästan snålskjuts i grillen på en lastbil och jag och Cornelia sväljer hjärtan från halsgropen igen. Änglavakt är bra att ha. Sen blir han nog uppbeemad av ett Ufo för ingen Elmlonn syns till, vi stannar innan tuppen gal och där lyckas vi sedan sammansluta oss i några minuter innan alla kommer fram till att det är lika bra att dela på sig. 10 små negerpojkar känns det som. Vi är nu sex stycken kvar att spana in det lutande tornet i Kisa där emmigrantmuseumet ligger på andra våningen och räkmackan på undervåningen. Café Columbia är ett ställe som funnits i sisådär 100 år men som inte rätat ut varken golv, väggar eller trappa och det är väl värt ett besök.
Stefan tar nu över reseledarrollen och styr kosan mot Speedwaymeckat Målilla där de tar in på det gamla sanitoriets område. Chiqan räddar med Jägerflaskan från bilen och Stiffe räddar batteriet. Nu är det bara några mil kvar och det känns skönt att få komma hem. Cornelia väntar på en pappaöverraskning och bästa köttet på grisen och jag ska hem till mitt bästa.
För att summera alltihopa så var det verkligen en semester! En fantastisk sådan. Med varma människor, vackra omgivningar, god mat, kul upplevelser och ett jädrans partaj. Tack alla ni som var med och formade veckan till en superb tillställning.
Over and Out.
torsdag 9 augusti 2012
Suomi Summer Tour 2012, 30 juli
Måndagmåndag. Dags att packa ihop grejjorna, sopa husvagnen, vika filtar, säga hej då till Nizze och den fantastiska värdfamiljen. Cornelia städar och plockar och hittar sin tandborste och tandkräm, efter två dygns frånvaro, och de ligger i hennes egen necessär. Otippat! :) Sen provar hon sin apelsinbomb.. Flaskan som stått inne i husvagnen och fått solens värme genom fönstret, jäst på rätt duktigt, hon öppnar korken av någon anledning ochh fy tatan vad det small, och luktade.
Alla var vakna, packade och klara en bra stund innan avfärd och då var det ju inget att vänta på. Jaxe eskorterade oss ner till hamnen i skåpbil ifall någon skulle få något strul med hoj, så att den skulle kunna köras ända fram till båten och komma med. Nu ville han helt enkelt ha hem oss. Inte ta någon som helst chans att vi skulle bli kvar på finsk mark. Njaeee, det var fantastisk omtänksamt på alla sätt och vis. Och efter att vi sett röda ljusen flasha förbi i Helsingfors centrum så såg vi nog nu en liten tår i ögonvrån. På mer än en. En superhärlig och kul vecka tog sitt slut. Efter dubbla pizzasliceskivor, äppelpaj och bötesbetalning? så hoppade vi ombord på Symphoni igen. Och nu övergår måndagmåndag i måndaglördag.
Lars reglerar värmen i vår hytt. "Du vill inte ha några 13 grader då" frågar jag.
-Nä, som det var hemma förr så knastrade det i täcket när man skulle lägga sig, men det är klart, man somnade när man krampat färdigt.
Och på tal om ålder med en nybliven 50-åring i hytten: "Alla åldras vi och det är i alla fall nåt som är rättvist."
Färjan kollas upp igen och taxfree erbjuder Amarone och Mozartkulor. Traskar förbi färjans pianist som jag tyckte gjorde hyfsat ifrån sig på vägen till Finland, men nu fullkomligt slaktar han Robin Williams låt "Angel". Jag kanske var full sist,, jag vet inte.
Susanne suckar vidare sina välbehagssuckar. -Va, sa du nåt?
Micke har efter 18 försök lyckats boka buffén till oss på båten. Mycket bra gjort för det verkade vara helt omöjligt faktiskt. Så nu är vi igång och plockar mat så magen sväller likt barbapappaform. Varmrökt lax, vin, krämig potatisgratäng, vin, sparris, vin, fetaost, vin, oliver, soltorkade tomater, vin, färska räkor, körsbärstomater, frukt med mascarponekräm, kaffe, ost, kex, päronmarmelad, vin, valnötter, pannacotta, vin. Och jordgubbssmoothies. Jag tror jag får i mig 16 stycken smoothies. Snapsglasstorlek men ändå. Har man inte lyckats skita ut små rosa paket innan så vore det väl fan om det inte skulle gå nu.
Samtalsämnena är som vanligt en del spridda.. Säg fem ord av kärlek säger någon.
- Ställ dig som en hund, svaras det.
- Säg fyra om av kärlek då?
- Skrik som en gris.
Eeeeh, ja, det är då Stefan vill gå ner till hytten för att göra första sittningen efter sittningen.
-Ja, säger Got, fast det är nåt speciellt med att sätta sig på en varm uppvärmd toalettring.
Vi slapp dock färg, form och fartanalys, så det är ovisst om det blev rosa avlämningar från någon.
Peda som inte kan äta buffé upptäckte förresten navelludd efter sin operation.
-Ja, innan hade jag en navel som såg ut som en färdigknapp på en kyckling..
Strax efter det så blir det en ny rosa kväll, solnedgången över havet är i allsköns varma nyanser, och nu är det nära...
Alla var vakna, packade och klara en bra stund innan avfärd och då var det ju inget att vänta på. Jaxe eskorterade oss ner till hamnen i skåpbil ifall någon skulle få något strul med hoj, så att den skulle kunna köras ända fram till båten och komma med. Nu ville han helt enkelt ha hem oss. Inte ta någon som helst chans att vi skulle bli kvar på finsk mark. Njaeee, det var fantastisk omtänksamt på alla sätt och vis. Och efter att vi sett röda ljusen flasha förbi i Helsingfors centrum så såg vi nog nu en liten tår i ögonvrån. På mer än en. En superhärlig och kul vecka tog sitt slut. Efter dubbla pizzasliceskivor, äppelpaj och bötesbetalning? så hoppade vi ombord på Symphoni igen. Och nu övergår måndagmåndag i måndaglördag.
Lars reglerar värmen i vår hytt. "Du vill inte ha några 13 grader då" frågar jag.
-Nä, som det var hemma förr så knastrade det i täcket när man skulle lägga sig, men det är klart, man somnade när man krampat färdigt.
Och på tal om ålder med en nybliven 50-åring i hytten: "Alla åldras vi och det är i alla fall nåt som är rättvist."
Färjan kollas upp igen och taxfree erbjuder Amarone och Mozartkulor. Traskar förbi färjans pianist som jag tyckte gjorde hyfsat ifrån sig på vägen till Finland, men nu fullkomligt slaktar han Robin Williams låt "Angel". Jag kanske var full sist,, jag vet inte.
Susanne suckar vidare sina välbehagssuckar. -Va, sa du nåt?
Micke har efter 18 försök lyckats boka buffén till oss på båten. Mycket bra gjort för det verkade vara helt omöjligt faktiskt. Så nu är vi igång och plockar mat så magen sväller likt barbapappaform. Varmrökt lax, vin, krämig potatisgratäng, vin, sparris, vin, fetaost, vin, oliver, soltorkade tomater, vin, färska räkor, körsbärstomater, frukt med mascarponekräm, kaffe, ost, kex, päronmarmelad, vin, valnötter, pannacotta, vin. Och jordgubbssmoothies. Jag tror jag får i mig 16 stycken smoothies. Snapsglasstorlek men ändå. Har man inte lyckats skita ut små rosa paket innan så vore det väl fan om det inte skulle gå nu.
Samtalsämnena är som vanligt en del spridda.. Säg fem ord av kärlek säger någon.
- Ställ dig som en hund, svaras det.
- Säg fyra om av kärlek då?
- Skrik som en gris.
Eeeeh, ja, det är då Stefan vill gå ner till hytten för att göra första sittningen efter sittningen.
-Ja, säger Got, fast det är nåt speciellt med att sätta sig på en varm uppvärmd toalettring.
Vi slapp dock färg, form och fartanalys, så det är ovisst om det blev rosa avlämningar från någon.
Peda som inte kan äta buffé upptäckte förresten navelludd efter sin operation.
-Ja, innan hade jag en navel som såg ut som en färdigknapp på en kyckling..
Strax efter det så blir det en ny rosa kväll, solnedgången över havet är i allsköns varma nyanser, och nu är det nära...
onsdag 8 augusti 2012
Suomi Summer Tour 2012, 29 juli
Söndagsöndag.. Utefrukost i trädgården. Det ena liket efter det andra vaknar till liv. Telefoner upphittas. Kameror upphittas. Personer upphittas. Elmlund säger att han känner sig kraftigt över 50 plus. :)
Såsmåningom drar alla tjejerna och Elmlund iväg på ny shoppingtur. Ja alla tjejerna utom jag. Känner jag klarar mig rätt bra utan shopping. Ja det ska ju vara öl eller rabarberpaj men det var nog inte vad de hade tänkt för dagen.
Jag väntar med spänning på att tjejerna ska försvinna från gårdsplanen för att se hur lång tid det tar innan man ska höra något ölpys. I och för sig är det kraftig söndag, men i alla fall. Lite det där med råttorna på bordet eller vad det är. Men nej då, det dricks vatten och någon borstar t.o.m tänderna. Fast sen, vad skådar mitt norra öra? Jodå, det karakteristiska pyset hörs, och inte nog med det, Longdrinkspyset och krackelerandet av ett havrekex hörs också.
Som sagt, vi har skugghäng med lugn härlig rockig blues eller blusig rock och är inte ett dugg avundsjuka på andra gänget som shoppar och turistar. Solen strålar ner från himmelen och vi flyttar solstolarna flera meter under dagen, in till skuggan. Totalt tror jag att jag rörde kroppen fem meter och två gånger.
Diverse ämnen avhandlas och är inte Ernst lite pinsam ändå? "Här har jag mina pelargonier." Ingen verka titta på programmet men alla vet vem han är. Det är ändå bra jobbat.
Flickorna kommer sen hem och då blir det mat igen. De undrar om vi väntade för att få hjälp med att sätta fram maten, men visst var det väl så att vi väntade för att vi ville äta ihopa samtidigt? Den är hårfin den.
Sen börjar räkningen av strecken, "checkautlistan", och sedär, Micke han vann med god margingal, men det är klart Jaxe drack inte så mycket den kvällen han skulle sjunga och Packe var inte där alla kvällar, annars kanske det hade blivit jämnare. Räkningen uppgick till många streck men liten kostnad per streck så vi samlade in en liten extra peng som vi hoppas det inköptes någon ny blomma för till campingträdgården.
Alles gutt! Och den söndagen var lätt avklarad. Sällan har en sådan slapp dag genomförts med en sådan belåten känsla i kroppen.
Såsmåningom drar alla tjejerna och Elmlund iväg på ny shoppingtur. Ja alla tjejerna utom jag. Känner jag klarar mig rätt bra utan shopping. Ja det ska ju vara öl eller rabarberpaj men det var nog inte vad de hade tänkt för dagen.
Jag väntar med spänning på att tjejerna ska försvinna från gårdsplanen för att se hur lång tid det tar innan man ska höra något ölpys. I och för sig är det kraftig söndag, men i alla fall. Lite det där med råttorna på bordet eller vad det är. Men nej då, det dricks vatten och någon borstar t.o.m tänderna. Fast sen, vad skådar mitt norra öra? Jodå, det karakteristiska pyset hörs, och inte nog med det, Longdrinkspyset och krackelerandet av ett havrekex hörs också.
Som sagt, vi har skugghäng med lugn härlig rockig blues eller blusig rock och är inte ett dugg avundsjuka på andra gänget som shoppar och turistar. Solen strålar ner från himmelen och vi flyttar solstolarna flera meter under dagen, in till skuggan. Totalt tror jag att jag rörde kroppen fem meter och två gånger.
Diverse ämnen avhandlas och är inte Ernst lite pinsam ändå? "Här har jag mina pelargonier." Ingen verka titta på programmet men alla vet vem han är. Det är ändå bra jobbat.
Flickorna kommer sen hem och då blir det mat igen. De undrar om vi väntade för att få hjälp med att sätta fram maten, men visst var det väl så att vi väntade för att vi ville äta ihopa samtidigt? Den är hårfin den.
Sen börjar räkningen av strecken, "checkautlistan", och sedär, Micke han vann med god margingal, men det är klart Jaxe drack inte så mycket den kvällen han skulle sjunga och Packe var inte där alla kvällar, annars kanske det hade blivit jämnare. Räkningen uppgick till många streck men liten kostnad per streck så vi samlade in en liten extra peng som vi hoppas det inköptes någon ny blomma för till campingträdgården.
Alles gutt! Och den söndagen var lätt avklarad. Sällan har en sådan slapp dag genomförts med en sådan belåten känsla i kroppen.
Suomi Summer Tour 2012, 28 juli
Ny dag, nya möjligheter. Och nu var det minsann lördaglördag.
Hojarna drogs igång för ännu en tur och Gårdskulla stod på schemat. Veteranrally på ett 70tal motorcyklar gick av stapeln under dagen och dessa entusiaster hade fikastopp på Gårdskulla. Angus Steakhouse stod för soppa, kaffe och glass och erbjöd även ett "traktormuseum". Nu fanns det mer än traktorer där såklart: jordbruksredskap, telefoner, skidor, kaffekvarnar, askar och burkar, barnvagnar, skrivmaskiner etc från svunna tider, som stod snyggt uppställda i hela ladan. Samlingen av de gamla traktorerna tror jag var en våt dröm för vissa och allt ifrån Grålle, Porsche och bandvagnar stod putsade och uppställda för nyfikna besökare. Packe och Manges pappa gav en extra krydda till det hela med gamla historier från förr. (Förresten heter de Per-Axel och Karl-Magnus, eller kardanaxel som någon sa.)
Knorrade det förresten inte lite i magen igen? Café Ekborg fick stå till tjänst med Äggciabatta och en kall öl. Sällan har något smakat så gott. Upptäckte att jag fått massor med fräknar. Hur gulligt som helst...
Trädäcket nästa. Anni kommer tillbaka från sin tur med grabbarna Keff och hon har sett hela södra Finlands sädesdepå. Sädesfält i tusentals. Väldigt vackert men tror hon just denna dagen hade tröttnat på för lite variation. Jag såg faktiskt en klöveräng när jag var ute och åkte.
Nu var det ju lördaglördag och långbord dukades upp i trädgården, för inte bara var hela trädgården invaderade av svenskar, nu skulle det komma lite extra inhemska gäster också.
Schnitzel ackompanjerat regnskurar och av Kill ém all och The Answer och sedan var husbandet klara för att dra igång. Dotter Jaxe i täten på gräsmattan tillsammans med bandkollegor och någon i ladan, gjorde susen. Iron Maiden och AC/DC toner slungades ut till den glada publiken och svenskarna dansade som besatta och finnarna stod och kikade på lite mer reserverade. :) De hade kanske inte en chans att få en kvardratcentimeter i dansgrusen, eller så brukar de mer dansa schottis, inte vet jag, men det var ett jäkla röj på bandet och Jaxe himself steppade upp och tog i ändå från tårna i någon låt. Verkligen kanonbra!
Lars ringer kompisen Mikael under kvällen för att berätta hur kul allt är och mitt i samtalet trillar han ner i ett träsk. Ganska kul faktiskt. Klar i tungan men inte i fötterna med andra ord. Det där paret skor som luktade lite lagom sump efter det, donerades till soptunnan innan hemfärd.
Å sen, varde mörker och varde blixt. Tor drar igång sin vagn och slungar sin hammare över hela Karis, det fullkomligt vräker ner och blixten lyser upp himmelen gång på gång, starkare än tandläkarlampan som alltid bländar en när man ligger där under borren. Blandning mellan mysigt och otäckt. Inte tandläkaren då, utan åskoväder.
Ett riktigt bra avslutningskalas var det i alla fall, där t.o.m den nyss fyllda 50 Elmlund sprang än hit, än dit och än med en kvast. Suss sprang efter med kameran för att försöka fånga honom och det blev nog en blandning mellan marathon och häcklöpning för henne.
Jag hade egentligen druckit klart, men sen hittade jag rosa dricka. Då blev det rosa dricka. Sen somnade jag i ett rosa skimmer. Allt är som det ska.
:)
Hojarna drogs igång för ännu en tur och Gårdskulla stod på schemat. Veteranrally på ett 70tal motorcyklar gick av stapeln under dagen och dessa entusiaster hade fikastopp på Gårdskulla. Angus Steakhouse stod för soppa, kaffe och glass och erbjöd även ett "traktormuseum". Nu fanns det mer än traktorer där såklart: jordbruksredskap, telefoner, skidor, kaffekvarnar, askar och burkar, barnvagnar, skrivmaskiner etc från svunna tider, som stod snyggt uppställda i hela ladan. Samlingen av de gamla traktorerna tror jag var en våt dröm för vissa och allt ifrån Grålle, Porsche och bandvagnar stod putsade och uppställda för nyfikna besökare. Packe och Manges pappa gav en extra krydda till det hela med gamla historier från förr. (Förresten heter de Per-Axel och Karl-Magnus, eller kardanaxel som någon sa.)
