söndag 29 april 2012
Talesätt
Jag ser inte trädet i handen för alla fåglarna i skogen, eller hur det nu var, men däremot fick jag se en ekorre, ett av de absolut sötaste djuret i svenska skogen, i skrämd hastighet, skutta iväg i lövprasslet och fara upp i en bok. Jag är en mycket nöjd tjej idag. :)
söndag 15 april 2012
26,27,28 mars
"Att gå vilse är det första steget på vägen mot att komma dit man egentligen vill vara.
Att gå vilse är nåd eftersom man måste återfinna den väg som leder vidare."
Det var dagens visdomsord.
Flingor och kaffe och sen,, Köra, köra, köra...
Mot Ugandas gräns, exit och enter Kenya igen. De där passtationerna är sådär. Man får definitivt inte stå ifred. Vill vi växla pengar, köpa kycklingspett (nej, inte efter att ha sett slaktade kycklingar hänga i 30 graders värme med flugor runt sig.) Nej, vatten tack. Fast någon liten flaska hade de inte och den stora kostade mer pengar än jag hade. Vill jag köpa nåt annat? Nej, tack. Jag är törstig. Om ni kan fixa en liten flaska eller om ni kan sänka priset på den stora? Efter mycket om och men så springer den ena killen faktiskt iväg och kikar om det finns en liten flaska i närheten. Nix. Vill jag ha en stor? Jag visar de mynten jag har kvar. Men ni säger ju att det inte räcker? Nej, flaskan kostar mer. Till slut så är det någon av de andra som har nåt mynt extra och vi köper den stora flaskan vatten till mig. Tog nog bara 20 minuter.. Törsten släcks och vi är alla nöjda.
Kissepauser direkt vid vägkanten börjar bli en vanligt förekommande stopp. Med eller utan buskskydd, med eller utan toapapper. Det där med att nöden inte har någon lag stämmer verkligen i det fallet.
Landar i Eldoret, sista stället, supernajs ställe och gör en sista uppgradering till ett rum. Värt varenda öre. Vi har dessutom landat lite i tid.. Det vill säga på eftermiddagen. så vi hinner till poolområdet som är riktigt flott. Varm sol, ljummet vatten och kall öl. Aaaaaaaaah. Så gött. Vi njuter riktigt mycket allihopa. Tror de flesta börjar bli trötta på den dammiga och skumpiga trucken nu.
Middag och en flaska skumpa till som vi inte gjorde av med tidigare kväll, GT i baren och vi har en riktigt trevlig sista kväll med gänget.
Vi dansar dock inte. Ondra dansar bara på officiella discon säger han, men när han gör det är han kungen av dansmoves alltså. Vicky är lite blyg men efter ett par öl så får hon an go dansrytm i hela kroppen. Och Nadine dansar överallt, när som helst, sjungandes och saknar endast en stång i trucken så att hon hade kunnat hålla i sig och dansa mer under alla Köra, köra, köra..timmarna.
Efter nattens djupa, sköna sömn så lämnar vi detta härliga ställe och fortsätter mot Nairobi. Utanför Nakuru stoppar de vår truck för "speeding", så en kvinnlig konstapel hoppar in i framsätet och åker med trucken till lokala polisstationen. Halva gruppen är väldans nödiga igen så vi följer med in på stationen. En arg kille pekar på Sako för hon har kameran med sig. Man får INTE fota uniformerade eller deras arbetsplats. Tror de har nämnt det till henne 23 gånger men hon är tuff och utmanar ödet. Jag tycker det är tillräckligt att utmana ödet att vara inne på en Kenyansk polisstation. För dörren är låst till toan och kvinnliga konstapeln har inte tid med oss utan hon ska förhöra vår chaufför. Vi blir hänvisade till en offentlig byggnad strax utanför. Och där var det nära att jag hade spytt rätt ut. När man öppnar dörren lite försiktigt så lyfter det 3729 flugor som kommer surrandes i en svärm emot en. Kvar blir ett betonggolv med hål i där det är tänkt man ska pricka med sina lämningar, vilket många inte har lyckats med. Vad sa jag innan. Nöden har ingen lag... Försöker låta bli att kräkas och har nog aldrig varit så snabb på en damtoalett någonsin.
