Stegar, rocktics och säckpipa.

Vaknade halvt sned på soffan. Den funkar rätt bra att sova på ändå för den lutar lite inåt så jag är aldrig rädd att trilla av den, även om jag nu drömde om Conny Bloom, fast det ville inte brorsan höra talas om. Kanske om jag drömt om Biff så hade det varit ok. Det var i alla fall helt okej att bli serverad frukost innan jag och reseplaneraren skulle ge sig i kast med varandra. De bygger om på Centralen så det är inte helt lätt att hitta. Och kunde konstatera att jag kommer fram förr eller senare om än med viss tråkig väntetid däremellan. Spår 3 funnen och plats tagen och fick en väldigt pratglad farbror från London mitt emot mig. Så efter att ha pratat världspolitik, ekonomi, befolkningsproblem, porslin- och konstauktioner och motorcyklar så har jag en inbjudan från honom att komma förbi och säg hej nästa gång jag är i den änden av världen.

Då så, framme i Uppsala och möttes upp av Berra, vilkens kök jag skulle få julhänga i. Eller hänga i medan han julstökade med förberedelser till sin pysselkväll som skulle innehålla ett flertal vuxna och en flock barn, pepparkaksbak, lussebrödsbak, ljusstöpning och glöggsörpling. Såg framför mig hur den prydliga lägenheten skulle förvandlas till rena bombnedslaget. Hade varit kul att stanna och se kalabaliken, men jag fick nöja mig med hemkokt äppelglögg och pepparkaksdeg.. Och där, precis då, när tänderna plöjde genom degen och smakämnena rullade runt på tungan, där kom det ett tindrande i ögonen som förr i tiden när man stod som en liten flicka i mammas kök och gjorde likadant. Jul kan vara sååå mysigt. Men så började han spela julskiva i Real Group anda, och när de förstört mer än en sång genom jazzpålägg så rymde jag fältet. Hårdrock, jag behöver hårdrock tänkte jag.

Hade kläckt något konstigt uttryck som att jag behövde röra på mig, så det fick minsann benen göra, i ösregn och kyla. Såg ut som en dränkt katt när jag kom till stationen. Pälsen låg som slickad mot huvudsvålen. Satt och huttrade nästan hela vägen till stan och hann precis torka till. Hoppar av på Sveavägen och sätter hög fart för jag vill inte bli dyngsur igen. Hur många gånger har man inte varit på Ankaret? Och hur fan kan man då gå på fel håll en dag som denna. Blev riktigt trött på mig själv. Anlände således dyngsur igen.. Men väl framme så var det varmt och skönt och nu skulle jag då inte gå en meter till i regn. Mötte upp Mankan och han hade BIL med sig. Lyx! Dock ingen egen parkering så det fick vi leta efter både lite här och där.

Och här kan t.ex vara i trakterna på Östermalm då vi skulle hitta Texas Longhorn. Sicksackade bland de blåhåriga och blåblodiga innan vi dök in i baren.
- Vad vill ni ha att dricka?
- Jag vill ha MAAAAAT, jag är jättehungrig.
Då skrattade killen. Mysko. Jag menade allvar till 100%. Fick iväg en chilibeställning och sen blev det dricka. Spanar runt lokalen och ser en stege som går bakom baren, från golv till andra våningens tak. Där finns ett litet litet runt fönster längst upp. Snacka om att man blir nyfiken på vad som finns bakom det. Måste man ju bara klättra upp och kolla. Och jodå piper jag förtjust, det är fönster in till herrarnas... Kameran var kvar nere i baren och det kanske var bäst.
Och skulle de skala de där jävla bönorna först eller? Frågar vart maten har tagit vägen, men det är fullt i restaurangen så det tar lite tid. Men en hel påse med gräs kan de skicka ner i mathissen till brudarna, den kvinnliga Tintin och den rodnande bartendern, som ska dricka Mojitos. Eller ja, det kanske var mynta, men det såg lite märkligt ut där han stod på andra sidan disken i skum belysning och rotade i en påse med gröna blad i.
Och eeeeeh, vad tror ni om att min mat kanske är klar? Visade sig att beställningen kommit på villovägar. Förstår inte hur. Det fanns bara en hiss att åka i. Blev bra ändå till slut, mat i magen och rocktrubadurerna på plats. Marcus och Janine förgyllde kvällen med önskekvartar och när jag provat önska lite lagom komplicerade hårdrockslåtar som inte gick att spela så drog jag till med poplåten Mercy av Duffy och den hade de aldrig spelat innan, men Janine hon kastade sig över den ändå och sicken duktig tjej alltså! Bra där!

Men det var lite mer musik vi skulle hinna med också. Så parkering där denna gången. Stod uppskrivna på gästlistan på Copperfields för att se Freddans S8Ds "first performance ever". (Jag är helt säker på att gästlistan fanns. Ingen annan kommer förneka det oavsett sanningshalten i detta.) Skulle visst vara covers och måste säg att det inte riktigt gick i stil med de vanliga dängorna som coverband brukar framföra. Fett ös på scen, lite crabcore nästan, och blandade småhopp, till mycket utmärkande rocktics. Grymt mycket energi och kul att se. Bra där!