Knorrade det förresten inte lite i magen igen? Café Ekborg fick stå till tjänst med Äggciabatta och en kall öl. Sällan har något smakat så gott. Upptäckte att jag fått massor med fräknar. Hur gulligt som helst...
Trädäcket nästa. Anni kommer tillbaka från sin tur med grabbarna Keff och hon har sett hela södra Finlands sädesdepå. Sädesfält i tusentals. Väldigt vackert men tror hon just denna dagen hade tröttnat på för lite variation. Jag såg faktiskt en klöveräng när jag var ute och åkte.
Nu var det ju lördaglördag och långbord dukades upp i trädgården, för inte bara var hela trädgården invaderade av svenskar, nu skulle det komma lite extra inhemska gäster också.
Schnitzel ackompanjerat regnskurar och av Kill ém all och The Answer och sedan var husbandet klara för att dra igång. Dotter Jaxe i täten på gräsmattan tillsammans med bandkollegor och någon i ladan, gjorde susen. Iron Maiden och AC/DC toner slungades ut till den glada publiken och svenskarna dansade som besatta och finnarna stod och kikade på lite mer reserverade. :) De hade kanske inte en chans att få en kvardratcentimeter i dansgrusen, eller så brukar de mer dansa schottis, inte vet jag, men det var ett jäkla röj på bandet och Jaxe himself steppade upp och tog i ändå från tårna i någon låt. Verkligen kanonbra!
Lars ringer kompisen Mikael under kvällen för att berätta hur kul allt är och mitt i samtalet trillar han ner i ett träsk. Ganska kul faktiskt. Klar i tungan men inte i fötterna med andra ord. Det där paret skor som luktade lite lagom sump efter det, donerades till soptunnan innan hemfärd.
Å sen, varde mörker och varde blixt. Tor drar igång sin vagn och slungar sin hammare över hela Karis, det fullkomligt vräker ner och blixten lyser upp himmelen gång på gång, starkare än tandläkarlampan som alltid bländar en när man ligger där under borren. Blandning mellan mysigt och otäckt. Inte tandläkaren då, utan åskoväder.
Ett riktigt bra avslutningskalas var det i alla fall, där t.o.m den nyss fyllda 50 Elmlund sprang än hit, än dit och än med en kvast. Suss sprang efter med kameran för att försöka fånga honom och det blev nog en blandning mellan marathon och häcklöpning för henne.
Jag hade egentligen druckit klart, men sen hittade jag rosa dricka. Då blev det rosa dricka. Sen somnade jag i ett rosa skimmer. Allt är som det ska.
:)
tisdag 7 augusti 2012
Suomi Summer Tour 2012, 27 juli
Så var det då fredaglördag. Förvirrade färgklickar sprang omkring över hela gårdsplanen, näääästan så man kunde höra lite småkacklande ljuda över den färgsprakande blomsterplanteringen. "Flickgänget" skulle åka till stan och shoppa. Ja, jag anser mig själv vara en flicka, men jag stannade hos pojkarna, och i utbyte, helt egenvalt, så åkte Peter med damerna till Helsingfors. Det fanns vissa teorier om att han skulle följa med för att bära alla shoppingkassar och genast började inträdesproven i "Toffelklubben" diskuteras. Det är faktiskt väldigt kul att sitta och lyssna på grabbar när de snackar. Micke säger i och för sig att det är tjejerna som bestämmer, allt annat är en illusion. :)
Stefan lånar vattenkannan som står vid växthuset och börjar vattna sin cykel. Han tror nog att den ska växa och få större motor. Vi väntar med spänning men ingenting händer precis så då startar alla hojarna upp istället och så drar vi iväg på en ny härlig tur bland kurviga vägar.
Vi stannar till vid 1300talsruinen Raseborg och går en vandring bland de tjocka stenmurarna och hör historiens vingslag på borggården och i de stora salarna. Lika kallt och jobbigt det måste ha varit under vintertid, lika varmt och roligt måste det varit i den stora salen när ölkrusen svingades mot varandra? Det går iaf fantisera sig tillbaka till en svunnen tid när man ser de häftiga gångarna, salarna, de tjocka murarna, öppningarna etc. Jag är nog ganska nöjd med att leva på 2000talet iaf.
Vi traskar ut och Peda försöker ta sig upp för vallen krypandes och Micke ger honom namnet kultomte. Själv vill han kallas för fultomte, men tycker kul passar bättre. När han grimaserar på bästa sätt så blir jag lätt tveksam, men tror nog att han inte skrämmer barnbarnet ens. :)
Åker förbi välskötta Fagerviks gård där ängarna är välansade, vattnet porlar både genom byn och upp genom den vackra fontänen som ligger insprängd i grusgången upp mot den vackra huvudbyggnadet. Här får man inte turista så vi drar till kvarnen utanför Sjunderby St, där det serveras rabarberpaj med vaniljsås i ett sädesmagasin, strax innan kvarnbyggnaden och det ryska gamla kasinot. Ryska gränsen låg precis här för några år sedan och de som var stationerade där hade order om att lyda order.. Dvs skjuta alla finnar som kom för nära. Krig tar verkligen fram många dåliga sidor hos folk..
So far so good, men sen får Kenneth problem med sin hoj och den stannar vid vägkanten. Byggare Bob får rycka ut så vi andra kör vidare till Fiskars bruksområde och dricker en kall öl och tittar på de gamla byggnaderna från förr och de lite lätt konstiga utställningarna som den flytande trädgården som innehåller både gräs, en plastdocka och en tyggris..
Drar sen skallen i ett handtag och håller på att svimma. Tur det inte var vasst. Får en bula som håller i sig hela resan. Tur att det är ett ganska tjockt ben där ändå, även om det inte var pannan som träffades.
Backbilarna i Åminne står på tur och den asfalterade banan ner i slalombacken får alla som provar på att dra på smilbanden. Även en del "whiianden" hörs, bl.a. från Annica som kommer i härlig fart i kurvan. Fem åk för 12 Euro, och jag förbättrar första och sista tiden med 13 sekunder. Ja, efter första åket tittar jag på tiden och skakar ordentligt på huvudet, så jävla mesigt får man inte köra.. Sen blir det bättre och roligare ju fortare det går och små bulor har hunnit växa ut till sista gången. Skulle gärna provat några gånger till men tiden räcker inte till. Både Cornelia och Mange tar fem extra varv och de får belöning för sin envishet. Mange hamnar på banans tioitopplista och Cornelia går ner under 50s på sitt sista varv. Alla är som barn på nytt och det var verkligen skitkul att köra. Mer lek till folket. Lars vinner racet i gruppen, av de som inte kört innan alls och han får en liten pokal som pris.
Åker tillbaka och käkar (ovanligt va). Blir en del storys om hur grabbarna grus gärna åker på kalas. Några hade haft familjefest hemma, och så hade grabbarna bara skullat ut i garaget en stund och chilla. Och någon kläckte idén om att åka in till stan, taxi ringdes och alla åkte iväg. Landade inte hemma förrän runt sextiden på morgonen. Tog en stund innan fruar och barn upptäckte att garaget var tomt, men sen blev det nog ljud i skällan.
Det blev det dock inte på trädäcket för alla åkte in till byn för Kariskväll utom jag som hade vätskebrist på riktigt och begynnande huvudvärk. Jag och Nizze planerade myskväll. Skrattade lite åt Susanne som är sist, stressad och kände sig forcerad, springer omkring med en känga och en flipflop på foten, in i sitt walkingclosettält med en bil som är full med väntande folk, hör henne säga till sig själv, "ja ja, I'm worth waiting for", och det har hon så rätt i. Bilen drar iväg så att lösgrusen sprätter och jag går i säng med ett leende.
Stefan lånar vattenkannan som står vid växthuset och börjar vattna sin cykel. Han tror nog att den ska växa och få större motor. Vi väntar med spänning men ingenting händer precis så då startar alla hojarna upp istället och så drar vi iväg på en ny härlig tur bland kurviga vägar.
Vi stannar till vid 1300talsruinen Raseborg och går en vandring bland de tjocka stenmurarna och hör historiens vingslag på borggården och i de stora salarna. Lika kallt och jobbigt det måste ha varit under vintertid, lika varmt och roligt måste det varit i den stora salen när ölkrusen svingades mot varandra? Det går iaf fantisera sig tillbaka till en svunnen tid när man ser de häftiga gångarna, salarna, de tjocka murarna, öppningarna etc. Jag är nog ganska nöjd med att leva på 2000talet iaf.
Vi traskar ut och Peda försöker ta sig upp för vallen krypandes och Micke ger honom namnet kultomte. Själv vill han kallas för fultomte, men tycker kul passar bättre. När han grimaserar på bästa sätt så blir jag lätt tveksam, men tror nog att han inte skrämmer barnbarnet ens. :)
Åker förbi välskötta Fagerviks gård där ängarna är välansade, vattnet porlar både genom byn och upp genom den vackra fontänen som ligger insprängd i grusgången upp mot den vackra huvudbyggnadet. Här får man inte turista så vi drar till kvarnen utanför Sjunderby St, där det serveras rabarberpaj med vaniljsås i ett sädesmagasin, strax innan kvarnbyggnaden och det ryska gamla kasinot. Ryska gränsen låg precis här för några år sedan och de som var stationerade där hade order om att lyda order.. Dvs skjuta alla finnar som kom för nära. Krig tar verkligen fram många dåliga sidor hos folk..
So far so good, men sen får Kenneth problem med sin hoj och den stannar vid vägkanten. Byggare Bob får rycka ut så vi andra kör vidare till Fiskars bruksområde och dricker en kall öl och tittar på de gamla byggnaderna från förr och de lite lätt konstiga utställningarna som den flytande trädgården som innehåller både gräs, en plastdocka och en tyggris..
Drar sen skallen i ett handtag och håller på att svimma. Tur det inte var vasst. Får en bula som håller i sig hela resan. Tur att det är ett ganska tjockt ben där ändå, även om det inte var pannan som träffades.
Backbilarna i Åminne står på tur och den asfalterade banan ner i slalombacken får alla som provar på att dra på smilbanden. Även en del "whiianden" hörs, bl.a. från Annica som kommer i härlig fart i kurvan. Fem åk för 12 Euro, och jag förbättrar första och sista tiden med 13 sekunder. Ja, efter första åket tittar jag på tiden och skakar ordentligt på huvudet, så jävla mesigt får man inte köra.. Sen blir det bättre och roligare ju fortare det går och små bulor har hunnit växa ut till sista gången. Skulle gärna provat några gånger till men tiden räcker inte till. Både Cornelia och Mange tar fem extra varv och de får belöning för sin envishet. Mange hamnar på banans tioitopplista och Cornelia går ner under 50s på sitt sista varv. Alla är som barn på nytt och det var verkligen skitkul att köra. Mer lek till folket. Lars vinner racet i gruppen, av de som inte kört innan alls och han får en liten pokal som pris.
Åker tillbaka och käkar (ovanligt va). Blir en del storys om hur grabbarna grus gärna åker på kalas. Några hade haft familjefest hemma, och så hade grabbarna bara skullat ut i garaget en stund och chilla. Och någon kläckte idén om att åka in till stan, taxi ringdes och alla åkte iväg. Landade inte hemma förrän runt sextiden på morgonen. Tog en stund innan fruar och barn upptäckte att garaget var tomt, men sen blev det nog ljud i skällan.
Det blev det dock inte på trädäcket för alla åkte in till byn för Kariskväll utom jag som hade vätskebrist på riktigt och begynnande huvudvärk. Jag och Nizze planerade myskväll. Skrattade lite åt Susanne som är sist, stressad och kände sig forcerad, springer omkring med en känga och en flipflop på foten, in i sitt walkingclosettält med en bil som är full med väntande folk, hör henne säga till sig själv, "ja ja, I'm worth waiting for", och det har hon så rätt i. Bilen drar iväg så att lösgrusen sprätter och jag går i säng med ett leende.
måndag 6 augusti 2012
Suomi Summer Tour 2012, 26 juli
Torsdaglördag då. En underbar morgon med kaffe, värme, glada folk. Alla som syns till ser onödigt starka ut jämfört med vad jag trodde. Kvällen innan var alla otroligt snygga och starka på alla sätt och vis. Men styrka kan behövs till dagens övningar. Buss hämtar visserligen upp oss, och lite spill blev det, alla kom inte med. Micke kom dock med, han stod på benen och var ute på gårdsplanen 2 minuter innan avgång. Det räcker ju. Det kallas marginal, på rätt sida också.
Jag tycker att det här med semester är ett jäkla bra påhitt!
Ekenäs nästa och vi blir ombordstuvade på en Vikingabåt och så drar vi ut i den finska skärgården. Kapten Nina styr skutan ett tag, inte så svårt ändå och får bryta vågor från stora stoooora båtar som drar förbi och drar upp svallvågor som kunde dränka barn vid land. Den där medhavda kylboxen med öl och sånt kändes väl onödigt vid halvtiotiden, men ca 1 timme senare så är den öppnad och streckandet börjar igen.
Kommer fram till Kroken och angör brygga. Fru Jaxe står på ön och grillar korv och majskolvar till oss, potatissallad, nybakat bröd, färdigbryggt kaffe.. Vi blir väldigt ompysslade! Känns som riktig semester. Susanne suckar högt och det är nöjda välmående suckar hon drar av.
När alla är mätta, igen :) så blir det presentutdelning för Peter i gänget har minsann fyllt halvvägs. Så fin fotbollströja och monterbar klocka till styret packas upp och smilbanden rör på sig. Hipp hipp hurra och han bockar nöjt, förmodligen för han slapp sång. Alla gillar ju hurrarop och presenter. Best of the best.
Så startar återfärden, påfyllning av kylbox och godis. Roddlaget tar plats och gör ca 4 knop och båten tar sig framåt när takten är intimad och de slutat stänka på medpassagerarna och årorna är lossnade där de fastnade mellan brösten. Någon medalj i OS hade det nog inte blivit, men det är väl bara invigningen som startat så långt. Helt slut när vi kommer hem igen. Lars ringer hem "gäller ringa medan man är klar i tungan". Ja, ibland känns det ju som om man fått tandläkarbedövning i den, fast alkohol ska inte vara så stark så tungan blir bedövad så det är konstigt på nåt sätt.
Vi får stifta bekantskap med Nizze ordentligt för han gillar att vi är hemma. Och Kenneth berättar om när Nizze väcker honom. Han kör försiktigt in ena tassen mot läppen och så sätter han en styck klo i underläppen och drar väldigt försiktigt, lutar sig fram mot husses öppna gap och både spinner och dreglar lite, tills husse vaknar. Det tar inte så lång med det knepet..
Tar mig en promenad ut bland de vackra fälten, ser dimman dra in över ängarna, hör sysrsorna spela och har en mjuk fin röst i örat ända från Sweeeden. Tror jag pratade upp ca 600 spänn på hela veckan. :)
Kommer tillbaka på gården och det är helt tomt förutom Susanne som sitter insvept i en filt i ena solstolen. Nina: "Ska du inte gå och lägga dig?" Susanne: "Jag vill inte". Det är precis ett tillräckligt bra skäl för att stanna uppe tycker jag. :)
Såsmåningom gör väl ändå vi som de andra och kryper ner i sängar, sovsäckar, tält, husvagnar, men det är skönt att få några minuter för sig själv när man är på gruppresa och umgås dygnet runt.
Jag tycker att det här med semester är ett jäkla bra påhitt!
Ekenäs nästa och vi blir ombordstuvade på en Vikingabåt och så drar vi ut i den finska skärgården. Kapten Nina styr skutan ett tag, inte så svårt ändå och får bryta vågor från stora stoooora båtar som drar förbi och drar upp svallvågor som kunde dränka barn vid land. Den där medhavda kylboxen med öl och sånt kändes väl onödigt vid halvtiotiden, men ca 1 timme senare så är den öppnad och streckandet börjar igen.
Kommer fram till Kroken och angör brygga. Fru Jaxe står på ön och grillar korv och majskolvar till oss, potatissallad, nybakat bröd, färdigbryggt kaffe.. Vi blir väldigt ompysslade! Känns som riktig semester. Susanne suckar högt och det är nöjda välmående suckar hon drar av.
När alla är mätta, igen :) så blir det presentutdelning för Peter i gänget har minsann fyllt halvvägs. Så fin fotbollströja och monterbar klocka till styret packas upp och smilbanden rör på sig. Hipp hipp hurra och han bockar nöjt, förmodligen för han slapp sång. Alla gillar ju hurrarop och presenter. Best of the best.