Sen sitter vi och väntar i trucken. Det gås igenom brott, skuld, bevis, förhandlingar om bötesbelopp till inga böter alls. Det fungerar annorlunda utomlands. Så ut kommer Mandla och kör glatt vidare, till avstjälpningsplatsen som är samma hotell där vi startade. Jag vräker mig på taket igen vid poolen. Fast nej, det fick man egentligen inte om man inte var hotellets gäst. Fast det var jag ju, två veckor tidigare.. Ingen lyfter väck mig så det var väl bra då. Klockan är efter 16 så struntar i solskyddsfaktor 30 varvid jag senare på flygplatsen brinner på framsidan. Huden är 45 grader och rosa. Men hallååå. Hur kunde det hända?
Går igenom alla möjliga säkerhetskontroller där Ylva får packa om sina läkarverktyg som är för vassa för att ha i handbagaget. Sen gör vi morgongympan i väntsalen då vi hade glömt den innan och väldigt många stirrar på oss. Jag stirrar tillbaka. Undrar om jag ska fråga om de ska vara med. Vissa hade faktiskt behövt det. Kankse mest för att man ska sitta still på planet i så många timmar sen. Fast sitta still är svårt. Det ligger en kudde i sätet. Ylva sitter på andra sidan gången. Jag tar min kudde och drämmer till henne på armen, hon vänder sig mot mig och möter ett jätteflin i hela mitt ansikte. Och vips är kuddkriget igång. :o) Min stolsgranne, modell 45 från Skottland, finner det hela väldigt roande. Jag säger till honom precis som det är: "Growing up is overrated". Han håller med.
Mellanlandar i Amsterdam och vårt plan är sent så vi tränger oss förbi långa köer tillsammans med ett par andra som också ska med avgående flyg. Igenom säkerhetskontroller igen. Kommer till gaten fem minuter innan den stängs och sitter med flås på vårt plan då det såklart är försenat också. Landar i Köpenhamn och missar sen vårt tåg med ca fem minuter. Igen..
Går upp till Pressbyrån och ser glassboxen. Ååååååååå vad gott. Jag får chokladfläckar runt hela munnen. Ni vet den där Magnumreklamen som gick för några år sedan där man sätter tänderna i det tjocka chokladöverdraget och det där ljudet när höljet knäcks. MUMS! Fast i reklamen klarade de av att äta glassen på ett mer sofistikerat sätt tror jag. Jag har verkligen chokladfläckar när jag är klar. Men är en av de nöjdaste på perrongen tror jag.
En stor kram i Kristiansstad då Ylva hoppar av och jag fortsätter själv sista biten hem. Och så blir det kramar från mamma och pappa och min katt när jag landar i Idyllen. Känns bra men konstigt att vara hemma. Här är tyst. :o)
Att gå vilse är nåd eftersom man måste återfinna den väg som leder vidare."
Det var dagens visdomsord.
Flingor och kaffe och sen,, Köra, köra, köra...
Mot Ugandas gräns, exit och enter Kenya igen. De där passtationerna är sådär. Man får definitivt inte stå ifred. Vill vi växla pengar, köpa kycklingspett (nej, inte efter att ha sett slaktade kycklingar hänga i 30 graders värme med flugor runt sig.) Nej, vatten tack. Fast någon liten flaska hade de inte och den stora kostade mer pengar än jag hade. Vill jag köpa nåt annat? Nej, tack. Jag är törstig. Om ni kan fixa en liten flaska eller om ni kan sänka priset på den stora? Efter mycket om och men så springer den ena killen faktiskt iväg och kikar om det finns en liten flaska i närheten. Nix. Vill jag ha en stor? Jag visar de mynten jag har kvar. Men ni säger ju att det inte räcker? Nej, flaskan kostar mer. Till slut så är det någon av de andra som har nåt mynt extra och vi köper den stora flaskan vatten till mig. Tog nog bara 20 minuter.. Törsten släcks och vi är alla nöjda.
Kissepauser direkt vid vägkanten börjar bli en vanligt förekommande stopp. Med eller utan buskskydd, med eller utan toapapper. Det där med att nöden inte har någon lag stämmer verkligen i det fallet.