Men lite till musik måste man kunna hinna med. Hade varit kul att se the Graviators som var i stan igen men klockan började springa på lite för mycket för det, så det fick bli back to the basics igen. Anchor bjöd på AC/DC covers. Det där var bra, fast jag var nöjd efter hälften, men fanns ingen chans i världen att hitta ett ledigt bord och kunna sitta och snacka lite. Men jag fick å andra sidan se sångaren klättra i takbjälkarna, inte bara jag som pysslar med sånt tydligen. Och jag fick se säckpipa. Inte det vanligaste instrumentet på en rockspelning. Och ärligt, det är kul att se på folk. Väntade på krokodilstadiet men vet inte om jag tyckte det slog till riktigt, men det gjorde grusen i ögonen till slut. Hade varit en lång och blöt dag, på många sätt och vis. Fast håret låg inte platt längre, det hade mer antagit frisyr skrämd-docka-på-julafton.. Men jag hade samlat ihop tillräckligt många kvitton på röda glas så det fick vara bra.
Fick med en extra kille i bilen med anor från Norrland och difftonger från Skåne och som inte kunde sitta upprätt. Ena sekunden pratade jag till hans ansikte, blinkade till, sen var han borta. Skramlade omkring skrattandes på golvet. Han konstaterade att han åkte helt enkelt runt som ett riskorn i en maracas. Klockrent! Så träffande beskrivning även på min kväll kändes det som, kunde inte sagt det bättre själv, så nu säger jag det lika bra som honom.

Kattfröken trött och nöjd. Åter till den lutande soffan. Känner igen mig nu...

Gröt i magen och Biff i öronen..

Hann i princip inte mer än att ta ett kliv utanför Arlanda och jag kunde slutat mitt liv. Gick mot busshållsplatsen och förbi sveper en buss med en backspegel som skulle kunnat krossat hela skallen på mig. Riktigt otäckt och konstaterade att det är livsfarligt att bo i en storstad. Försöker sen hjälpa engelska turister att komma rätt, vet inte hur det gick med det. Jag är inget levande uppslagsverk direkt när det gäller Stockholms omgivningar.
Landar lyckligt på Åsen exakt 3,5 timmar efter att röda faran rullat ut från Idyllen. Det var åtminstone rätt bra jobbat tycker jag.

Slänger av packningen och möter upp middagsgänget på Irländska Southside som ska "fira" brorsans 35-årsdag. En hel flock köttätande grabbar, varav den ene ifrågasätter mitt val av Haloumi och undrar nervöst om jag också är en sån där vegeterian som brorsans tjej.
Snusoman är i alla fall några av dem. Och duktigast på att rulla är Puncheskillen så han gör en snygg prilla men den duger inte åt tyska ingenjören så han kastar ner den i dosan igen. Ska den vara så liten får det minsann vara. Punches rullar snällt en ny större och den blir godkänd. Vilken service! Nästan så jag övervägde att snusa själv för old times sake.
Sköljer ner med husets val och drar snabbt vidare till den korta kön utanför Münchenbryggeriet.

Garderob 30kr. Väska/extra påse 5kr. Oj, hur skulle vi nu göra? K3 hade ju en plastpåse med sig. Efter noga diskuterande kom vi fram till att det är ändå bäst att vara ärlig. Så K3 kommer till garderoben och visar upp sin tomma plastpåse för personalen och vill hemskt gärna betala för den. Då får han inte det. Tänk, när man vill göra rätt för sig får man inte. Försöker man fuska blir det ett jäkla liv. Hur ska de ha det egentligen?

Nåja, inne på Münchenbryggeriet och Anvil är redan igång. Med ett enda stort flin i fejan spelar frontmannen hela konserten igenom. Han får dessutom fram en massagestav. Denna lilla stafettpinne som roat människor i tusentals år. Lips har funnit sitt sätt att köra den på. Han sveper den över alla möjliga strängar och ser om möjligt ännu gladare ut. Så ska en dildo hanteras..

Snusomanerna är i farten igen. Denna gång med extra service de lux. Punches rullar prilla och denna gång lyfter han t.o.m på läppen och hjälper till att stoppa in den i ingenjörens mun.. Ha ha, vilken skön syn. Det är sånt man har kompisar till.

Sen är det dags för Saxon att göra entré och vilken spelning de gör! Biff is a hero! The crowd goes wild! Det hoppas och studsas och Allsång på Skansen kan slänga sig i väggen. Här vrålas det i kapp, vet inte om Biff eller publiken är svettigast, men tror alla är lika lyckliga. "Saxon är det bästaste i hela världen." säger min bror. Och jag måste erkänna att släktkalas är trevligt, men att stå jämte bror och ösa ikapp på en Saxonspelning som firande av födelsedag, ja, det smäller lite högre.
14 glas vatten efteråt till alla och det behövdes sannerligen. Punches går ner i spagat och försöker knyta skosnörena samtidigt som K3 kommer och han försöker resa honom upp för han tror att Punches är så full så han inte kan stå på benen. Riktigt så illa var det ju inte :) Jag lämnar Saxonspelningen med en RullaMedPunches-knapp som är av första upplagan och inte av tyskt stål vilket det kommer vara i framtiden som tack för prillrullning.

Lägger mig någon timme senare och har ett leende lika brett som Lips i hela ansiktet, gröt i magen och "Crusaders", "Denim & Leather" och "747" klingandes i öronen.