Så startar återfärden, påfyllning av kylbox och godis. Roddlaget tar plats och gör ca 4 knop och båten tar sig framåt när takten är intimad och de slutat stänka på medpassagerarna och årorna är lossnade där de fastnade mellan brösten. Någon medalj i OS hade det nog inte blivit, men det är väl bara invigningen som startat så långt. Helt slut när vi kommer hem igen. Lars ringer hem "gäller ringa medan man är klar i tungan". Ja, ibland känns det ju som om man fått tandläkarbedövning i den, fast alkohol ska inte vara så stark så tungan blir bedövad så det är konstigt på nåt sätt.
Vi får stifta bekantskap med Nizze ordentligt för han gillar att vi är hemma. Och Kenneth berättar om när Nizze väcker honom. Han kör försiktigt in ena tassen mot läppen och så sätter han en styck klo i underläppen och drar väldigt försiktigt, lutar sig fram mot husses öppna gap och både spinner och dreglar lite, tills husse vaknar. Det tar inte så lång med det knepet..
Tar mig en promenad ut bland de vackra fälten, ser dimman dra in över ängarna, hör sysrsorna spela och har en mjuk fin röst i örat ända från Sweeeden. Tror jag pratade upp ca 600 spänn på hela veckan. :)
Kommer tillbaka på gården och det är helt tomt förutom Susanne som sitter insvept i en filt i ena solstolen. Nina: "Ska du inte gå och lägga dig?" Susanne: "Jag vill inte". Det är precis ett tillräckligt bra skäl för att stanna uppe tycker jag. :)
Såsmåningom gör väl ändå vi som de andra och kryper ner i sängar, sovsäckar, tält, husvagnar, men det är skönt att få några minuter för sig själv när man är på gruppresa och umgås dygnet runt.
Suomi Summer Tour 2012, 25 juli
Idag var det dags att börja Susanne och Jonas dagsräkning. Det är ju lördag hela veckan när det är semester. Så eftersom det är onsdag så blir det en ondsdaglördag. Låter bra tycker jag.
Efter lite uppfräschning av gänget så åkte hojarna ut på små smala krokiga vägar i södra Finlands vackra landskap. Om vägarna i Afrika var Roads from Hell så var detta Roads from Heaven. Första pitstop var skyttegravarna utanför Hangö där det under andra världskriget försvarades mot ryssen. Anni hoppade ner i en och provade. Lite annorlunda mot när det kanske ven kulor runt öronen. Och krigsstigen var utmärkt, men den går jag sällan på.
Sen körde vi vidare mot Hangö med de finaste badhusvillorna som skådats på länge. Turistort med allt vad det innebär i sandstrand, hamn, försäljning av allsköns krimskrams och nyaproducerade fiskebodar där det såldes plastartiklar. Vi hittade rätt låda där det såldes "Stora plättar". Om man tänker sig svenska pannkakor gånger fyra i storlek. Så fatta vad jag blev nöjd. Kletade in hela i jordgubbssylt och grädde och smaskade så smaklökarna krullade sig. :) Stiffe: "Jag har kommit i koma". Han är helt enkelt inte van. Jag som blivit bortskämd med pannkaksfrukost om helgerna hade inga som helst problem.
Efter ett ölpaus i HD-motellet så landade vi på Jaxegården igen, blev utfodrade med mat och vin och sen var man fin i både kropp och själ igen. DJ Simon gör ett bra jobb och spelar allt ifrån Rival Sons, Jimi Hendrix och finsk jenka.. Camilla kommer igång med sin kreativa sida och skapar själv (tappar bokstäver med den halvdålig hörseln) och fårskock blir fors-kock. Got luras sen lite och bara mimar, och det blir va och va från Camilla. Inte snällt, men lite småroligt.
Försöker oss också på att prata finska, kanske kan gå bara vi slipper stava till det. moimoi, kesa som är sommar, och ei å helppo - det är inte lätt. Ingen finska är lätt. Men finnarna har svårt för den otydliga svenskan, den som då är svår skånska. :o)
Byggare Bob varnar oss sen för motorolja och det var nog några som inte lyssnade på det örat för attans vad spak man kan bli och det var inte jag denna gången. Stod på benen både den kvällen och dagen efter. Ei å helppo.
Efter lite uppfräschning av gänget så åkte hojarna ut på små smala krokiga vägar i södra Finlands vackra landskap. Om vägarna i Afrika var Roads from Hell så var detta Roads from Heaven. Första pitstop var skyttegravarna utanför Hangö där det under andra världskriget försvarades mot ryssen. Anni hoppade ner i en och provade. Lite annorlunda mot när det kanske ven kulor runt öronen. Och krigsstigen var utmärkt, men den går jag sällan på.
Sen körde vi vidare mot Hangö med de finaste badhusvillorna som skådats på länge. Turistort med allt vad det innebär i sandstrand, hamn, försäljning av allsköns krimskrams och nyaproducerade fiskebodar där det såldes plastartiklar. Vi hittade rätt låda där det såldes "Stora plättar". Om man tänker sig svenska pannkakor gånger fyra i storlek. Så fatta vad jag blev nöjd. Kletade in hela i jordgubbssylt och grädde och smaskade så smaklökarna krullade sig. :) Stiffe: "Jag har kommit i koma". Han är helt enkelt inte van. Jag som blivit bortskämd med pannkaksfrukost om helgerna hade inga som helst problem.
Efter ett ölpaus i HD-motellet så landade vi på Jaxegården igen, blev utfodrade med mat och vin och sen var man fin i både kropp och själ igen. DJ Simon gör ett bra jobb och spelar allt ifrån Rival Sons, Jimi Hendrix och finsk jenka.. Camilla kommer igång med sin kreativa sida och skapar själv (tappar bokstäver med den halvdålig hörseln) och fårskock blir fors-kock. Got luras sen lite och bara mimar, och det blir va och va från Camilla. Inte snällt, men lite småroligt.
Försöker oss också på att prata finska, kanske kan gå bara vi slipper stava till det. moimoi, kesa som är sommar, och ei å helppo - det är inte lätt. Ingen finska är lätt. Men finnarna har svårt för den otydliga svenskan, den som då är svår skånska. :o)
Byggare Bob varnar oss sen för motorolja och det var nog några som inte lyssnade på det örat för attans vad spak man kan bli och det var inte jag denna gången. Stod på benen både den kvällen och dagen efter. Ei å helppo.
torsdag 2 augusti 2012
Suomi Summer Tour 2012, 24 juli
Jaha så ligger man där i hytten och försöker somna. Cornelia och Chiqan andas lugnt så det låter som de sover. Micke snarkar. Jag sover inte. I någon slags dvala av något slag kanske. Sen smäller det som fan några gånger. Låter som om fartygsskrovet håller på att gå itu och det är inte undra på att man funderar lite på det där med bogvisir. Och sen vibrerar hela sängen. Känns som om det är nåt fel. Men inget larm hörs eller information i högtalarna, så jag ligger kvar och tänker att jag är nog väldigt mesig när det gäller att åka färja. Dagen efter är Silja Symphony försenade då de ägnat 1,5 timmar åt att plocka upp en person från havet som trillat överbord. Så det var inte konstigt att det small och vibrerade, det låter väl lite om både lysraketer och när man slänger i backen på en Siljabåt. Vi hörde aldrig om skorna stod kvar eller ej för det är tydligen ett tecken att gå efter om man ens ska anstränga sig för att göra en räddningsaktion.
Nåja, bilen fullpackad och nycklarna överlämnade till Cornelia igen och så kör vi ut i Helsingfors där Muminpappan, eller Kenneth, eller Jaxe möter upp tillsammans med Packe, Mange och Simon. Fikastopp och det berättas laktoshistorier från Finland och glasshistorier om Simon i synnerhet. Han fick literspaket att äta när han var liten och en gång åt han upp ca 90 procent av paketen. När de då frågade varför han inte åt upp hela hade han svarat: "Jag var inte på glasshumör." :)
Så efter en omväg landar vi i Karis och bygger bo. Jag och Cornelia tar en egen husvagn av modell äldre och katten Nizze kommer på besök direkt och inspekterar. Efter utrullning av sovsäck och uppfluffande av kudde så blev det sedan catering, nystekt sill och potatismos, vin och öl. Och så ett fint anteckningsblock med 1 streck = 1 Euro. Vem som skulle vinna stecktävlingen visade sig i slutet av veckan.
Susanne fick på sig sin nya tröja, men det var för tidigt, still going wrong.. Vi skulle först lämna över presenttröjorna så Micke skakade på huvudet och vinkade henne bakåt. Hon gick också bakåt, som bästa moonwalk rätt in i walking closet tältet. Vet inte många som har ett extra tält med sig som garderob på semester, men Susanne hon kan hon. Kvinnor kan liksom. :)
Men sen, sen blev det presentutdelning av diverse påsar med skivor, och de feltryckta tröjorna. Mange tog t.o.m på sig glasögonen och synade texten och sa precis ingenting. :)
Efter några streck sen kom många teorier igång. Camilla har nästan brutit fingret en gång genom att hoppa säck. Och nu talas det om backbilar, hur ska detta gå? Nu börjar även intresset vakna att prova på yrket sömmerskor då det kläcks idéer om att smuggla vin in till SRF genom BHn, genom att fylla kuddarna med vin. Några av grabbarna lyssnar intresserat och jag frågar dem om de är nåt bröstfixerade med de nekar. "Nähä, rumpfixerade då?"
-Hmmm, nu sitter du där med penna och papper, nu vågar vi inte svara.
Så nej, det blev aldrig något svar på de frågorna.
Annica: "Ja det räcker så här. Även om det inte blir bättre så är såhär så är det nock."
Det betyder att hon tycker det är bra...
Jaxe sjunger inte snapsvisor utan kör Ingmar Bergmans variant istället "OBS tagning!".
Snaps nummer två måste rimligtvis bli "Omtagning" tycker jag.
Packe har tydigen kökskänslor. "Tjänst" heter det nog i Sverige, men same same kanske. Kökskänslor låter lite finare på något sätt. Och nu ska jag över till det. Kommer en kär tältkompis på besök snart. Blir mer summering av resan lite senare. Hover and Hout. :)
Suomi Summer Tour 2012, 23 juli
Startade tidigare, eller rättare sagt, försökte. Stiffes hoj startade inte alls. Lite knuff ner och upp och ner igen och så kom vi till första macken. Instrument åkte fram och det mättes både till höger och vänster och lite upp och ner och experterna konfererade. Jag tittade på och gasade när startkablar satt i. Proceduren upprepades många gånger.
-Gasa Nina. Jag gasade. -Gasa Nina. Jag gasade. -Gasa Nina. Jag gasade. Osv.. -Gasa Nina.
-Är ni verkligen säkra nu?
-Japp, gasa.
-Men,, eeeh, jag är ingen expert, men visst hjälper det om ni sätter dit kablarna igen?
Jo jo, såklart, sen fick jag gasa igen.
I Nyköping så fick jag rycka in igen, för inte ska väl kablar till batteriet hänga löst rätt ut i luften?
Men det var nog vad experthjälp som kunde komma från mig.
Kunde inte hjälpa Annica som blivit av med Peter på toaletten. Men han upphittades senare som tur var. Ja, han hann försvinna igen senare under turen men det är en senare berättelse.
Svettig i armhålan blev jag när jag sen var levande GPS och lotsade hela hojklungan genom Stockholm. Svettig över hela ryggen också faktiskt. Och skakig i benen. GPS-tanten försökte lura oss så henne övergav vi och gick på min instinkt. Som inte är sådär värstans beprövad i storstan fast vi kom rätt. Och de som körde bakom hade tyckt det gick jättebra, lugn och säkert på alla sätt och vis. Ibland är man som den där ankan, lugn på ytan men paddlar som fan undertill.
Fast vilsna blev vi när vi kom ombord på färjan och skulle hitta hytterna. Försökte åka till plan 2 fast hissen gick bara till plan 3. Så märkligt, och trapporna "this door should always be locked". Hmmm. Något är knasigt. Efter en del förvirring hittade vi en bild som visade att vi var i den änden där det inte fanns några hytter under plan 3, så vi var tvugna att åka upp några våningar, korsa hela fartyget och sedan ta hissen i andra änden, den hissen gick ända ner och nu gick hissen ända upp på oss som man så säger..
Sen blev det Panoramabaren men Suss Thailändska bat fungerade inte där.. Monopolpengar kanske hade gått lika bra.
En del vill äta, andra vill inte äta och en del vill äta tillsammans, det här med gruppresa är en utmaning och buffén var fullbokad så slutade med köttbullar och mos på samma ställe där jag försökte äta från början.
Missade sedan Mumindiscot men det var kanske för annat klientel än en mc-klubb, men Macallum stout funkade bra på puben också.
Vet inte riktigt vad diskussionen bestod av men Camilla vänder sig mot Peda:
-Vad ska man göra för att du skalägga dig.
-Nu får jag bita mig i tungan, svarar Peda.
Jag tror att samtalet och innehållet inte hörde hemma någonstans och att de pratade om helt olika saker. Men Camilla hör lite illa. Fast läsa kan hon och den finska tidningen bjuder på Taskussa och hon blir helt imponerad av detta ord. Ingen aning om vad det betyder.
Sen får vi reda på att Lars har varit på Bornholm med hoj och skinnställ. Och att Stiffe solar inte längre men kan tänka sig danska sandstränder ändå. Ja ni hör ju. Vi är på väg till Finland. Blev det något fel igen? Still going wrong.
Nu längtar vi i alla fall tills vi kommer fram och inbillar Camilla att hon ska möta Heiki Kirvonen från grannbyn i stubbrace.
-Nej nu är jag inte med, jag skar mig på min rakhyvel så jag kan inte ställa upp.
Det är nu hon har 12-timmarspasset och skärsåret satt i tummen. Så att alla förstår.. :)
Hytten nästa. Alla kommer i säng. Sen börjar det prassla som tusan. Micke skrattar och säger att han aldrig har fått fatt i så gott godis tidigare. Chiqan förmanar lite med logiken att äta godis efter tandborstningen. Micke skrattar igen.
-Jag borstade aldrig tänderna. och så häver han in en näve till.
Då skrattar jag också. Ibland är 50+ inte mer än 5+. He he.
-Gasa Nina. Jag gasade. -Gasa Nina. Jag gasade. -Gasa Nina. Jag gasade. Osv.. -Gasa Nina.
-Är ni verkligen säkra nu?
-Japp, gasa.
-Men,, eeeh, jag är ingen expert, men visst hjälper det om ni sätter dit kablarna igen?
Jo jo, såklart, sen fick jag gasa igen.
I Nyköping så fick jag rycka in igen, för inte ska väl kablar till batteriet hänga löst rätt ut i luften?
Men det var nog vad experthjälp som kunde komma från mig.
Kunde inte hjälpa Annica som blivit av med Peter på toaletten. Men han upphittades senare som tur var. Ja, han hann försvinna igen senare under turen men det är en senare berättelse.
Svettig i armhålan blev jag när jag sen var levande GPS och lotsade hela hojklungan genom Stockholm. Svettig över hela ryggen också faktiskt. Och skakig i benen. GPS-tanten försökte lura oss så henne övergav vi och gick på min instinkt. Som inte är sådär värstans beprövad i storstan fast vi kom rätt. Och de som körde bakom hade tyckt det gick jättebra, lugn och säkert på alla sätt och vis. Ibland är man som den där ankan, lugn på ytan men paddlar som fan undertill.
Fast vilsna blev vi när vi kom ombord på färjan och skulle hitta hytterna. Försökte åka till plan 2 fast hissen gick bara till plan 3. Så märkligt, och trapporna "this door should always be locked". Hmmm. Något är knasigt. Efter en del förvirring hittade vi en bild som visade att vi var i den änden där det inte fanns några hytter under plan 3, så vi var tvugna att åka upp några våningar, korsa hela fartyget och sedan ta hissen i andra änden, den hissen gick ända ner och nu gick hissen ända upp på oss som man så säger..
Sen blev det Panoramabaren men Suss Thailändska bat fungerade inte där.. Monopolpengar kanske hade gått lika bra.
En del vill äta, andra vill inte äta och en del vill äta tillsammans, det här med gruppresa är en utmaning och buffén var fullbokad så slutade med köttbullar och mos på samma ställe där jag försökte äta från början.
Missade sedan Mumindiscot men det var kanske för annat klientel än en mc-klubb, men Macallum stout funkade bra på puben också.
Vet inte riktigt vad diskussionen bestod av men Camilla vänder sig mot Peda:
-Vad ska man göra för att du skalägga dig.
-Nu får jag bita mig i tungan, svarar Peda.
Jag tror att samtalet och innehållet inte hörde hemma någonstans och att de pratade om helt olika saker. Men Camilla hör lite illa. Fast läsa kan hon och den finska tidningen bjuder på Taskussa och hon blir helt imponerad av detta ord. Ingen aning om vad det betyder.
Sen får vi reda på att Lars har varit på Bornholm med hoj och skinnställ. Och att Stiffe solar inte längre men kan tänka sig danska sandstränder ändå. Ja ni hör ju. Vi är på väg till Finland. Blev det något fel igen? Still going wrong.