Landar i Eldoret, sista stället, supernajs ställe och gör en sista uppgradering till ett rum. Värt varenda öre. Vi har dessutom landat lite i tid.. Det vill säga på eftermiddagen. så vi hinner till poolområdet som är riktigt flott. Varm sol, ljummet vatten och kall öl. Aaaaaaaaah. Så gött. Vi njuter riktigt mycket allihopa. Tror de flesta börjar bli trötta på den dammiga och skumpiga trucken nu.
Middag och en flaska skumpa till som vi inte gjorde av med tidigare kväll, GT i baren och vi har en riktigt trevlig sista kväll med gänget.
Vi dansar dock inte. Ondra dansar bara på officiella discon säger han, men när han gör det är han kungen av dansmoves alltså. Vicky är lite blyg men efter ett par öl så får hon an go dansrytm i hela kroppen. Och Nadine dansar överallt, när som helst, sjungandes och saknar endast en stång i trucken så att hon hade kunnat hålla i sig och dansa mer under alla Köra, köra, köra..timmarna.
Efter nattens djupa, sköna sömn så lämnar vi detta härliga ställe och fortsätter mot Nairobi. Utanför Nakuru stoppar de vår truck för "speeding", så en kvinnlig konstapel hoppar in i framsätet och åker med trucken till lokala polisstationen. Halva gruppen är väldans nödiga igen så vi följer med in på stationen. En arg kille pekar på Sako för hon har kameran med sig. Man får INTE fota uniformerade eller deras arbetsplats. Tror de har nämnt det till henne 23 gånger men hon är tuff och utmanar ödet. Jag tycker det är tillräckligt att utmana ödet att vara inne på en Kenyansk polisstation. För dörren är låst till toan och kvinnliga konstapeln har inte tid med oss utan hon ska förhöra vår chaufför. Vi blir hänvisade till en offentlig byggnad strax utanför. Och där var det nära att jag hade spytt rätt ut. När man öppnar dörren lite försiktigt så lyfter det 3729 flugor som kommer surrandes i en svärm emot en. Kvar blir ett betonggolv med hål i där det är tänkt man ska pricka med sina lämningar, vilket många inte har lyckats med. Vad sa jag innan. Nöden har ingen lag... Försöker låta bli att kräkas och har nog aldrig varit så snabb på en damtoalett någonsin.
Sen sitter vi och väntar i trucken. Det gås igenom brott, skuld, bevis, förhandlingar om bötesbelopp till inga böter alls. Det fungerar annorlunda utomlands. Så ut kommer Mandla och kör glatt vidare, till avstjälpningsplatsen som är samma hotell där vi startade. Jag vräker mig på taket igen vid poolen. Fast nej, det fick man egentligen inte om man inte var hotellets gäst. Fast det var jag ju, två veckor tidigare.. Ingen lyfter väck mig så det var väl bra då. Klockan är efter 16 så struntar i solskyddsfaktor 30 varvid jag senare på flygplatsen brinner på framsidan. Huden är 45 grader och rosa. Men hallååå. Hur kunde det hända?
Går igenom alla möjliga säkerhetskontroller där Ylva får packa om sina läkarverktyg som är för vassa för att ha i handbagaget. Sen gör vi morgongympan i väntsalen då vi hade glömt den innan och väldigt många stirrar på oss. Jag stirrar tillbaka. Undrar om jag ska fråga om de ska vara med. Vissa hade faktiskt behövt det. Kankse mest för att man ska sitta still på planet i så många timmar sen. Fast sitta still är svårt. Det ligger en kudde i sätet. Ylva sitter på andra sidan gången. Jag tar min kudde och drämmer till henne på armen, hon vänder sig mot mig och möter ett jätteflin i hela mitt ansikte. Och vips är kuddkriget igång. :o) Min stolsgranne, modell 45 från Skottland, finner det hela väldigt roande. Jag säger till honom precis som det är: "Growing up is overrated". Han håller med.
