Smilla vid tangenterna

Jag fick leva i 14 år och hade ett fantastiskt kattliv i Idyllen.
Jag föddes en gång för länge sedan av Knyss, en svart smäcker skönhet som hade träffat på ett grått lurvigt megastort monster i parningstid. Därav fick jag min fina stålgrå färg, en tjock päls och kanske en vikt som gick strax över gränsen från smäcker. Ja, mamma vägde 1,5kg och jag vägde runt 6kg när jag åt som mest.

Och äta, det kunde jag, torrfoder, påsmat, mjölk, räkor, leverpastej, möss, gräshoppor, fåglar, spindlar, å ja, sånt där. Dock åt jag inte maskmedel fastän jag blev lurad många gånger, och inte heller pencillin. Eller jag åt inte det på eget bevåg. Där blev det oftast en riktig fight, där jag inte riktigt vet vem som gick segrande ur striden. Jag tappade en del hår och den förbannat äckliga medicinen hamnade i mig fast jag vägrade. Ibland vann jag den lokala spottävlingen och lyckades skjuta iväg tabletten flera meter. Ibland var det istället en pasta eller sörja som kletades på mina vackra ben med förhoppningen att jag skulle slicka av mig det hela. Jag gillade inte att vara skitig, men det gick att skaka tassarna väldigt mycket så att i alla fall hälften trillade av. Och matte, ja, hon hade ordentligt med rivmärken, var genomsvett och hade dåligt samvete. Hon påstod hon ville mig väl, och det ville hon i de allra flesta fall, men medicin, nej det tror jag inte på.

Favoritmaten var nog möss ändå, fast jag tror kanske det ligger lite i uttrycket att det var jakten som var det roliga. Jag hade en jättebra plats ute på gräsmattan, ca 1 meter från en hög gräskant. Där fångade jag ett otal intet ont anande smågnagare. Matte såg oftast glad ut och klappade mig på huvudet, fast jag förstod aldrig varför jag inte fick äta en sådan delikatess inomhus. Enda gången hon blev lessen var när jag hade fångat det finaste exemplaret av en ekorre, och bitit av bakbenen för att den inte skulle springa iväg. Förstod på hennes uttryck att det inte var det hon ville jag skulle bära hem.

Ja, jag trivdes verkligen med att vara ute och leka på gräsmattan, jaga flygande insekter, prasslande löv, kryp i gräsmattan, sola ihop med matte, fast med min tjocka päls brukade jag flytta in i skuggan ganska snabbt och bara ligga där och hålla koll så det inte kom någon som ville titta på.
Matte och jag gillade att ligga still och mysa ihop. Bäst var tv-soffan. Ett smidigt hopp upp på mattes bröstkorg och så svängde jag in tassarna under mig och la mig, vad vi kan kalla stabilt. Spann så att hon vibrerade och stångade till henne på hakan flera gånger så hon inte skulle somna eller sluta klappa mig. Gillade verkligen att bli klappad och kliad bak öronen, kinderna, på huvudet, och t.o.m bli struken på näsan.

Bästa leksaken ever: det gamla svarta skosnöret. Shit alltså! Det går inte förklara. Man måste vara katt helt enkelt. Lite hemligheter måste vi ändå få ha. Vi som räknas som ett litet mer mystiskt djur än vad de där flåsande dumma hundarna är, de där ni vet som fjäskar jämnt och ständigt.
Fjäsk, det är liksom bara till för verkliga nödsituationer, som t.ex när matskålen är tom, eller när matskålen är tom eller kanske när matskålen är tom. Annars gör man ju som man själv vill. Vilar, busar, kelar eller leker. Allt liksom är på ens egna villkor.
Nu har jag andra villkor.

Nu befinner jag mig i katthimmeln. Jag saknar min matte och hon saknar mig, väldans mycket, men jag orkade inte längre.
Katthimmeln är dock inte fy skam att befinna sig i. *Snurrar tassen runt morrhåren och ler* Här kan man lapa grädde i litervis, det finns många ståtliga gråpälsade kattkillar här och oändligt antal svarta skosnören att leka med.
Hoppas nån gång att människorhimmeln och katthimmelns vägar korsas..

Smilla vid tangenterna. Idyllen, 11 September 2012.