Nu längtar vi i alla fall tills vi kommer fram och inbillar Camilla att hon ska möta Heiki Kirvonen från grannbyn i stubbrace.
-Nej nu är jag inte med, jag skar mig på min rakhyvel så jag kan inte ställa upp.
Det är nu hon har 12-timmarspasset och skärsåret satt i tummen. Så att alla förstår.. :)
Hytten nästa. Alla kommer i säng. Sen börjar det prassla som tusan. Micke skrattar och säger att han aldrig har fått fatt i så gott godis tidigare. Chiqan förmanar lite med logiken att äta godis efter tandborstningen. Micke skrattar igen.
-Jag borstade aldrig tänderna. och så häver han in en näve till.
Då skrattar jag också. Ibland är 50+ inte mer än 5+. He he.
Suomi Summer Tour 2012, 22 juli
Ja, vi svenskar är inte så bra på stavning, helst inte finsk stavning.. Suomi eller Soumi.. Iaf, det står nu fel på allas tröjor. När vi själva tryckte jubileumströjor sist så hade vi en slogan "still going wrong" och det passar ganska bra. :)
Men vår Suomi Tour startade i Sandbäck där Camilla hade dekorerat sin packväska med en blomma från en tistel, genom lite lätt dikeskörning antar vi eftersom hon inte visste om det själv. Och Peter visste inte heller om att kameran var framme, men kanske han hade lagt sig på knä framför Annica ändå? Nu var det inte frieri som pågick utan hjälp med skoknytning. Men det såg vackert ut där ett tag.
Första vredesutbrottet som kom på turen skedde i Åseda där Chiqans spökhoj tycker att det är dags att smälla säkringar. Tipset blir att gå in på macken och köpa ett hundrapack. Chiqan skriker, stampar i marken och gör yviga rörelser. Jag och Cornelia som har följeilen följer det intressant på behörigt avstånd.
-Nu är mamma arg, säger Cornelia.
I Vimmerby stannar vi nästa gång och tror att vissa är hungriga, vissa mer än andra, då Lars kommer ut från toaletten och äter glass.. Kommer osökt att tänka på den halvätna hamburgaren som låg på damtoan på Laholmsträffen 2011, vem fan äter på en toa tänkte jag. Nu vet jag en.
Nackdel med att sitta i följebil - massor.
Fördel med att sitta i följebil: man kan äta kexchoklad precis när man själv vill.
Vår proppis Peter J ringer och hör hur det går för oss. Trevligt. Själv så var han bokad på resa till Turkiet. Men där finns ju inga finnar, så vi känner att vi är på rätt väg.
Elmlund börjar kika i backspegeln och jag och Cornelia känner oss nöjda med att sista hojen vill försäkra sig om att vi är med. Men sen gör han det igen och igen och då förstår vi att han speglar sig för att se snygg ut vid ankomst till Åtvidaberg.
Stugor delas ut och duschpåsen packas för att snygga till sig lite. Några undrar om det verkligen ska behövas.
-Ska ni ragga?
-Nää, säger jag, det vill jag inte, jag är nykär.
-Nää, säger Lars, det får jag inte.
Efter att ha slagits med fåglarna vid den lokala rekommenderade pizzerian utan rättigheter, så trampade jag runt på en fottur bland bruksbyggnaderna och Oscar II kyrka. Kommer tillbaka till gruppen som har spretande samtalsämnen, allt ifrån medeltidens sexualitet till nutid. Blir för mycket så vår stuga stänger dörren och kryper ner i sovsäckarna. Efter en liten stund knackar det på dörren. Det var nog inbillning tänker jag. Fast jag vet att det var en knackning. Det knackar igen.
-Är det här, säger Lars.
-Ja, säger jag, men det är inte till mig.
Cornelia låtsas sova.
Lars stiger upp, öppnar dörren på glänt och sticker endast ut nästippen:
-Vi ska inte ha nåt. Och vi är inte sugna på att bli frälsta.
Men det är bara Got som vill ha nycklarna till bilen, så efter utlämning så kan vi prova att slå dövörat till igen och somna efter en lång men behaglig första dag på Summer Tour.
lördag 14 juli 2012
Usch
Vaknar av en mardröm. Försöker somna om. Något bankar. Drömde jag igen? Det bankar igen. Vad fan? Stiger upp. Tittar ut. Någonstans där i rökdimman blinkar ett otal blåa ljus. Hjärtat hoppar från normalslag till qvadruppelslag.
Drar på kläder och går ut och kan snart konstatera att mina föräldrars hus och ladugården står som de ska och att räddningstjänsten gjort ett bra jobb för att det inte ska sprida sig till de byggnaderna. Sicksackar mig fram mellan brandbilar, ambulanser och polisbilar och hittar mina föräldrar tillsammans med en väldigt darrande hund.
Nu börjar jag avdarra lite. Det brinner fortfarande, slår stora lågor och röken bolmar, ingen trevlig syn alls.
Jag är otroligt tacksam för att det inte var några levenade väsen i branden, inga människor, inga djur.
Drar på kläder och går ut och kan snart konstatera att mina föräldrars hus och ladugården står som de ska och att räddningstjänsten gjort ett bra jobb för att det inte ska sprida sig till de byggnaderna. Sicksackar mig fram mellan brandbilar, ambulanser och polisbilar och hittar mina föräldrar tillsammans med en väldigt darrande hund.
Nu börjar jag avdarra lite. Det brinner fortfarande, slår stora lågor och röken bolmar, ingen trevlig syn alls.
Jag är otroligt tacksam för att det inte var några levenade väsen i branden, inga människor, inga djur.
fredag 6 juli 2012
Jag följde regnbågen.
Jag följde regnbågen.. <3
Jag fann en skatt.
Det är platsen jag kommer stanna på, för att få skatten att växa.
Känner att jag har möjlighet till oändlig rikedom, om jag förvaltar skatten rätt.
Jag fann en skatt.
Det är platsen jag kommer stanna på, för att få skatten att växa.
Känner att jag har möjlighet till oändlig rikedom, om jag förvaltar skatten rätt.
torsdag 5 juli 2012
Sen då?
Att kroppen förändras i takt med tidslinjen är egentligen inget konstigt.
Man får helt enkelt jobba lite mer med att hålla den i trim. Fast 25 blir den aldrig igen.
Men jag är inte rädd för att åldras. Jag ska ju bli 102 år. Eller jag vill det. Om jag får vara frisk.
Undrar vad jag ska göra när jag blir gammal? Jag vet inte riktigt vad jag vill göra när jag blir stor. Men det kanske är dags att fundera ut något. Eller inte. Jag har ingen panik.. En sak i taget, och först ska jag ha roligt. Ja, jag tänker mest på det. :)
Man får helt enkelt jobba lite mer med att hålla den i trim. Fast 25 blir den aldrig igen.
Men jag är inte rädd för att åldras. Jag ska ju bli 102 år. Eller jag vill det. Om jag får vara frisk.
Undrar vad jag ska göra när jag blir gammal? Jag vet inte riktigt vad jag vill göra när jag blir stor. Men det kanske är dags att fundera ut något. Eller inte. Jag har ingen panik.. En sak i taget, och först ska jag ha roligt. Ja, jag tänker mest på det. :)
torsdag 21 juni 2012
Kärlek som kyskhetsbälte
"Jag kan bara älska med en man jag inte älskar så länge det inte finns någon jag älskar."
Det kom några intressanta rader trots allt i boken jag läser även om det satt hårt inne.
Det tar många år för ensamheten att rota sig, men när den väl gjort det börjar man vårda den.
Och när man ska bryta sin vårdade ensamhet så gör man det inte hur lätt som helst och inte med vem som helst.
När den väl är bruten, ja, då finns det hur många känsloströmmar som helst, nästan fler än man kan hantera på en gång.
Men det är väldigt spännande. :o)
Det kom några intressanta rader trots allt i boken jag läser även om det satt hårt inne.
Det tar många år för ensamheten att rota sig, men när den väl gjort det börjar man vårda den.
Och när man ska bryta sin vårdade ensamhet så gör man det inte hur lätt som helst och inte med vem som helst.
När den väl är bruten, ja, då finns det hur många känsloströmmar som helst, nästan fler än man kan hantera på en gång.
Men det är väldigt spännande. :o)
tisdag 12 juni 2012
Muskelrock 2012
Muskelrock är världens starkaste festival, kom om du är stark nog. Ja så stod det på deras internetsida. Jag kände att jag skulle ge det hela ett försök. Kan min lillebror och hans kompisar så kan väl jag?
Kan väl tillägga att jag fick ett sms när jag satt i Uganda där de frågade om jag ville dela hotellrum, så det kändes som om det skulle kunna bli en vilsam tillställning. :)
Festivalbussarna fanns inte i årets upplaga då arrangörerna hade klantat sig lite, vad nu det innebar. Så vuxet nog så bestämde vi oss för att köra varsin dag mellan hotellet och festivalen. Ganska skönt måste jag säga med tanke på hur vädret utvecklade sig och jag hade varit mindre road av att stå och vänta på en taxi miss i nassen i tre graders värme. Värme får jag skriva då det var plusgrader, men sista natten kändes vissa kroppsdelar som isklumpar. Men jag anser ändå att jag var stark nog, för mitt humör var det dock inget fel på. Och inte brorsans långkalsonger heller som jag fick låna.
Sagt och gjort så stegade jag in på området torsdagen den 31 maj, för att värma upp inför Sweden Rock kan man säga. Tre dagars hårdrocksfestival. I entrén, där jag löste in festivalpass extra stark, fick jag en snygg tischa, en LP skiva som jag gav bort, en peng med texten "endast för förströelse" som kunde bytas mot en strut popcorn och ett snyggt festivalband runt handleden med "Släpp lockarna loss". Bättre start kan man knappast få.
Från kulturföreningen Tyrolerhatten hade det även skickats ut information innan om att lyckohjul, skjutbana, bollkast och annat som hör till folkparkslivet skulle hållas öppet. Bl.a en hantel modell äldre cirkusvariant som verkade väga bly. Någon tjej lyckades få upp den till axelhöjd, och några killar strax över örat, men de kämpade som tusan och misslyckades de flesta. så kom det en ung kille och drog upp den på rak arm utan att ha några bekymmer med det hela. Han såg helt normalbyggd ut, så där gömde sig en råstyrka inuti. Någon trodde det hade varit tur att han hittade balansen bara på rätt sätt. Han kom tillbaka senare och gjorde om det hela, nu med en öl i ena handen som han lugnt stod och zippade på under tiden. Jag var klart imponerad.
Vidare bestod trivselreglerna av att man skulle vara snäll mot varandra, svina lagom och inte slåss. Jag klarade av alla reglerna galant. Tyrolen får nog beskrivas som jag hört innan, en lätt magisk stämning. Kan någon bli arg i Tyrolen. Ja kanske, men då får man jobba på det. Jag såg massor av leenden och goa människor, så nej, argsinthet hör inte hemma på en rockfestival. Kanske inte Bert-Bennys gör heller, men det var bara en bild jag såg av dem. Förmodligen en kioskvältare från förr där folk tagit en pilsner för mycket och hållt om de varma damerna under takmålningarna. Parken med sina kulörta lyktor och neonskyltade Cloettakiosk passar fortfarande superbra för dagens musik och dagens publik.
Kvällens surrande som jag hörde var inte för att öronen protesterade för ljudvolymen utan en tattuerare som satt i cirkustältet med plyschtapeter under den vinröda 70-talslampan med fransar, där han tattuerade, sidfläsk. Såg lite konstigt ut men förstod ju sen varför då matvagnen sålde "Det tattuerade svinet". Lite annorlunda meny får man säga men det som kom ur den matvagnen var något av det bästa i festivalmatsväg som jag har provat.
Provade även en chokladboll. Jo, jag vet att det inte heter så egentligen, men jag försökte vara både politiskt och poetiskt korrekt och det är bättre än patetiskt korrekt. Nattliga snack vid kaminerör är inte fel alltså.
Vad mer, karusell, barnbrottning, wrestling, lyckohjulsutslag som gav chokladkartong som utgjorde byteshandel på hårdrocksknapp.
Nu har brandlarmet tystnat också. Brandkåren tog brödrosten i beslag.
La grand finale på Muskelrock bjöd på sol och mycket bra musik. Skål till livet whereever you are. Hej då Muskelrock, vi ses kanske nästa år. Dax att ladda för att släppa loss lockarna på Sweden Rock istället. Tack även till merch Nacka Trä. Jag vill nog spela maracas där ändå. För lergöken är ju upptagen nu..
Life is good.
Kan väl tillägga att jag fick ett sms när jag satt i Uganda där de frågade om jag ville dela hotellrum, så det kändes som om det skulle kunna bli en vilsam tillställning. :)
Festivalbussarna fanns inte i årets upplaga då arrangörerna hade klantat sig lite, vad nu det innebar. Så vuxet nog så bestämde vi oss för att köra varsin dag mellan hotellet och festivalen. Ganska skönt måste jag säga med tanke på hur vädret utvecklade sig och jag hade varit mindre road av att stå och vänta på en taxi miss i nassen i tre graders värme. Värme får jag skriva då det var plusgrader, men sista natten kändes vissa kroppsdelar som isklumpar. Men jag anser ändå att jag var stark nog, för mitt humör var det dock inget fel på. Och inte brorsans långkalsonger heller som jag fick låna.
Sagt och gjort så stegade jag in på området torsdagen den 31 maj, för att värma upp inför Sweden Rock kan man säga. Tre dagars hårdrocksfestival. I entrén, där jag löste in festivalpass extra stark, fick jag en snygg tischa, en LP skiva som jag gav bort, en peng med texten "endast för förströelse" som kunde bytas mot en strut popcorn och ett snyggt festivalband runt handleden med "Släpp lockarna loss". Bättre start kan man knappast få.
Från kulturföreningen Tyrolerhatten hade det även skickats ut information innan om att lyckohjul, skjutbana, bollkast och annat som hör till folkparkslivet skulle hållas öppet. Bl.a en hantel modell äldre cirkusvariant som verkade väga bly. Någon tjej lyckades få upp den till axelhöjd, och några killar strax över örat, men de kämpade som tusan och misslyckades de flesta. så kom det en ung kille och drog upp den på rak arm utan att ha några bekymmer med det hela. Han såg helt normalbyggd ut, så där gömde sig en råstyrka inuti. Någon trodde det hade varit tur att han hittade balansen bara på rätt sätt. Han kom tillbaka senare och gjorde om det hela, nu med en öl i ena handen som han lugnt stod och zippade på under tiden. Jag var klart imponerad.
Vidare bestod trivselreglerna av att man skulle vara snäll mot varandra, svina lagom och inte slåss. Jag klarade av alla reglerna galant. Tyrolen får nog beskrivas som jag hört innan, en lätt magisk stämning. Kan någon bli arg i Tyrolen. Ja kanske, men då får man jobba på det. Jag såg massor av leenden och goa människor, så nej, argsinthet hör inte hemma på en rockfestival. Kanske inte Bert-Bennys gör heller, men det var bara en bild jag såg av dem. Förmodligen en kioskvältare från förr där folk tagit en pilsner för mycket och hållt om de varma damerna under takmålningarna. Parken med sina kulörta lyktor och neonskyltade Cloettakiosk passar fortfarande superbra för dagens musik och dagens publik.
Kvällens surrande som jag hörde var inte för att öronen protesterade för ljudvolymen utan en tattuerare som satt i cirkustältet med plyschtapeter under den vinröda 70-talslampan med fransar, där han tattuerade, sidfläsk. Såg lite konstigt ut men förstod ju sen varför då matvagnen sålde "Det tattuerade svinet". Lite annorlunda meny får man säga men det som kom ur den matvagnen var något av det bästa i festivalmatsväg som jag har provat.
Provade även en chokladboll. Jo, jag vet att det inte heter så egentligen, men jag försökte vara både politiskt och poetiskt korrekt och det är bättre än patetiskt korrekt. Nattliga snack vid kaminerör är inte fel alltså.
Vad mer, karusell, barnbrottning, wrestling, lyckohjulsutslag som gav chokladkartong som utgjorde byteshandel på hårdrocksknapp.
Nu har brandlarmet tystnat också. Brandkåren tog brödrosten i beslag.
La grand finale på Muskelrock bjöd på sol och mycket bra musik. Skål till livet whereever you are. Hej då Muskelrock, vi ses kanske nästa år. Dax att ladda för att släppa loss lockarna på Sweden Rock istället. Tack även till merch Nacka Trä. Jag vill nog spela maracas där ändå. För lergöken är ju upptagen nu..
Life is good.
torsdag 31 maj 2012
Nu jävlar är det dax att kicka igång..
Nu börjar sommaren för det har jag bestämt. Idag kickar första festivalen igång, Muskelrock. Man får komma dit om man tror man är stark nog. Det tror jag att jag är. :)
Från kulturföreningen Tyrolerhatten: Lyckohjul, skjutbana, bollkast och annat som hör till folkparkslivet kommer också att hålla öppet så klart. Låter väldigt mycket hårdrock över det, eller hur.