Mellanlandar i Amsterdam och vårt plan är sent så vi tränger oss förbi långa köer tillsammans med ett par andra som också ska med avgående flyg. Igenom säkerhetskontroller igen. Kommer till gaten fem minuter innan den stängs och sitter med flås på vårt plan då det såklart är försenat också. Landar i Köpenhamn och missar sen vårt tåg med ca fem minuter. Igen..
Går upp till Pressbyrån och ser glassboxen. Ååååååååå vad gott. Jag får chokladfläckar runt hela munnen. Ni vet den där Magnumreklamen som gick för några år sedan där man sätter tänderna i det tjocka chokladöverdraget och det där ljudet när höljet knäcks. MUMS! Fast i reklamen klarade de av att äta glassen på ett mer sofistikerat sätt tror jag. Jag har verkligen chokladfläckar när jag är klar. Men är en av de nöjdaste på perrongen tror jag.
En stor kram i Kristiansstad då Ylva hoppar av och jag fortsätter själv sista biten hem. Och så blir det kramar från mamma och pappa och min katt när jag landar i Idyllen. Känns bra men konstigt att vara hemma. Här är tyst. :o)
onsdag 11 april 2012
25 mars, födelsedag, Sambucatrix och den gamle asaguden besöker Uganda
Tidig förmiddag. Varmt. Byter till bikini. Kvinnlig medresenär "Ibland vore det läge för att vara lesbisk". *fniss* Det var en fin komplimang. :o)
Det är unna sig som gäller idag, så beställer nygräddade pannkakor med banan och lönnsirap då jag är trött på formfranskan till frukost. Somnar i soffan i baren, eller ja, bara vilar ögonen lite.
Sen blir det sol & bad med halva gänget, och Nile River SPA, gnor hälarna mot stentrappan som går ner i vattnet och får till riktigt fina bebismjuka fötter.
Och vad glad jag blir, middagen innehåller pimpad Makheba truck i färgglada bokstäver "Happy Birthday", det blir skumpa till som Ylva köpt och mycket vacker tårta om än en smula torr till efterrätt. Är tacksam!! Jag sitter på en annan kontinent och blir firad på min födelsedag. Och får känna mig lite sådär speciell som man ska när man har födelsedag. Tack alla ni som skickade SMS också, värmer när man är iväg att få höra ifrån vänner som tänker på en.
Sen blev det barhäng och en av barägarna fyllde också år. Han kom bort med en Sambuca helt plötsligt. Hade fått nys om att det var min dag. Puh.. Först en. Sen gick det en stund. Sen kom de med en hel bricka.. Skålade, tog halva, bytte sen snabbt som blixten med Ylva när hon satte ner sitt tomma glas, innan de andra hann se det.
Ja,, eeeh, thanx guys, very good. Sen tittade jag på Ylva.
- Ska inte du dricka upp din?
"Yeah, com'an Sista" kom det från de andra. Ylva gav mig en skarp blick. Jag fnissade. Och så hjälpte hon mig med det glaset. He he, vilka trix man kan.
"Hi my name is Jack" säger barägaren.
-Yes, I know, you told me yesterday, svarar jag.
Det var ju alldeles sant dessutom. Han tittade och blev lite generad. Ojdå..
Sen blev jag tvungen att smita, jag såg gänget med brickan titta åt vårt håll igen. Bättre fly än illa supa. Och sprit tål jag då rakt inte. Så dax att sova som den där prinsessan igen. Ett tag. För Thor den gamle asaguden hade en STOR show på himmelen, och det åskade, blixtrade och ösregnade i timtal. Det slog nog ner i Nilen ett antal gånger för det small nåt jävulskt. Ganska mysigt där vi låg i tältet med myggfönstrena öppna. Vi hade bra tak ovanför vårt tält. Andra hade inte samma tur.. Och jag menar verkligen ÖSREGN. Vi skulle upp tidigt och ge oss iväg för vi hade lång väg.
Men ingen syntes till alls vid den tiden vi hade bestämt. Japp, det öste fortfarande. Strömmen hade gått också. På med pannlamporna och tog oss ner till baren. Där satt ett par andra blöta och trötta resenärer. Så vi bullade upp kuddarna och gjorde sällskap i sofforna och väntade på gryningen och ett avtagande regn. Någon timme senare slutade det och solen kom fram. Då var Nilen färgad helt röd av all jord som spolats ner i vattnet. Vackert! :o)
Det är unna sig som gäller idag, så beställer nygräddade pannkakor med banan och lönnsirap då jag är trött på formfranskan till frukost. Somnar i soffan i baren, eller ja, bara vilar ögonen lite.
