26,27,28 mars

"Att gå vilse är det första steget på vägen mot att komma dit man egentligen vill vara.
Att gå vilse är nåd eftersom man måste återfinna den väg som leder vidare."
Det var dagens visdomsord.

Flingor och kaffe och sen,, Köra, köra, köra...
Mot Ugandas gräns, exit och enter Kenya igen. De där passtationerna är sådär. Man får definitivt inte stå ifred. Vill vi växla pengar, köpa kycklingspett (nej, inte efter att ha sett slaktade kycklingar hänga i 30 graders värme med flugor runt sig.) Nej, vatten tack. Fast någon liten flaska hade de inte och den stora kostade mer pengar än jag hade. Vill jag köpa nåt annat? Nej, tack. Jag är törstig. Om ni kan fixa en liten flaska eller om ni kan sänka priset på den stora? Efter mycket om och men så springer den ena killen faktiskt iväg och kikar om det finns en liten flaska i närheten. Nix. Vill jag ha en stor? Jag visar de mynten jag har kvar. Men ni säger ju att det inte räcker? Nej, flaskan kostar mer. Till slut så är det någon av de andra som har nåt mynt extra och vi köper den stora flaskan vatten till mig. Tog nog bara 20 minuter.. Törsten släcks och vi är alla nöjda.

Kissepauser direkt vid vägkanten börjar bli en vanligt förekommande stopp. Med eller utan buskskydd, med eller utan toapapper. Det där med att nöden inte har någon lag stämmer verkligen i det fallet.

Landar i Eldoret, sista stället, supernajs ställe och gör en sista uppgradering till ett rum. Värt varenda öre. Vi har dessutom landat lite i tid.. Det vill säga på eftermiddagen. så vi hinner till poolområdet som är riktigt flott. Varm sol, ljummet vatten och kall öl. Aaaaaaaaah. Så gött. Vi njuter riktigt mycket allihopa. Tror de flesta börjar bli trötta på den dammiga och skumpiga trucken nu.
Middag och en flaska skumpa till som vi inte gjorde av med tidigare kväll, GT i baren och vi har en riktigt trevlig sista kväll med gänget.
Vi dansar dock inte. Ondra dansar bara på officiella discon säger han, men när han gör det är han kungen av dansmoves alltså. Vicky är lite blyg men efter ett par öl så får hon an go dansrytm i hela kroppen. Och Nadine dansar överallt, när som helst, sjungandes och saknar endast en stång i trucken så att hon hade kunnat hålla i sig och dansa mer under alla Köra, köra, köra..timmarna.

Efter nattens djupa, sköna sömn så lämnar vi detta härliga ställe och fortsätter mot Nairobi. Utanför Nakuru stoppar de vår truck för "speeding", så en kvinnlig konstapel hoppar in i framsätet och åker med trucken till lokala polisstationen. Halva gruppen är väldans nödiga igen så vi följer med in på stationen. En arg kille pekar på Sako för hon har kameran med sig. Man får INTE fota uniformerade eller deras arbetsplats. Tror de har nämnt det till henne 23 gånger men hon är tuff och utmanar ödet. Jag tycker det är tillräckligt att utmana ödet att vara inne på en Kenyansk polisstation. För dörren är låst till toan och kvinnliga konstapeln har inte tid med oss utan hon ska förhöra vår chaufför. Vi blir hänvisade till en offentlig byggnad strax utanför. Och där var det nära att jag hade spytt rätt ut. När man öppnar dörren lite försiktigt så lyfter det 3729 flugor som kommer surrandes i en svärm emot en. Kvar blir ett betonggolv med hål i där det är tänkt man ska pricka med sina lämningar, vilket många inte har lyckats med. Vad sa jag innan. Nöden har ingen lag... Försöker låta bli att kräkas och har nog aldrig varit så snabb på en damtoalett någonsin.

Sen sitter vi och väntar i trucken. Det gås igenom brott, skuld, bevis, förhandlingar om bötesbelopp till inga böter alls. Det fungerar annorlunda utomlands. Så ut kommer Mandla och kör glatt vidare, till avstjälpningsplatsen som är samma hotell där vi startade. Jag vräker mig på taket igen vid poolen. Fast nej, det fick man egentligen inte om man inte var hotellets gäst. Fast det var jag ju, två veckor tidigare.. Ingen lyfter väck mig så det var väl bra då. Klockan är efter 16 så struntar i solskyddsfaktor 30 varvid jag senare på flygplatsen brinner på framsidan. Huden är 45 grader och rosa. Men hallååå. Hur kunde det hända?

Går igenom alla möjliga säkerhetskontroller där Ylva får packa om sina läkarverktyg som är för vassa för att ha i handbagaget. Sen gör vi morgongympan i väntsalen då vi hade glömt den innan och väldigt många stirrar på oss. Jag stirrar tillbaka. Undrar om jag ska fråga om de ska vara med. Vissa hade faktiskt behövt det. Kankse mest för att man ska sitta still på planet i så många timmar sen. Fast sitta still är svårt. Det ligger en kudde i sätet. Ylva sitter på andra sidan gången. Jag tar min kudde och drämmer till henne på armen, hon vänder sig mot mig och möter ett jätteflin i hela mitt ansikte. Och vips är kuddkriget igång. :o) Min stolsgranne, modell 45 från Skottland, finner det hela väldigt roande. Jag säger till honom precis som det är: "Growing up is overrated". Han håller med.

Mellanlandar i Amsterdam och vårt plan är sent så vi tränger oss förbi långa köer tillsammans med ett par andra som också ska med avgående flyg. Igenom säkerhetskontroller igen. Kommer till gaten fem minuter innan den stängs och sitter med flås på vårt plan då det såklart är försenat också. Landar i Köpenhamn och missar sen vårt tåg med ca fem minuter. Igen..
Går upp till Pressbyrån och ser glassboxen. Ååååååååå vad gott. Jag får chokladfläckar runt hela munnen. Ni vet den där Magnumreklamen som gick för några år sedan där man sätter tänderna i det tjocka chokladöverdraget och det där ljudet när höljet knäcks. MUMS! Fast i reklamen klarade de av att äta glassen på ett mer sofistikerat sätt tror jag. Jag har verkligen chokladfläckar när jag är klar. Men är en av de nöjdaste på perrongen tror jag.

En stor kram i Kristiansstad då Ylva hoppar av och jag fortsätter själv sista biten hem. Och så blir det kramar från mamma och pappa och min katt när jag landar i Idyllen. Känns bra men konstigt att vara hemma. Här är tyst. :o)