De följer upp med trivselregler: Var snälla mot varandra, svina lagom och slåss inte.
Tror att jag ska kunna klara det också utan att ordningspolisen ska ha några åsikter om mitt beteende. Spännande ska det i alla fall bli. Broschan, here I come! Hoppas du laddat energi för att leka med din Sörra.
Från kulturföreningen Tyrolerhatten: Lyckohjul, skjutbana, bollkast och annat som hör till folkparkslivet kommer också att hålla öppet så klart. Låter väldigt mycket hårdrock över det, eller hur.
De följer upp med trivselregler: Var snälla mot varandra, svina lagom och slåss inte.
Tror att jag ska kunna klara det också utan att ordningspolisen ska ha några åsikter om mitt beteende. Spännande ska det i alla fall bli. Broschan, here I come! Hoppas du laddat energi för att leka med din Sörra.
onsdag 30 maj 2012
Long time..
Ja här i bloggen har det inte hänt så mycket på sistone. Men med mig är det mycket som hänt. Det tar mycket tid i anspråk att vara kär. <3 :o)
söndag 29 april 2012
Talesätt
Jag ser inte trädet i handen för alla fåglarna i skogen, eller hur det nu var, men däremot fick jag se en ekorre, ett av de absolut sötaste djuret i svenska skogen, i skrämd hastighet, skutta iväg i lövprasslet och fara upp i en bok. Jag är en mycket nöjd tjej idag. :)
söndag 15 april 2012
26,27,28 mars
"Att gå vilse är det första steget på vägen mot att komma dit man egentligen vill vara.
Att gå vilse är nåd eftersom man måste återfinna den väg som leder vidare."
Det var dagens visdomsord.
Flingor och kaffe och sen,, Köra, köra, köra...
Mot Ugandas gräns, exit och enter Kenya igen. De där passtationerna är sådär. Man får definitivt inte stå ifred. Vill vi växla pengar, köpa kycklingspett (nej, inte efter att ha sett slaktade kycklingar hänga i 30 graders värme med flugor runt sig.) Nej, vatten tack. Fast någon liten flaska hade de inte och den stora kostade mer pengar än jag hade. Vill jag köpa nåt annat? Nej, tack. Jag är törstig. Om ni kan fixa en liten flaska eller om ni kan sänka priset på den stora? Efter mycket om och men så springer den ena killen faktiskt iväg och kikar om det finns en liten flaska i närheten. Nix. Vill jag ha en stor? Jag visar de mynten jag har kvar. Men ni säger ju att det inte räcker? Nej, flaskan kostar mer. Till slut så är det någon av de andra som har nåt mynt extra och vi köper den stora flaskan vatten till mig. Tog nog bara 20 minuter.. Törsten släcks och vi är alla nöjda.
Kissepauser direkt vid vägkanten börjar bli en vanligt förekommande stopp. Med eller utan buskskydd, med eller utan toapapper. Det där med att nöden inte har någon lag stämmer verkligen i det fallet.
Landar i Eldoret, sista stället, supernajs ställe och gör en sista uppgradering till ett rum. Värt varenda öre. Vi har dessutom landat lite i tid.. Det vill säga på eftermiddagen. så vi hinner till poolområdet som är riktigt flott. Varm sol, ljummet vatten och kall öl. Aaaaaaaaah. Så gött. Vi njuter riktigt mycket allihopa. Tror de flesta börjar bli trötta på den dammiga och skumpiga trucken nu.
Middag och en flaska skumpa till som vi inte gjorde av med tidigare kväll, GT i baren och vi har en riktigt trevlig sista kväll med gänget.
Vi dansar dock inte. Ondra dansar bara på officiella discon säger han, men när han gör det är han kungen av dansmoves alltså. Vicky är lite blyg men efter ett par öl så får hon an go dansrytm i hela kroppen. Och Nadine dansar överallt, när som helst, sjungandes och saknar endast en stång i trucken så att hon hade kunnat hålla i sig och dansa mer under alla Köra, köra, köra..timmarna.
Efter nattens djupa, sköna sömn så lämnar vi detta härliga ställe och fortsätter mot Nairobi. Utanför Nakuru stoppar de vår truck för "speeding", så en kvinnlig konstapel hoppar in i framsätet och åker med trucken till lokala polisstationen. Halva gruppen är väldans nödiga igen så vi följer med in på stationen. En arg kille pekar på Sako för hon har kameran med sig. Man får INTE fota uniformerade eller deras arbetsplats. Tror de har nämnt det till henne 23 gånger men hon är tuff och utmanar ödet. Jag tycker det är tillräckligt att utmana ödet att vara inne på en Kenyansk polisstation. För dörren är låst till toan och kvinnliga konstapeln har inte tid med oss utan hon ska förhöra vår chaufför. Vi blir hänvisade till en offentlig byggnad strax utanför. Och där var det nära att jag hade spytt rätt ut. När man öppnar dörren lite försiktigt så lyfter det 3729 flugor som kommer surrandes i en svärm emot en. Kvar blir ett betonggolv med hål i där det är tänkt man ska pricka med sina lämningar, vilket många inte har lyckats med. Vad sa jag innan. Nöden har ingen lag... Försöker låta bli att kräkas och har nog aldrig varit så snabb på en damtoalett någonsin.
Sen sitter vi och väntar i trucken. Det gås igenom brott, skuld, bevis, förhandlingar om bötesbelopp till inga böter alls. Det fungerar annorlunda utomlands. Så ut kommer Mandla och kör glatt vidare, till avstjälpningsplatsen som är samma hotell där vi startade. Jag vräker mig på taket igen vid poolen. Fast nej, det fick man egentligen inte om man inte var hotellets gäst. Fast det var jag ju, två veckor tidigare.. Ingen lyfter väck mig så det var väl bra då. Klockan är efter 16 så struntar i solskyddsfaktor 30 varvid jag senare på flygplatsen brinner på framsidan. Huden är 45 grader och rosa. Men hallååå. Hur kunde det hända?
Går igenom alla möjliga säkerhetskontroller där Ylva får packa om sina läkarverktyg som är för vassa för att ha i handbagaget. Sen gör vi morgongympan i väntsalen då vi hade glömt den innan och väldigt många stirrar på oss. Jag stirrar tillbaka. Undrar om jag ska fråga om de ska vara med. Vissa hade faktiskt behövt det. Kankse mest för att man ska sitta still på planet i så många timmar sen. Fast sitta still är svårt. Det ligger en kudde i sätet. Ylva sitter på andra sidan gången. Jag tar min kudde och drämmer till henne på armen, hon vänder sig mot mig och möter ett jätteflin i hela mitt ansikte. Och vips är kuddkriget igång. :o) Min stolsgranne, modell 45 från Skottland, finner det hela väldigt roande. Jag säger till honom precis som det är: "Growing up is overrated". Han håller med.
Mellanlandar i Amsterdam och vårt plan är sent så vi tränger oss förbi långa köer tillsammans med ett par andra som också ska med avgående flyg. Igenom säkerhetskontroller igen. Kommer till gaten fem minuter innan den stängs och sitter med flås på vårt plan då det såklart är försenat också. Landar i Köpenhamn och missar sen vårt tåg med ca fem minuter. Igen..
Går upp till Pressbyrån och ser glassboxen. Ååååååååå vad gott. Jag får chokladfläckar runt hela munnen. Ni vet den där Magnumreklamen som gick för några år sedan där man sätter tänderna i det tjocka chokladöverdraget och det där ljudet när höljet knäcks. MUMS! Fast i reklamen klarade de av att äta glassen på ett mer sofistikerat sätt tror jag. Jag har verkligen chokladfläckar när jag är klar. Men är en av de nöjdaste på perrongen tror jag.
En stor kram i Kristiansstad då Ylva hoppar av och jag fortsätter själv sista biten hem. Och så blir det kramar från mamma och pappa och min katt när jag landar i Idyllen. Känns bra men konstigt att vara hemma. Här är tyst. :o)
Att gå vilse är nåd eftersom man måste återfinna den väg som leder vidare."
Det var dagens visdomsord.
Flingor och kaffe och sen,, Köra, köra, köra...
Mot Ugandas gräns, exit och enter Kenya igen. De där passtationerna är sådär. Man får definitivt inte stå ifred. Vill vi växla pengar, köpa kycklingspett (nej, inte efter att ha sett slaktade kycklingar hänga i 30 graders värme med flugor runt sig.) Nej, vatten tack. Fast någon liten flaska hade de inte och den stora kostade mer pengar än jag hade. Vill jag köpa nåt annat? Nej, tack. Jag är törstig. Om ni kan fixa en liten flaska eller om ni kan sänka priset på den stora? Efter mycket om och men så springer den ena killen faktiskt iväg och kikar om det finns en liten flaska i närheten. Nix. Vill jag ha en stor? Jag visar de mynten jag har kvar. Men ni säger ju att det inte räcker? Nej, flaskan kostar mer. Till slut så är det någon av de andra som har nåt mynt extra och vi köper den stora flaskan vatten till mig. Tog nog bara 20 minuter.. Törsten släcks och vi är alla nöjda.
Kissepauser direkt vid vägkanten börjar bli en vanligt förekommande stopp. Med eller utan buskskydd, med eller utan toapapper. Det där med att nöden inte har någon lag stämmer verkligen i det fallet.
Landar i Eldoret, sista stället, supernajs ställe och gör en sista uppgradering till ett rum. Värt varenda öre. Vi har dessutom landat lite i tid.. Det vill säga på eftermiddagen. så vi hinner till poolområdet som är riktigt flott. Varm sol, ljummet vatten och kall öl. Aaaaaaaaah. Så gött. Vi njuter riktigt mycket allihopa. Tror de flesta börjar bli trötta på den dammiga och skumpiga trucken nu.
Middag och en flaska skumpa till som vi inte gjorde av med tidigare kväll, GT i baren och vi har en riktigt trevlig sista kväll med gänget.
Vi dansar dock inte. Ondra dansar bara på officiella discon säger han, men när han gör det är han kungen av dansmoves alltså. Vicky är lite blyg men efter ett par öl så får hon an go dansrytm i hela kroppen. Och Nadine dansar överallt, när som helst, sjungandes och saknar endast en stång i trucken så att hon hade kunnat hålla i sig och dansa mer under alla Köra, köra, köra..timmarna.
Efter nattens djupa, sköna sömn så lämnar vi detta härliga ställe och fortsätter mot Nairobi. Utanför Nakuru stoppar de vår truck för "speeding", så en kvinnlig konstapel hoppar in i framsätet och åker med trucken till lokala polisstationen. Halva gruppen är väldans nödiga igen så vi följer med in på stationen. En arg kille pekar på Sako för hon har kameran med sig. Man får INTE fota uniformerade eller deras arbetsplats. Tror de har nämnt det till henne 23 gånger men hon är tuff och utmanar ödet. Jag tycker det är tillräckligt att utmana ödet att vara inne på en Kenyansk polisstation. För dörren är låst till toan och kvinnliga konstapeln har inte tid med oss utan hon ska förhöra vår chaufför. Vi blir hänvisade till en offentlig byggnad strax utanför. Och där var det nära att jag hade spytt rätt ut. När man öppnar dörren lite försiktigt så lyfter det 3729 flugor som kommer surrandes i en svärm emot en. Kvar blir ett betonggolv med hål i där det är tänkt man ska pricka med sina lämningar, vilket många inte har lyckats med. Vad sa jag innan. Nöden har ingen lag... Försöker låta bli att kräkas och har nog aldrig varit så snabb på en damtoalett någonsin.
Sen sitter vi och väntar i trucken. Det gås igenom brott, skuld, bevis, förhandlingar om bötesbelopp till inga böter alls. Det fungerar annorlunda utomlands. Så ut kommer Mandla och kör glatt vidare, till avstjälpningsplatsen som är samma hotell där vi startade. Jag vräker mig på taket igen vid poolen. Fast nej, det fick man egentligen inte om man inte var hotellets gäst. Fast det var jag ju, två veckor tidigare.. Ingen lyfter väck mig så det var väl bra då. Klockan är efter 16 så struntar i solskyddsfaktor 30 varvid jag senare på flygplatsen brinner på framsidan. Huden är 45 grader och rosa. Men hallååå. Hur kunde det hända?
Går igenom alla möjliga säkerhetskontroller där Ylva får packa om sina läkarverktyg som är för vassa för att ha i handbagaget. Sen gör vi morgongympan i väntsalen då vi hade glömt den innan och väldigt många stirrar på oss. Jag stirrar tillbaka. Undrar om jag ska fråga om de ska vara med. Vissa hade faktiskt behövt det. Kankse mest för att man ska sitta still på planet i så många timmar sen. Fast sitta still är svårt. Det ligger en kudde i sätet. Ylva sitter på andra sidan gången. Jag tar min kudde och drämmer till henne på armen, hon vänder sig mot mig och möter ett jätteflin i hela mitt ansikte. Och vips är kuddkriget igång. :o) Min stolsgranne, modell 45 från Skottland, finner det hela väldigt roande. Jag säger till honom precis som det är: "Growing up is overrated". Han håller med.
Mellanlandar i Amsterdam och vårt plan är sent så vi tränger oss förbi långa köer tillsammans med ett par andra som också ska med avgående flyg. Igenom säkerhetskontroller igen. Kommer till gaten fem minuter innan den stängs och sitter med flås på vårt plan då det såklart är försenat också. Landar i Köpenhamn och missar sen vårt tåg med ca fem minuter. Igen..
Går upp till Pressbyrån och ser glassboxen. Ååååååååå vad gott. Jag får chokladfläckar runt hela munnen. Ni vet den där Magnumreklamen som gick för några år sedan där man sätter tänderna i det tjocka chokladöverdraget och det där ljudet när höljet knäcks. MUMS! Fast i reklamen klarade de av att äta glassen på ett mer sofistikerat sätt tror jag. Jag har verkligen chokladfläckar när jag är klar. Men är en av de nöjdaste på perrongen tror jag.
En stor kram i Kristiansstad då Ylva hoppar av och jag fortsätter själv sista biten hem. Och så blir det kramar från mamma och pappa och min katt när jag landar i Idyllen. Känns bra men konstigt att vara hemma. Här är tyst. :o)
onsdag 11 april 2012
25 mars, födelsedag, Sambucatrix och den gamle asaguden besöker Uganda
Tidig förmiddag. Varmt. Byter till bikini. Kvinnlig medresenär "Ibland vore det läge för att vara lesbisk". *fniss* Det var en fin komplimang. :o)
Det är unna sig som gäller idag, så beställer nygräddade pannkakor med banan och lönnsirap då jag är trött på formfranskan till frukost. Somnar i soffan i baren, eller ja, bara vilar ögonen lite.
Sen blir det sol & bad med halva gänget, och Nile River SPA, gnor hälarna mot stentrappan som går ner i vattnet och får till riktigt fina bebismjuka fötter.
Och vad glad jag blir, middagen innehåller pimpad Makheba truck i färgglada bokstäver "Happy Birthday", det blir skumpa till som Ylva köpt och mycket vacker tårta om än en smula torr till efterrätt. Är tacksam!! Jag sitter på en annan kontinent och blir firad på min födelsedag. Och får känna mig lite sådär speciell som man ska när man har födelsedag. Tack alla ni som skickade SMS också, värmer när man är iväg att få höra ifrån vänner som tänker på en.
Sen blev det barhäng och en av barägarna fyllde också år. Han kom bort med en Sambuca helt plötsligt. Hade fått nys om att det var min dag. Puh.. Först en. Sen gick det en stund. Sen kom de med en hel bricka.. Skålade, tog halva, bytte sen snabbt som blixten med Ylva när hon satte ner sitt tomma glas, innan de andra hann se det.
Ja,, eeeh, thanx guys, very good. Sen tittade jag på Ylva.
- Ska inte du dricka upp din?
"Yeah, com'an Sista" kom det från de andra. Ylva gav mig en skarp blick. Jag fnissade. Och så hjälpte hon mig med det glaset. He he, vilka trix man kan.
"Hi my name is Jack" säger barägaren.
-Yes, I know, you told me yesterday, svarar jag.
Det var ju alldeles sant dessutom. Han tittade och blev lite generad. Ojdå..
Sen blev jag tvungen att smita, jag såg gänget med brickan titta åt vårt håll igen. Bättre fly än illa supa. Och sprit tål jag då rakt inte. Så dax att sova som den där prinsessan igen. Ett tag. För Thor den gamle asaguden hade en STOR show på himmelen, och det åskade, blixtrade och ösregnade i timtal. Det slog nog ner i Nilen ett antal gånger för det small nåt jävulskt. Ganska mysigt där vi låg i tältet med myggfönstrena öppna. Vi hade bra tak ovanför vårt tält. Andra hade inte samma tur.. Och jag menar verkligen ÖSREGN. Vi skulle upp tidigt och ge oss iväg för vi hade lång väg.