Sen blir det sol & bad med halva gänget, och Nile River SPA, gnor hälarna mot stentrappan som går ner i vattnet och får till riktigt fina bebismjuka fötter.
Och vad glad jag blir, middagen innehåller pimpad Makheba truck i färgglada bokstäver "Happy Birthday", det blir skumpa till som Ylva köpt och mycket vacker tårta om än en smula torr till efterrätt. Är tacksam!! Jag sitter på en annan kontinent och blir firad på min födelsedag. Och får känna mig lite sådär speciell som man ska när man har födelsedag. Tack alla ni som skickade SMS också, värmer när man är iväg att få höra ifrån vänner som tänker på en.
Sen blev det barhäng och en av barägarna fyllde också år. Han kom bort med en Sambuca helt plötsligt. Hade fått nys om att det var min dag. Puh.. Först en. Sen gick det en stund. Sen kom de med en hel bricka.. Skålade, tog halva, bytte sen snabbt som blixten med Ylva när hon satte ner sitt tomma glas, innan de andra hann se det.
Ja,, eeeh, thanx guys, very good. Sen tittade jag på Ylva.
- Ska inte du dricka upp din?
"Yeah, com'an Sista" kom det från de andra. Ylva gav mig en skarp blick. Jag fnissade. Och så hjälpte hon mig med det glaset. He he, vilka trix man kan.
"Hi my name is Jack" säger barägaren.
-Yes, I know, you told me yesterday, svarar jag.
Det var ju alldeles sant dessutom. Han tittade och blev lite generad. Ojdå..
Sen blev jag tvungen att smita, jag såg gänget med brickan titta åt vårt håll igen. Bättre fly än illa supa. Och sprit tål jag då rakt inte. Så dax att sova som den där prinsessan igen. Ett tag. För Thor den gamle asaguden hade en STOR show på himmelen, och det åskade, blixtrade och ösregnade i timtal. Det slog nog ner i Nilen ett antal gånger för det small nåt jävulskt. Ganska mysigt där vi låg i tältet med myggfönstrena öppna. Vi hade bra tak ovanför vårt tält. Andra hade inte samma tur.. Och jag menar verkligen ÖSREGN. Vi skulle upp tidigt och ge oss iväg för vi hade lång väg.
Men ingen syntes till alls vid den tiden vi hade bestämt. Japp, det öste fortfarande. Strömmen hade gått också. På med pannlamporna och tog oss ner till baren. Där satt ett par andra blöta och trötta resenärer. Så vi bullade upp kuddarna och gjorde sällskap i sofforna och väntade på gryningen och ett avtagande regn. Någon timme senare slutade det och solen kom fram. Då var Nilen färgad helt röd av all jord som spolats ner i vattnet. Vackert! :o)
tisdag 10 april 2012
24 mars
Det är panerade butternuts till frukost. Ja jävlar i min lilla låda så gott! :o)
Sen är det dags igen, köra, köra, köra..
Allmän reflektion är att Uganda är väldigt grönt och att Kenya är väldigt torrt och rött.
Det är kor, får, getter i tusentals längs med vägarna och en och en annan gris.
Fruktförsäljning görs direkt vid vägen av det som är nyskördat på täppan.
Vägarna är röd jord och när det regnar så blir pölarna väldigt orange.
Vägbulorna är byggda i kvadruppelupplaga och är riktigt hemska, de fungerar utmärkt som hastighetsbegränsare och som shaker.. (Våra ensamgupp hemma i Sverige är mjuka och följsamma.)
Och inte fan hade de behövt vägbulor, vägarna är verkligen "Roads from Hell".
Många barn vinkar längs med vägen och med ett stort leende i ansiktet. De sprider verkligen positiv energi. De tittar lite konstig då Asega vinkar tillbaka.
Vi landar efter många timmar i Jinja. Det är den 24 mars och då måste man fira sin sista dag som 33, då jag imorrn fyller 33 igen.
Grillat lamm och saltade potatisar och vin. Sen traskar vi ner till baren vid "Nile River Explorers Camp". Stefan ska visa hur man bär ut en ödla och det gick ju bra.. Den bet honom i tummen, men ut kom den. Det blir öl och grogg och födelsedagspresent a lá rosa fjäderboa. Dansade hela kvällen och svingade boan så fjädrarna rök. Vi öste verkligen i timmar. Sparkade av oss skorna och dansade barfota. Inte så vanligt i mars kanske, och jäääävlet skitiga blev de. Fick skrubba som tusan under vattenkranen innan sängdags. Det var trots allt rena lakan i sängen vi bokade in oss i. Trött, svettig, glad och med rena fötter. Kan inte bli bättre. Sov som en prinsessa.
Sen är det dags igen, köra, köra, köra..
Allmän reflektion är att Uganda är väldigt grönt och att Kenya är väldigt torrt och rött.
Det är kor, får, getter i tusentals längs med vägarna och en och en annan gris.
Fruktförsäljning görs direkt vid vägen av det som är nyskördat på täppan.
Vägarna är röd jord och när det regnar så blir pölarna väldigt orange.
Vägbulorna är byggda i kvadruppelupplaga och är riktigt hemska, de fungerar utmärkt som hastighetsbegränsare och som shaker.. (Våra ensamgupp hemma i Sverige är mjuka och följsamma.)
Och inte fan hade de behövt vägbulor, vägarna är verkligen "Roads from Hell".
Många barn vinkar längs med vägen och med ett stort leende i ansiktet. De sprider verkligen positiv energi. De tittar lite konstig då Asega vinkar tillbaka.
Vi landar efter många timmar i Jinja. Det är den 24 mars och då måste man fira sin sista dag som 33, då jag imorrn fyller 33 igen.
Grillat lamm och saltade potatisar och vin. Sen traskar vi ner till baren vid "Nile River Explorers Camp". Stefan ska visa hur man bär ut en ödla och det gick ju bra.. Den bet honom i tummen, men ut kom den. Det blir öl och grogg och födelsedagspresent a lá rosa fjäderboa. Dansade hela kvällen och svingade boan så fjädrarna rök. Vi öste verkligen i timmar. Sparkade av oss skorna och dansade barfota. Inte så vanligt i mars kanske, och jäääävlet skitiga blev de. Fick skrubba som tusan under vattenkranen innan sängdags. Det var trots allt rena lakan i sängen vi bokade in oss i. Trött, svettig, glad och med rena fötter. Kan inte bli bättre. Sov som en prinsessa.
23 mars och nappar inte på att spotta bajs
En dag måste ju vara tråkig på en semester.. Ja, den 22 mars var sådär, helt slut. Slut.
23 mars.
Avfärd från Paradiset Lake Bunyonyi och ut på skumpabumpavägarna igen. När jag var liten läste jag en barnbok som hette Skolbussen Skumpadumpa. Får vissa minnen. Köra, köra, köra..
Det var lokala bananförsäljardagen tydligen. Cykel, på kärra, på cykel, på kärra med kämpande bananodlarbönder som puttade de överlastade cyklarna i uppförsbackarna med svetten lackandes i pannan. Var som ett enda långt pärlband längs med vägen med gröna bananer.
Läser samtidigt en bok om längdskidåkning. Passande va?
"..några hade adamsäpplen och breda nackar och jag insåg att världen var stor."
Från bananpalmodlingarna till gröna böljande teplantager som verkligen bröt av det röda vägdammet som ryker om hela trucken när vi kör. Köra, köra, köra.. Vi passerar småbyar och städer med hundratals egenföretagare, med de mest märkliga kombinationer. Hittade inget "hotell & slaktare" i Uganda dock men väl många andra mysko sammanslagningar.
Anländer till Queen Elizabeth Park och slår upp våra tält inne i parken. Dvs en meter från elefantbajs. "Och bara så ni vet sen, när det blir mörkt får ni inte gå utanför tälten."