Men ingen syntes till alls vid den tiden vi hade bestämt. Japp, det öste fortfarande. Strömmen hade gått också. På med pannlamporna och tog oss ner till baren. Där satt ett par andra blöta och trötta resenärer. Så vi bullade upp kuddarna och gjorde sällskap i sofforna och väntade på gryningen och ett avtagande regn. Någon timme senare slutade det och solen kom fram. Då var Nilen färgad helt röd av all jord som spolats ner i vattnet. Vackert! :o)
Det är unna sig som gäller idag, så beställer nygräddade pannkakor med banan och lönnsirap då jag är trött på formfranskan till frukost. Somnar i soffan i baren, eller ja, bara vilar ögonen lite.
Sen blir det sol & bad med halva gänget, och Nile River SPA, gnor hälarna mot stentrappan som går ner i vattnet och får till riktigt fina bebismjuka fötter.
Och vad glad jag blir, middagen innehåller pimpad Makheba truck i färgglada bokstäver "Happy Birthday", det blir skumpa till som Ylva köpt och mycket vacker tårta om än en smula torr till efterrätt. Är tacksam!! Jag sitter på en annan kontinent och blir firad på min födelsedag. Och får känna mig lite sådär speciell som man ska när man har födelsedag. Tack alla ni som skickade SMS också, värmer när man är iväg att få höra ifrån vänner som tänker på en.
Sen blev det barhäng och en av barägarna fyllde också år. Han kom bort med en Sambuca helt plötsligt. Hade fått nys om att det var min dag. Puh.. Först en. Sen gick det en stund. Sen kom de med en hel bricka.. Skålade, tog halva, bytte sen snabbt som blixten med Ylva när hon satte ner sitt tomma glas, innan de andra hann se det.
Ja,, eeeh, thanx guys, very good. Sen tittade jag på Ylva.
- Ska inte du dricka upp din?
"Yeah, com'an Sista" kom det från de andra. Ylva gav mig en skarp blick. Jag fnissade. Och så hjälpte hon mig med det glaset. He he, vilka trix man kan.
"Hi my name is Jack" säger barägaren.
-Yes, I know, you told me yesterday, svarar jag.
Det var ju alldeles sant dessutom. Han tittade och blev lite generad. Ojdå..
Sen blev jag tvungen att smita, jag såg gänget med brickan titta åt vårt håll igen. Bättre fly än illa supa. Och sprit tål jag då rakt inte. Så dax att sova som den där prinsessan igen. Ett tag. För Thor den gamle asaguden hade en STOR show på himmelen, och det åskade, blixtrade och ösregnade i timtal. Det slog nog ner i Nilen ett antal gånger för det small nåt jävulskt. Ganska mysigt där vi låg i tältet med myggfönstrena öppna. Vi hade bra tak ovanför vårt tält. Andra hade inte samma tur.. Och jag menar verkligen ÖSREGN. Vi skulle upp tidigt och ge oss iväg för vi hade lång väg.
Men ingen syntes till alls vid den tiden vi hade bestämt. Japp, det öste fortfarande. Strömmen hade gått också. På med pannlamporna och tog oss ner till baren. Där satt ett par andra blöta och trötta resenärer. Så vi bullade upp kuddarna och gjorde sällskap i sofforna och väntade på gryningen och ett avtagande regn. Någon timme senare slutade det och solen kom fram. Då var Nilen färgad helt röd av all jord som spolats ner i vattnet. Vackert! :o)
tisdag 10 april 2012
24 mars
Det är panerade butternuts till frukost. Ja jävlar i min lilla låda så gott! :o)
Sen är det dags igen, köra, köra, köra..
Allmän reflektion är att Uganda är väldigt grönt och att Kenya är väldigt torrt och rött.
Det är kor, får, getter i tusentals längs med vägarna och en och en annan gris.
Fruktförsäljning görs direkt vid vägen av det som är nyskördat på täppan.
Vägarna är röd jord och när det regnar så blir pölarna väldigt orange.
Vägbulorna är byggda i kvadruppelupplaga och är riktigt hemska, de fungerar utmärkt som hastighetsbegränsare och som shaker.. (Våra ensamgupp hemma i Sverige är mjuka och följsamma.)
Och inte fan hade de behövt vägbulor, vägarna är verkligen "Roads from Hell".
Många barn vinkar längs med vägen och med ett stort leende i ansiktet. De sprider verkligen positiv energi. De tittar lite konstig då Asega vinkar tillbaka.
Vi landar efter många timmar i Jinja. Det är den 24 mars och då måste man fira sin sista dag som 33, då jag imorrn fyller 33 igen.
Grillat lamm och saltade potatisar och vin. Sen traskar vi ner till baren vid "Nile River Explorers Camp". Stefan ska visa hur man bär ut en ödla och det gick ju bra.. Den bet honom i tummen, men ut kom den. Det blir öl och grogg och födelsedagspresent a lá rosa fjäderboa. Dansade hela kvällen och svingade boan så fjädrarna rök. Vi öste verkligen i timmar. Sparkade av oss skorna och dansade barfota. Inte så vanligt i mars kanske, och jäääävlet skitiga blev de. Fick skrubba som tusan under vattenkranen innan sängdags. Det var trots allt rena lakan i sängen vi bokade in oss i. Trött, svettig, glad och med rena fötter. Kan inte bli bättre. Sov som en prinsessa.
Sen är det dags igen, köra, köra, köra..
Allmän reflektion är att Uganda är väldigt grönt och att Kenya är väldigt torrt och rött.
Det är kor, får, getter i tusentals längs med vägarna och en och en annan gris.
Fruktförsäljning görs direkt vid vägen av det som är nyskördat på täppan.
Vägarna är röd jord och när det regnar så blir pölarna väldigt orange.
Vägbulorna är byggda i kvadruppelupplaga och är riktigt hemska, de fungerar utmärkt som hastighetsbegränsare och som shaker.. (Våra ensamgupp hemma i Sverige är mjuka och följsamma.)
Och inte fan hade de behövt vägbulor, vägarna är verkligen "Roads from Hell".
Många barn vinkar längs med vägen och med ett stort leende i ansiktet. De sprider verkligen positiv energi. De tittar lite konstig då Asega vinkar tillbaka.
Vi landar efter många timmar i Jinja. Det är den 24 mars och då måste man fira sin sista dag som 33, då jag imorrn fyller 33 igen.
Grillat lamm och saltade potatisar och vin. Sen traskar vi ner till baren vid "Nile River Explorers Camp". Stefan ska visa hur man bär ut en ödla och det gick ju bra.. Den bet honom i tummen, men ut kom den. Det blir öl och grogg och födelsedagspresent a lá rosa fjäderboa. Dansade hela kvällen och svingade boan så fjädrarna rök. Vi öste verkligen i timmar. Sparkade av oss skorna och dansade barfota. Inte så vanligt i mars kanske, och jäääävlet skitiga blev de. Fick skrubba som tusan under vattenkranen innan sängdags. Det var trots allt rena lakan i sängen vi bokade in oss i. Trött, svettig, glad och med rena fötter. Kan inte bli bättre. Sov som en prinsessa.
23 mars och nappar inte på att spotta bajs
En dag måste ju vara tråkig på en semester.. Ja, den 22 mars var sådär, helt slut. Slut.
23 mars.
Avfärd från Paradiset Lake Bunyonyi och ut på skumpabumpavägarna igen. När jag var liten läste jag en barnbok som hette Skolbussen Skumpadumpa. Får vissa minnen. Köra, köra, köra..
Det var lokala bananförsäljardagen tydligen. Cykel, på kärra, på cykel, på kärra med kämpande bananodlarbönder som puttade de överlastade cyklarna i uppförsbackarna med svetten lackandes i pannan. Var som ett enda långt pärlband längs med vägen med gröna bananer.
Läser samtidigt en bok om längdskidåkning. Passande va?
"..några hade adamsäpplen och breda nackar och jag insåg att världen var stor."
Från bananpalmodlingarna till gröna böljande teplantager som verkligen bröt av det röda vägdammet som ryker om hela trucken när vi kör. Köra, köra, köra.. Vi passerar småbyar och städer med hundratals egenföretagare, med de mest märkliga kombinationer. Hittade inget "hotell & slaktare" i Uganda dock men väl många andra mysko sammanslagningar.
Anländer till Queen Elizabeth Park och slår upp våra tält inne i parken. Dvs en meter från elefantbajs. "Och bara så ni vet sen, när det blir mörkt får ni inte gå utanför tälten."
Vi sätter oss i trucken och gör oss klara för en Game Drive till, men först leker Mandla "Gissa bajset" med oss. Elefant, buffel och någon antilop. Antilopbajjen är små kulor och han stoppar ena mellan läpparna och visar sedan hur långt man kan spotta en kula. "Spitting contest". Ingen tar upp kampen och Mandla vinner på Walk-over. Konstigt va? Han intygar ändå att eftersom de är grönsaksätare så finns det inte bakterier i deras avföring. Jag blir inte ett dugg sugen ändå.
Så drar vi iväg på vår Game Drive och kommer riktigt nära en hel flock elefanter, men mini-fantisar och lerbadande ynglingar och imponerande kor. Coolt som fan.
Det där med att tälta i National Parken. Ja, jag hör syrsor, fåglar, grodor, hyenor och flodhästar heeela natten. Låter som om de är nära, men man vet inte. Jag sticker inte ut huvudet för att kolla heller. Att leva i ovisshet är ibland bra..
23 mars.
Avfärd från Paradiset Lake Bunyonyi och ut på skumpabumpavägarna igen. När jag var liten läste jag en barnbok som hette Skolbussen Skumpadumpa. Får vissa minnen. Köra, köra, köra..
Det var lokala bananförsäljardagen tydligen. Cykel, på kärra, på cykel, på kärra med kämpande bananodlarbönder som puttade de överlastade cyklarna i uppförsbackarna med svetten lackandes i pannan. Var som ett enda långt pärlband längs med vägen med gröna bananer.
Läser samtidigt en bok om längdskidåkning. Passande va?
"..några hade adamsäpplen och breda nackar och jag insåg att världen var stor."
Från bananpalmodlingarna till gröna böljande teplantager som verkligen bröt av det röda vägdammet som ryker om hela trucken när vi kör. Köra, köra, köra.. Vi passerar småbyar och städer med hundratals egenföretagare, med de mest märkliga kombinationer. Hittade inget "hotell & slaktare" i Uganda dock men väl många andra mysko sammanslagningar.
Anländer till Queen Elizabeth Park och slår upp våra tält inne i parken. Dvs en meter från elefantbajs. "Och bara så ni vet sen, när det blir mörkt får ni inte gå utanför tälten."
Vi sätter oss i trucken och gör oss klara för en Game Drive till, men först leker Mandla "Gissa bajset" med oss. Elefant, buffel och någon antilop. Antilopbajjen är små kulor och han stoppar ena mellan läpparna och visar sedan hur långt man kan spotta en kula. "Spitting contest". Ingen tar upp kampen och Mandla vinner på Walk-over. Konstigt va? Han intygar ändå att eftersom de är grönsaksätare så finns det inte bakterier i deras avföring. Jag blir inte ett dugg sugen ändå.
Så drar vi iväg på vår Game Drive och kommer riktigt nära en hel flock elefanter, men mini-fantisar och lerbadande ynglingar och imponerande kor. Coolt som fan.
Det där med att tälta i National Parken. Ja, jag hör syrsor, fåglar, grodor, hyenor och flodhästar heeela natten. Låter som om de är nära, men man vet inte. Jag sticker inte ut huvudet för att kolla heller. Att leva i ovisshet är ibland bra..
måndag 9 april 2012
21 mars, "De dimhöljda bergens gorillor"
Klockan ringde 4.30. Ingen morgongympa. Hallå, är det här semester eller vad sa vi?
Frukostdags, ryggsäck och mig själv in i bilen, stuvade in alla andra och swisch iväg. Började med att alla sov i bilen. Efter kanske en timme började det ljusna. Dimman låg tät över bergen och med det lilla ljuset som hade börjat tränga undan nattens mörker blev det fantastiskt vackert på vår resa upp i bergen. Förstår varifrån titeln "De dimhöljda bergens gorillor" kom ifrån.
Väldigt smal och slingrande väg. Nadine funderade på om det var en enkelriktad väg för det fanns knappt plats att mötas på den, men en stund senare fick vi möte och kunde konstatera att det gick, även om det var på centimetrar det handlade om.
Kom fram till Bwindi Impenetrable National Park och fick en genomgång av vår guide David. Vi skulle inte gå närmare gorillorna än 7 meter. Om de kom för nära skulle vi sätta oss ner, titta i marken och se undergivna ut. Ja, det är inte zoo vi är på, det är vilda djur, ute i sina egna marker och revir. Vi kunde hyra bärare till våra ryggsäckar ifall vi ville. Jag kände på min ryggsäck. Tung som fan. Över fyra liter vatten och snax ifall trekkingen skulle ta lång tid. Kändes som den vägde bly, men njaeee, en bärare. Nåt ska man väl orka själv? Alla avböjde. Efter lite mer information så fick vi varsin "walking stick" och så gav vi oss iväg. Ganska spännande kan jag säg.
Rätt in i djungeln, väldigt branta uppförsbackar, väldigt branta nedförsbackar. Vi hade en väldig tur då gorillona var på väg mot oss i skogen, så vår promenad blev inte lång förrän det stod skogsvakter där som hade gorillornas koordinater, på väldigt nära avstånd. Vi följde dem i någon minut till, sen skymtade jag den första svarta stora klumpen mellan träden. OOOOOH, shit, är vi redan där. Alla famlade efter kamerorna och började fota.
Bitukura group, en familj på tolv individer med fyra silverryggar. Ovanligt med så många "Silverbacks" i en familj, en eller två var det vanliga. Men presidenten var en vänligt inställd själ såvida de inte satte sig upp mot honom, och förra presidenten "The Judge" var den som alltid gick in och försökte dela på de andra om de bråkade.
Men en "view" där det blandades med gorillor som smaskade på löv, som studerade sina fingrar, till de som klättrade lite i träd och de som bröstade upp sig för varandra, ruskade i lövverket och jag tror de kanske visade upp sig lite för oss också, så sa guiden att det var den bästa visningen de haft av gruppen.
Vi befann oss i perfekt vegetation för att se dem och alla fyra silverryggarna var på marken. Saken är att de var på marken och väldigt nära oss helt plötsligt. Vi hade ingenstans att retirera så vi var omringade av dem ett tag. Väldigt väldigt nära. Den ena bålglodde verkligen på vår grupp och vi tittade tillbaka. Vet inte om det var någon fara eller ej, ingen aning vad som pågick i tankarna hos dem. Men nog var det nervöst. Så fort ena av de fyra gorillorna hade flyttat sig en bit så tyckte vår guide att det var dags att gå då det blev en öppning till oss. Då hade vi varit där i ca en timme. Detta var något av det absolut häftigaste på hela resan. Vilken upplevelse att stå öga mot öga mot dem på detta sättet.
Så coola muskelberg som låter oss ta del av deras liv, och glor lika mycket på turisterna som turisterna glor på dem.
Awesome, amazing, breathtaking and really impressive!
Efter att sen ha gått vägen tillbaka i de grymt branta backarna och tappat all luft som fanns att tillgå i lungorna fick vi diplom för genomförd trekking. Ingen hade behövt bäras tillbaka heller.. :) Liten urladdning av energin efter detta.
Ett tropiskt regn drog in och gjorde vägen tillbaka väldigt hal. På ett ställe började bilen kasa på den lilla vägstumpen som fanns tillhands och jag såg stupet komma närmare genom bilrutan. Chauffören bytte växel och försökte igen och vi gled lite till. Sen kastade vi oss ut ur bilen för då hade vi kommit mer nära än vad nerverna tyckte var bra. Utan åtta personer i bilen lyckades han få fäste och ta sig en bit framåt så att vi kunde hoppa in igen i bilen och fortsätta. Inte bara flodhästar som kan vara farliga i Afrika, blöta lervägar bland bergens stup kan orsaka lika mycket förödelse.
Startade antibiotikakur. Det var helt enkelt dags. Vissa saker ska man inte dra ut på längre än nödvändigt.
Och got my Lucky Day.. Ja, ni tjejer ni vet..
Tusen tack till Ylva som fixade soppa och bjöd mig på massage när jag var dålig. Kul tjej, humor, snäll och omtänksam. Hon gillar dock James Blunt men det får jag ha överseende med..
Frukostdags, ryggsäck och mig själv in i bilen, stuvade in alla andra och swisch iväg. Började med att alla sov i bilen. Efter kanske en timme började det ljusna. Dimman låg tät över bergen och med det lilla ljuset som hade börjat tränga undan nattens mörker blev det fantastiskt vackert på vår resa upp i bergen. Förstår varifrån titeln "De dimhöljda bergens gorillor" kom ifrån.
Väldigt smal och slingrande väg. Nadine funderade på om det var en enkelriktad väg för det fanns knappt plats att mötas på den, men en stund senare fick vi möte och kunde konstatera att det gick, även om det var på centimetrar det handlade om.
Kom fram till Bwindi Impenetrable National Park och fick en genomgång av vår guide David. Vi skulle inte gå närmare gorillorna än 7 meter. Om de kom för nära skulle vi sätta oss ner, titta i marken och se undergivna ut. Ja, det är inte zoo vi är på, det är vilda djur, ute i sina egna marker och revir. Vi kunde hyra bärare till våra ryggsäckar ifall vi ville. Jag kände på min ryggsäck. Tung som fan. Över fyra liter vatten och snax ifall trekkingen skulle ta lång tid. Kändes som den vägde bly, men njaeee, en bärare. Nåt ska man väl orka själv? Alla avböjde. Efter lite mer information så fick vi varsin "walking stick" och så gav vi oss iväg. Ganska spännande kan jag säg.
Rätt in i djungeln, väldigt branta uppförsbackar, väldigt branta nedförsbackar. Vi hade en väldig tur då gorillona var på väg mot oss i skogen, så vår promenad blev inte lång förrän det stod skogsvakter där som hade gorillornas koordinater, på väldigt nära avstånd. Vi följde dem i någon minut till, sen skymtade jag den första svarta stora klumpen mellan träden. OOOOOH, shit, är vi redan där. Alla famlade efter kamerorna och började fota.
Bitukura group, en familj på tolv individer med fyra silverryggar. Ovanligt med så många "Silverbacks" i en familj, en eller två var det vanliga. Men presidenten var en vänligt inställd själ såvida de inte satte sig upp mot honom, och förra presidenten "The Judge" var den som alltid gick in och försökte dela på de andra om de bråkade.
Men en "view" där det blandades med gorillor som smaskade på löv, som studerade sina fingrar, till de som klättrade lite i träd och de som bröstade upp sig för varandra, ruskade i lövverket och jag tror de kanske visade upp sig lite för oss också, så sa guiden att det var den bästa visningen de haft av gruppen.
Vi befann oss i perfekt vegetation för att se dem och alla fyra silverryggarna var på marken. Saken är att de var på marken och väldigt nära oss helt plötsligt. Vi hade ingenstans att retirera så vi var omringade av dem ett tag. Väldigt väldigt nära. Den ena bålglodde verkligen på vår grupp och vi tittade tillbaka. Vet inte om det var någon fara eller ej, ingen aning vad som pågick i tankarna hos dem. Men nog var det nervöst. Så fort ena av de fyra gorillorna hade flyttat sig en bit så tyckte vår guide att det var dags att gå då det blev en öppning till oss. Då hade vi varit där i ca en timme. Detta var något av det absolut häftigaste på hela resan. Vilken upplevelse att stå öga mot öga mot dem på detta sättet.
Så coola muskelberg som låter oss ta del av deras liv, och glor lika mycket på turisterna som turisterna glor på dem.
Awesome, amazing, breathtaking and really impressive!
Efter att sen ha gått vägen tillbaka i de grymt branta backarna och tappat all luft som fanns att tillgå i lungorna fick vi diplom för genomförd trekking. Ingen hade behövt bäras tillbaka heller.. :) Liten urladdning av energin efter detta.
Ett tropiskt regn drog in och gjorde vägen tillbaka väldigt hal. På ett ställe började bilen kasa på den lilla vägstumpen som fanns tillhands och jag såg stupet komma närmare genom bilrutan. Chauffören bytte växel och försökte igen och vi gled lite till. Sen kastade vi oss ut ur bilen för då hade vi kommit mer nära än vad nerverna tyckte var bra. Utan åtta personer i bilen lyckades han få fäste och ta sig en bit framåt så att vi kunde hoppa in igen i bilen och fortsätta. Inte bara flodhästar som kan vara farliga i Afrika, blöta lervägar bland bergens stup kan orsaka lika mycket förödelse.
Startade antibiotikakur. Det var helt enkelt dags. Vissa saker ska man inte dra ut på längre än nödvändigt.
Och got my Lucky Day.. Ja, ni tjejer ni vet..
Tusen tack till Ylva som fixade soppa och bjöd mig på massage när jag var dålig. Kul tjej, humor, snäll och omtänksam. Hon gillar dock James Blunt men det får jag ha överseende med..
20 mars
Pannkaksfrukost! Bästa frukosten sen resan startade! Nu är jag sådär nöjd och glad igen. :)
Jag, Ylva, Nadine och Vicky gjorde "Bird Walking" och lät avtryckarknappen på kameran jobba. Rätt svårt att få några bra bilder. Långt avstånd och inte vill de sitta still så länge heller. Men något foto visade sig sen ha blivit riktigt bra.
* Fire finch
* Blackheaded weaver bird
* Speckled Mousebird
* Dusky Flycatcher
* Hadada Ibis
* Cinnamon Chested bee eater
* arrow marked barbra
* blue flycatcher
* fantailed widowbird
* white browed robinchat
* common fiscal
* baglafecht weaver
* redchested cuckoo
* spectled weaver male/female
* croaking cisticola
* pied crow
Såg även Punisher Island när vi traskat upp på berget. De kvinnor som förr blev gravida utan att ha gift sig blev satta där för att svälta ihjäl. Detta pågick ända fram till 1941. Männen/killarna blev bortskickade från byn. Var säkert ett hårt straff också, men går inte riktigt att jämföra.
Vad är det med brott, straff och kön? Det ska väl vara människor man dömer, inte kön? Hmmm.
Sitter på altitude 1962 meter. Helt plötsligt säger Ylva:
- Du bryr dig inte om hur Asega känner, du kallhamrade kvinna.
För er som inte läst tidigare i bloggen, kan jag tala om att Asega är ett mjukisdjur, närmare bestämt en chimpans köpt på Ngamba Island. Ja, hon hade säkert rätt just då, jag hade nog ignorerat honom i en timme eller två.
Riktigt go slappedag hade vi vid vårt sol- och baddäck, jag, Ylva, Nadine, Vicky, Ondra, Kay och Stefan. Mycket härligt gäng!
Middag med rött vin på kvällen. Kanske inte riktigt vad min kropp behövde men definitivt det själen behövde. Och så förberedde jag lite inför den tidiga uppstigningen dagen därpå. Klistrade Compeed på hälarna och på med ullsockar. Packade vatten och snax i ryggan. Kände på den. Den vägde bly. Hoppas på att trekkingen inte blir 13 timmar. Då blir det jobbigt..
Jag, Ylva, Nadine och Vicky gjorde "Bird Walking" och lät avtryckarknappen på kameran jobba. Rätt svårt att få några bra bilder. Långt avstånd och inte vill de sitta still så länge heller. Men något foto visade sig sen ha blivit riktigt bra.
* Fire finch
* Blackheaded weaver bird
* Speckled Mousebird
* Dusky Flycatcher
* Hadada Ibis
* Cinnamon Chested bee eater
* arrow marked barbra
* blue flycatcher
* fantailed widowbird
* white browed robinchat
* common fiscal
* baglafecht weaver
* redchested cuckoo
* spectled weaver male/female
* croaking cisticola
* pied crow
Såg även Punisher Island när vi traskat upp på berget. De kvinnor som förr blev gravida utan att ha gift sig blev satta där för att svälta ihjäl. Detta pågick ända fram till 1941. Männen/killarna blev bortskickade från byn. Var säkert ett hårt straff också, men går inte riktigt att jämföra.
Vad är det med brott, straff och kön? Det ska väl vara människor man dömer, inte kön? Hmmm.
Sitter på altitude 1962 meter. Helt plötsligt säger Ylva:
- Du bryr dig inte om hur Asega känner, du kallhamrade kvinna.
För er som inte läst tidigare i bloggen, kan jag tala om att Asega är ett mjukisdjur, närmare bestämt en chimpans köpt på Ngamba Island. Ja, hon hade säkert rätt just då, jag hade nog ignorerat honom i en timme eller två.
Riktigt go slappedag hade vi vid vårt sol- och baddäck, jag, Ylva, Nadine, Vicky, Ondra, Kay och Stefan. Mycket härligt gäng!
Middag med rött vin på kvällen. Kanske inte riktigt vad min kropp behövde men definitivt det själen behövde. Och så förberedde jag lite inför den tidiga uppstigningen dagen därpå. Klistrade Compeed på hälarna och på med ullsockar. Packade vatten och snax i ryggan. Kände på den. Den vägde bly. Hoppas på att trekkingen inte blir 13 timmar. Då blir det jobbigt..
19 mars
Lämnade Kampala tidigt, köra, köra, köra..
Stannade till vid en lokal marknad, slakt, grillade bananer, pannkakor. En kille försökte sälja en get till mig men jag kände inte att jag hade någon större användning för den på resan. Nähää, om jag ville bli hans fru då istället? Tack, men nej tack. Kändes precis rätt tid att åka vidare efter det samtalet. :)
Mandla stannade igen och hade "learning and discovery" och visade oss termitstackarna. Precis den vi hade haft kissepaus vid. Vi bytte termitstack.. Han bröt av en liten bit på ena stacken och vi fick se termitkrigarna, stoooora jäkla rackare med vassa horn i pannan. Där hade jävulen haft att mäta sig med. Övergivna bon kom till användning då man gjorde "tegelstenar" av detta materialet. Gäller att utnyttja det man har i sin omgivning. Kände inte att jag hade någon användning för tegelstenar heller på resan, så åkte vidare.
Landade vid Lake Bunyonyi, Uganda, på eftermiddagen. Vilket paradis!
Jag och Ylva uppgraderade oss ordentligt och flyttade in i en trädkoja med utsikt över sjön. Nästan så jag blev utbytt mot pojkvännen. Fantastiskt romantiskt ställe. Vi invigde sjön allihopa, allt ifrån volter, dyk, pik och trädtoppshopp.
Så här ska man ha det när man har det som sämst. Då vet ni vad jag menar.
:o) Semester är ett jäkla bra påfund. NJUTER i fulla drag.
Stannade till vid en lokal marknad, slakt, grillade bananer, pannkakor. En kille försökte sälja en get till mig men jag kände inte att jag hade någon större användning för den på resan. Nähää, om jag ville bli hans fru då istället? Tack, men nej tack. Kändes precis rätt tid att åka vidare efter det samtalet. :)
Mandla stannade igen och hade "learning and discovery" och visade oss termitstackarna. Precis den vi hade haft kissepaus vid. Vi bytte termitstack.. Han bröt av en liten bit på ena stacken och vi fick se termitkrigarna, stoooora jäkla rackare med vassa horn i pannan. Där hade jävulen haft att mäta sig med. Övergivna bon kom till användning då man gjorde "tegelstenar" av detta materialet. Gäller att utnyttja det man har i sin omgivning. Kände inte att jag hade någon användning för tegelstenar heller på resan, så åkte vidare.
Landade vid Lake Bunyonyi, Uganda, på eftermiddagen. Vilket paradis!
Jag och Ylva uppgraderade oss ordentligt och flyttade in i en trädkoja med utsikt över sjön. Nästan så jag blev utbytt mot pojkvännen. Fantastiskt romantiskt ställe. Vi invigde sjön allihopa, allt ifrån volter, dyk, pik och trädtoppshopp.
Så här ska man ha det när man har det som sämst. Då vet ni vad jag menar.
:o) Semester är ett jäkla bra påfund. NJUTER i fulla drag.
18 mars, bortpillade p-stavar
Morgongympan utökad till fyra personer. Nadine är också med nu. :)
Dagens utflykt var ett besök till Chimpanzee Sanctuary & Wildlife Conservation Trust on Ngamba Island
http://www.ngambaisland.com
Började med en "bumpy" båttur där vår icke-simkunnige guide faktiskt var klart nervös. Jag gillar inte heller när båten skumpar som fan, men det är nog stor skillnad när man kan simma ett par meter eller inte alls. Vi landade utan problem på ön och fick berättelser serverade samtidigt som det var matservering till chimpanserna.
De plockade och samlade grönsaker och frukt med tre händer och åt med den fjärde..
En av de mindre chimpanserna hette Surprise. Det var den enda som hade fötts i deras hägn. Alla honorna fick p-implantat inopererade i armarna. Men en av damerna hade lyckats pilla väck sina utan att någon av vårdarna hade sett detta. Och sedan var det för sent, och så gick det som det gick, Surprise föddes. Namnet kändes passande. :o)
Only if we understand we can care.
Only if we care will we help.
Only if we help will they be saved.
- Dr. Jane Goodall
Dagens filmtips: Message in a bottle (tydligen ännu mer romantisk... Har jag givit fel intryck eller har jag ändrat mig i avseende bra filmgenre? Varför får jag dessa tips?)
Dagens utflykt var ett besök till Chimpanzee Sanctuary & Wildlife Conservation Trust on Ngamba Island
http://www.ngambaisland.com
Började med en "bumpy" båttur där vår icke-simkunnige guide faktiskt var klart nervös. Jag gillar inte heller när båten skumpar som fan, men det är nog stor skillnad när man kan simma ett par meter eller inte alls. Vi landade utan problem på ön och fick berättelser serverade samtidigt som det var matservering till chimpanserna.
De plockade och samlade grönsaker och frukt med tre händer och åt med den fjärde..
En av de mindre chimpanserna hette Surprise. Det var den enda som hade fötts i deras hägn. Alla honorna fick p-implantat inopererade i armarna. Men en av damerna hade lyckats pilla väck sina utan att någon av vårdarna hade sett detta. Och sedan var det för sent, och så gick det som det gick, Surprise föddes. Namnet kändes passande. :o)
Only if we understand we can care.
Only if we care will we help.
Only if we help will they be saved.
- Dr. Jane Goodall
Dagens filmtips: Message in a bottle (tydligen ännu mer romantisk... Har jag givit fel intryck eller har jag ändrat mig i avseende bra filmgenre? Varför får jag dessa tips?)
17 mars
Morgongympan utökad till tre personer. Vår guide Mandla hängde på. Han tyckte vi var starka flickor..
Konstigaste kombinationen i Kenya: "Hotell & Butcher"
Syntes på många ställen.. Weird liksom.
Köra, köra, köra.. Vi åkte precis hela dagen på "Roads from Hell", i denna skakiga, skumpiga plåtcontainer till truck. Ändå är Makheba en klippa.
"It's not the driver, it's not the truck, it's the road".
Hon var trogen oss hela resan, inget strul, inget som gick sönder, ingen punktering. Organen känns jäkligt omskakade i kroppen ändå, tror ena njuren sitter i örat nu och den andra i knävecket.
Checkade in på Red Chilli i Kampala, Uganda, och fick pizza, hårdrock och kall öl. TACK!
Konstigaste kombinationen i Kenya: "Hotell & Butcher"
Syntes på många ställen.. Weird liksom.
Köra, köra, köra.. Vi åkte precis hela dagen på "Roads from Hell", i denna skakiga, skumpiga plåtcontainer till truck. Ändå är Makheba en klippa.
"It's not the driver, it's not the truck, it's the road".
Hon var trogen oss hela resan, inget strul, inget som gick sönder, ingen punktering. Organen känns jäkligt omskakade i kroppen ändå, tror ena njuren sitter i örat nu och den andra i knävecket.
Checkade in på Red Chilli i Kampala, Uganda, och fick pizza, hårdrock och kall öl. TACK!
16 mars, spenat & jordnötter
Dagens tips:
Filmtips: Lost in translation (ska vara mycket romantisk tydligen, kan jag verkligen se den?)
Skål på japanska: kanpai
Skål på kinesiska: kanpe
Ordbetydelse: Njate betyder buffalo på en del afrikanska språk
Jaha var är vi. Ylva fortsätter med morgongympan. Jag hänger på. Vår kock Vincent fixar frukosten och idag var det stekt ägg på mackorna, med salt och peppar. När man är ute på spartansk resa så är det de små sakerna som gör skillnad. Att ett stekt ägg kan vara så gott. Och att man kan bli så nöjd över det. När smöret smälter på mackan och det rinner en droppe utefter mungipan och hakan när man satt tänderna i mackan. Man får lite andra perspektiv på tillvaron..
Lake Naivasha var första destinationen för dagen. Passerade en fågelkoloni på väg ut till flodhästarna med pelikaner, ibis, storkar, hägretter, kingfisher etc. Och sen kom vi till Hipposarna. Dessa djur är verkligen inte vackra. Om jag slutar vara så diplomatisk.. De är verkligen fula. Stora, rosabruna klumpar, ett gap som sväljer en människa och pytteöron. Vi åkte väldigt nära för att kunna ta bilder. För nära kan jag tycka. Framförallt som båtmotorn började strula. Och helt plötsligt så tittade hipposarna lite argt mot oss. Båtsman han drog och drog och drog i snöret, inget hände. Vet inte hur lång tid som förflöt, det var inte så länge, men det kändes som en hel evighet. Sen gick motorn igång och vi åkte direkt därifrån. Kan säg att jag tyckte det var lite läskigt där, inte kul, bara läskigt. Till skillnad från lejonen som var småläskigt men fantastiskt!!
Vi åkte en bit vidare på sjön och närmade oss en ö. Då lade motorn av igen. Denna gången fick vår skeppare inte igång den igen. Han försökte i en halvtimme. Tänk om vi legat vid flodhästarna då. Då tror jag vi hade varit kluvna på mitten. Vi fick bli upphämtade av den andra båten som halva gruppen hade satt sig i. Styrde kosan till Crater Island och gjorde en Walking safari, mitt ute bland gnuer, zebror, antiloper och giraffer. När man är ute och går jämte en giraff så inser man att de är gigantiskt höga. Tror inte jag nådde dem till knävecket knappt. Fast jag blev lite kär i dem. De är verkligen coola. Ser lite felbyggda ut. Inte som en gnu då som ser ihopasnickrad ut med vad man hade över. Men lite avigt i bogpartiet tycker jag det är. Jag får uttala mig om sånt, jag har växt upp på landet bland djur och vet hur de ska se ut för det mesta..
Bra safaridag kan man lugnt påstå, för vi drog vidare på eftermiddagen till Lake Nakuru National park. Den mest färgglada varianten, ja det var inte själva apan, utan dess organ som det visade upp för oss när det satt och käkade snodda muffins från turisternas safarijeep. En knallblå pung och en lika skrikande röd pillesnopp.. Ganska fränt liksom. Ni som har sett bilderna ni vet ju.
Förutom denna lilla apa så fick vi se både vit och svart noshörning. Ganska stora klumpiga djur men maffiga. Och definitivt sötare än flodhästar. Utrotningshotad.
***
Spetsnoshörning eller svart noshörning (Diceros bicornis) är ett stort uddatåigt hovdjur som lever på östra Afrikas savanner. En vuxen spetsnoshörning har en mankhöjd av 1,5 meter och kan bli upp till 3,5 meter lång. Den kan väga upp till 1300 kg.
De två hornen upptill på främre delen av huvudet består av keratin. Hornen sitter efter varandra och det främre är betydligt större, upp till 70 cm.
Färgen varierar mycket mellan olika gråaktiga nyanser och beror främst av vilken typ av jord den rullar sig i.
Noshörningen är huvudsakligen ensamlevande, men de träffas vid parning och ungarna lever en tid i början tillsammans med mamman.
Trots att arten kallas svart noshörning så är den alltså inte svart utan grå. Det hela bygger på ett språkligt missförstånd som medförde att engelsmännen började kalla trubbnoshörningen för vit noshörning. Eftersom det fanns två noshörningsarter i Sydafrika valde de då att kalla den andra sorten för svart noshörning.
Namnet spetsnoshörning refererar till att arten har en spetsigt formad mule anpassad för att äta buskar (till skillnad mot trubbnoshörningens platta breda mule som är anpassad för att äta gräs).
***
Vincent fixade till en jättegod middag till oss med tillhörande spenat & jordnötsröra. Hur låter det?
Dagens stjärnlektion strax efter mörkrets inbrott och jag har nu fått alla stjärnorna till Orion och inte bara bältet. Även Skorpionen, men den vet jag inte om jag ser hemma på min himmel i Idyllen.
Ugly Five: Gnu, Vårtsvin, Hyena, Gam och Maraboustork.
Fyra check (ingen gam än)
Filmtips: Lost in translation (ska vara mycket romantisk tydligen, kan jag verkligen se den?)
Skål på japanska: kanpai
Skål på kinesiska: kanpe
Ordbetydelse: Njate betyder buffalo på en del afrikanska språk
Jaha var är vi. Ylva fortsätter med morgongympan. Jag hänger på. Vår kock Vincent fixar frukosten och idag var det stekt ägg på mackorna, med salt och peppar. När man är ute på spartansk resa så är det de små sakerna som gör skillnad. Att ett stekt ägg kan vara så gott. Och att man kan bli så nöjd över det. När smöret smälter på mackan och det rinner en droppe utefter mungipan och hakan när man satt tänderna i mackan. Man får lite andra perspektiv på tillvaron..
Lake Naivasha var första destinationen för dagen. Passerade en fågelkoloni på väg ut till flodhästarna med pelikaner, ibis, storkar, hägretter, kingfisher etc. Och sen kom vi till Hipposarna. Dessa djur är verkligen inte vackra. Om jag slutar vara så diplomatisk.. De är verkligen fula. Stora, rosabruna klumpar, ett gap som sväljer en människa och pytteöron. Vi åkte väldigt nära för att kunna ta bilder. För nära kan jag tycka. Framförallt som båtmotorn började strula. Och helt plötsligt så tittade hipposarna lite argt mot oss. Båtsman han drog och drog och drog i snöret, inget hände. Vet inte hur lång tid som förflöt, det var inte så länge, men det kändes som en hel evighet. Sen gick motorn igång och vi åkte direkt därifrån. Kan säg att jag tyckte det var lite läskigt där, inte kul, bara läskigt. Till skillnad från lejonen som var småläskigt men fantastiskt!!
Vi åkte en bit vidare på sjön och närmade oss en ö. Då lade motorn av igen. Denna gången fick vår skeppare inte igång den igen. Han försökte i en halvtimme. Tänk om vi legat vid flodhästarna då. Då tror jag vi hade varit kluvna på mitten. Vi fick bli upphämtade av den andra båten som halva gruppen hade satt sig i. Styrde kosan till Crater Island och gjorde en Walking safari, mitt ute bland gnuer, zebror, antiloper och giraffer. När man är ute och går jämte en giraff så inser man att de är gigantiskt höga. Tror inte jag nådde dem till knävecket knappt. Fast jag blev lite kär i dem. De är verkligen coola. Ser lite felbyggda ut. Inte som en gnu då som ser ihopasnickrad ut med vad man hade över. Men lite avigt i bogpartiet tycker jag det är. Jag får uttala mig om sånt, jag har växt upp på landet bland djur och vet hur de ska se ut för det mesta..
Bra safaridag kan man lugnt påstå, för vi drog vidare på eftermiddagen till Lake Nakuru National park. Den mest färgglada varianten, ja det var inte själva apan, utan dess organ som det visade upp för oss när det satt och käkade snodda muffins från turisternas safarijeep. En knallblå pung och en lika skrikande röd pillesnopp.. Ganska fränt liksom. Ni som har sett bilderna ni vet ju.
Förutom denna lilla apa så fick vi se både vit och svart noshörning. Ganska stora klumpiga djur men maffiga. Och definitivt sötare än flodhästar. Utrotningshotad.
***
Spetsnoshörning eller svart noshörning (Diceros bicornis) är ett stort uddatåigt hovdjur som lever på östra Afrikas savanner. En vuxen spetsnoshörning har en mankhöjd av 1,5 meter och kan bli upp till 3,5 meter lång. Den kan väga upp till 1300 kg.
De två hornen upptill på främre delen av huvudet består av keratin. Hornen sitter efter varandra och det främre är betydligt större, upp till 70 cm.
Färgen varierar mycket mellan olika gråaktiga nyanser och beror främst av vilken typ av jord den rullar sig i.
Noshörningen är huvudsakligen ensamlevande, men de träffas vid parning och ungarna lever en tid i början tillsammans med mamman.
Trots att arten kallas svart noshörning så är den alltså inte svart utan grå. Det hela bygger på ett språkligt missförstånd som medförde att engelsmännen började kalla trubbnoshörningen för vit noshörning. Eftersom det fanns två noshörningsarter i Sydafrika valde de då att kalla den andra sorten för svart noshörning.
Namnet spetsnoshörning refererar till att arten har en spetsigt formad mule anpassad för att äta buskar (till skillnad mot trubbnoshörningens platta breda mule som är anpassad för att äta gräs).
***
Vincent fixade till en jättegod middag till oss med tillhörande spenat & jordnötsröra. Hur låter det?
Dagens stjärnlektion strax efter mörkrets inbrott och jag har nu fått alla stjärnorna till Orion och inte bara bältet. Även Skorpionen, men den vet jag inte om jag ser hemma på min himmel i Idyllen.
Ugly Five: Gnu, Vårtsvin, Hyena, Gam och Maraboustork.
Fyra check (ingen gam än)
15 mars
Sov typ INGENTING. Skällande hundar, hyenor, något larm som tutade högt och frekvent halva natten. Syrsor. Och inte nog med det, min ambitiösa resekamrat envisades med morgongympa. Hallå, var detta semester eller hur var det? Åkaj, 15 minuter max utlovades så jag hängde på. (Assssåååeee hajja, situps på semestern.. Galet.) Skit i det nu. In i Masai Mara igen och jag hoppar över de första timmarna..
Vi såg helt plötsligt ett lejon på håll. Joseph, vår chaffis, styrde safarijeepen mot stället där vi såg lejonet. Helt tomt. Som bortblåst. Vindstilla.. Alla spejar ut över det meterhöga gräset. Syns nada. Helt plötsligt ser jag en liten rörelse. Pekar ditåt, dit Joseph också har blicken. Jo, det var nog ett öra som viftade till. Jeepen körs mot det hållet och vi parkerar framför FYRA unga lejonhannar.
De ligger i gräset ett par meter bort. Mitt hjärta kör trippelslag och det brusar i öronen. En fjärilsflock flyger omkring i min mage och handen med kameran darrar.
Såååå otroligt fina och mäktiga! Eufori. Vilken lycka att få se dessa praktexemplar. De tittar på oss. Slår lite slött med svansen. Viftar bort en fluga från örat.Verkar vara mätta och trötta. Känns rätt bra med tanke på hur nära vi är. Vi skulle aldrig hinna dra igen taket på bilen och köra därifrån ifall de fick för sig att ta ett skutt emot oss.
Jag ler så jag får kramp i kinderna. Nej, de fotona blev inte de bästa. Men det blev ett av de bästa känslominnena på hela resan. Ler fortfarande efter tre kvart och får börja massera kinderna. Känns som om man hittat en skatt som man gärna vill dela med sig av men inte kan.
En lyckokänsla genomsyrade hela kroppen, från fotsulan :) ut till fingertopparna, öronsnibbarna, själen..
Lajjon is da shit!!!
Vi såg helt plötsligt ett lejon på håll. Joseph, vår chaffis, styrde safarijeepen mot stället där vi såg lejonet. Helt tomt. Som bortblåst. Vindstilla.. Alla spejar ut över det meterhöga gräset. Syns nada. Helt plötsligt ser jag en liten rörelse. Pekar ditåt, dit Joseph också har blicken. Jo, det var nog ett öra som viftade till. Jeepen körs mot det hållet och vi parkerar framför FYRA unga lejonhannar.
De ligger i gräset ett par meter bort. Mitt hjärta kör trippelslag och det brusar i öronen. En fjärilsflock flyger omkring i min mage och handen med kameran darrar.
Såååå otroligt fina och mäktiga! Eufori. Vilken lycka att få se dessa praktexemplar. De tittar på oss. Slår lite slött med svansen. Viftar bort en fluga från örat.Verkar vara mätta och trötta. Känns rätt bra med tanke på hur nära vi är. Vi skulle aldrig hinna dra igen taket på bilen och köra därifrån ifall de fick för sig att ta ett skutt emot oss.
Jag ler så jag får kramp i kinderna. Nej, de fotona blev inte de bästa. Men det blev ett av de bästa känslominnena på hela resan. Ler fortfarande efter tre kvart och får börja massera kinderna. Känns som om man hittat en skatt som man gärna vill dela med sig av men inte kan.
En lyckokänsla genomsyrade hela kroppen, från fotsulan :) ut till fingertopparna, öronsnibbarna, själen..
Lajjon is da shit!!!
söndag 8 april 2012
13-14 mars
Landade tidig morgon i Nairobi och hittade vår transfer till hotellet. Rusningstrafiken gjorde att en mil tog 1,5 timmar att köra. Eller ja, krypa fram. Fotgängarna tog sig fram snabbare än vi i hettan, avgaserna och tutorna. Expressmopparna for förbi i ljusets hastighet kändes det som. Rummet vi checkade in på hade balkong och den luften bestod av avgaser, rök och damm. Gällde att gå högre upp, taket på hotellet var lite bättre.. Pool med bar. Lovely. Efter att ha vältrat sig där en stud blev det en gryta "Lady Fingers" och en kall Tusker. Så "väntedagen" blev rätt okej ändå.
Men sen, äntligen, var det morgon och Nomad tours hämtade upp oss utanför hotellet. Köra, köra, köra..
Dammigt. Kor. Får. Getter. Plåtskjul. Grus i näsan. Varmt om axlarna.
Pausar i Narok för att hämta tillstånd till Masai Mara. Rutinerna har ändrat sig. De ska ha namn, personnummer och passnummer på alla i gruppen. Vi blir kvar längre än tänkt. Försäljare runt dörrarna, tack men nej tack, jag har redan två par solglasögon.
Köra, köra, köra.. Ska aldrig mer klaga på svenska vägar sommartid. Roads from Hell.. Tvättbräda, hål, raserade partier, kratrar, bortspolade delar. Tallrikar och bestick i plåt ligger och slår mot varandra i bagaget. Tror att Ylva kommer få ett riktigt utbrott snart. Hon ser väldigt sammanbiten ut. Hur lång tid tar det att stanna och packa om? Kan man det eller kommer det lejon och äter upp en då?
Köra, köra, köra.. Så framme vid vår Camp Site och första game drive i Masai Mara. Gnuer, Crone Crain, mungos, topi, eland, impala, struts, elefantbajs, vattenbufflar, schakal, hyena, dikdik, kramandes giraffer.. Helt fantastiskt.
Hello Africa, tell me how your doing.
Men sen, äntligen, var det morgon och Nomad tours hämtade upp oss utanför hotellet. Köra, köra, köra..
Dammigt. Kor. Får. Getter. Plåtskjul. Grus i näsan. Varmt om axlarna.
Pausar i Narok för att hämta tillstånd till Masai Mara. Rutinerna har ändrat sig. De ska ha namn, personnummer och passnummer på alla i gruppen. Vi blir kvar längre än tänkt. Försäljare runt dörrarna, tack men nej tack, jag har redan två par solglasögon.
Köra, köra, köra.. Ska aldrig mer klaga på svenska vägar sommartid. Roads from Hell.. Tvättbräda, hål, raserade partier, kratrar, bortspolade delar. Tallrikar och bestick i plåt ligger och slår mot varandra i bagaget. Tror att Ylva kommer få ett riktigt utbrott snart. Hon ser väldigt sammanbiten ut. Hur lång tid tar det att stanna och packa om? Kan man det eller kommer det lejon och äter upp en då?
Köra, köra, köra.. Så framme vid vår Camp Site och första game drive i Masai Mara. Gnuer, Crone Crain, mungos, topi, eland, impala, struts, elefantbajs, vattenbufflar, schakal, hyena, dikdik, kramandes giraffer.. Helt fantastiskt.
Hello Africa, tell me how your doing.
12 mars..
.. och jag vaknar tidigt. Chillar lite på soffan med Smilla till gamla Headbangers Ball videos. Rätt underhållande och en del riktigt bra.
Mamma kör mig till tågstationen och jag känner "Läskigt, spännande och kul" och hoppas på att jag ska säg samma sak när jag kommer hem igen.
Ylva möter upp och vi inser att vi har reflexer på våra ryggsäckar båda två. Ganska svenskt antar jag. Hon blir "Lilla Hjärtat" och jag blir "Lilla Spöket". Finner det ganska passande. Sen blir hon kär i min blodådra på vänstra handen. Alla har vi våra böjelser och jag tänker att resan kan bli väldigt intressant.. :)
Från Kastrup till Schiphol och vi inser att tiden inte räcker till, tyvärr, till manikyrstället alltså, där vi hade tänkt fixa zebrarandiga lösnaglar. Kunde varit jättefint på safarin jueee, om än en smula opraktiskt. Fåfänga är ett fördärv..
Dock räckte tiden till en nygräddad pannkaka så jag kände mig nöjd ändå innan vi steg på flyget till Nairobi.
Mamma kör mig till tågstationen och jag känner "Läskigt, spännande och kul" och hoppas på att jag ska säg samma sak när jag kommer hem igen.
Ylva möter upp och vi inser att vi har reflexer på våra ryggsäckar båda två. Ganska svenskt antar jag. Hon blir "Lilla Hjärtat" och jag blir "Lilla Spöket". Finner det ganska passande. Sen blir hon kär i min blodådra på vänstra handen. Alla har vi våra böjelser och jag tänker att resan kan bli väldigt intressant.. :)
Från Kastrup till Schiphol och vi inser att tiden inte räcker till, tyvärr, till manikyrstället alltså, där vi hade tänkt fixa zebrarandiga lösnaglar. Kunde varit jättefint på safarin jueee, om än en smula opraktiskt. Fåfänga är ett fördärv..
Dock räckte tiden till en nygräddad pannkaka så jag kände mig nöjd ändå innan vi steg på flyget till Nairobi.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