Vi sätter oss i trucken och gör oss klara för en Game Drive till, men först leker Mandla "Gissa bajset" med oss. Elefant, buffel och någon antilop. Antilopbajjen är små kulor och han stoppar ena mellan läpparna och visar sedan hur långt man kan spotta en kula. "Spitting contest". Ingen tar upp kampen och Mandla vinner på Walk-over. Konstigt va? Han intygar ändå att eftersom de är grönsaksätare så finns det inte bakterier i deras avföring. Jag blir inte ett dugg sugen ändå.
Så drar vi iväg på vår Game Drive och kommer riktigt nära en hel flock elefanter, men mini-fantisar och lerbadande ynglingar och imponerande kor. Coolt som fan.
Det där med att tälta i National Parken. Ja, jag hör syrsor, fåglar, grodor, hyenor och flodhästar heeela natten. Låter som om de är nära, men man vet inte. Jag sticker inte ut huvudet för att kolla heller. Att leva i ovisshet är ibland bra..
23 mars.
Avfärd från Paradiset Lake Bunyonyi och ut på skumpabumpavägarna igen. När jag var liten läste jag en barnbok som hette Skolbussen Skumpadumpa. Får vissa minnen. Köra, köra, köra..
Det var lokala bananförsäljardagen tydligen. Cykel, på kärra, på cykel, på kärra med kämpande bananodlarbönder som puttade de överlastade cyklarna i uppförsbackarna med svetten lackandes i pannan. Var som ett enda långt pärlband längs med vägen med gröna bananer.
Läser samtidigt en bok om längdskidåkning. Passande va?
"..några hade adamsäpplen och breda nackar och jag insåg att världen var stor."
Från bananpalmodlingarna till gröna böljande teplantager som verkligen bröt av det röda vägdammet som ryker om hela trucken när vi kör. Köra, köra, köra.. Vi passerar småbyar och städer med hundratals egenföretagare, med de mest märkliga kombinationer. Hittade inget "hotell & slaktare" i Uganda dock men väl många andra mysko sammanslagningar.
Anländer till Queen Elizabeth Park och slår upp våra tält inne i parken. Dvs en meter från elefantbajs. "Och bara så ni vet sen, när det blir mörkt får ni inte gå utanför tälten."
Vi sätter oss i trucken och gör oss klara för en Game Drive till, men först leker Mandla "Gissa bajset" med oss. Elefant, buffel och någon antilop. Antilopbajjen är små kulor och han stoppar ena mellan läpparna och visar sedan hur långt man kan spotta en kula. "Spitting contest". Ingen tar upp kampen och Mandla vinner på Walk-over. Konstigt va? Han intygar ändå att eftersom de är grönsaksätare så finns det inte bakterier i deras avföring. Jag blir inte ett dugg sugen ändå.
Så drar vi iväg på vår Game Drive och kommer riktigt nära en hel flock elefanter, men mini-fantisar och lerbadande ynglingar och imponerande kor. Coolt som fan.
Det där med att tälta i National Parken. Ja, jag hör syrsor, fåglar, grodor, hyenor och flodhästar heeela natten. Låter som om de är nära, men man vet inte. Jag sticker inte ut huvudet för att kolla heller. Att leva i ovisshet är ibland bra..
måndag 9 april 2012
21 mars, "De dimhöljda bergens gorillor"
Klockan ringde 4.30. Ingen morgongympa. Hallå, är det här semester eller vad sa vi?
Frukostdags, ryggsäck och mig själv in i bilen, stuvade in alla andra och swisch iväg. Började med att alla sov i bilen. Efter kanske en timme började det ljusna. Dimman låg tät över bergen och med det lilla ljuset som hade börjat tränga undan nattens mörker blev det fantastiskt vackert på vår resa upp i bergen. Förstår varifrån titeln "De dimhöljda bergens gorillor" kom ifrån.
Väldigt smal och slingrande väg. Nadine funderade på om det var en enkelriktad väg för det fanns knappt plats att mötas på den, men en stund senare fick vi möte och kunde konstatera att det gick, även om det var på centimetrar det handlade om.
Kom fram till Bwindi Impenetrable National Park och fick en genomgång av vår guide David. Vi skulle inte gå närmare gorillorna än 7 meter. Om de kom för nära skulle vi sätta oss ner, titta i marken och se undergivna ut. Ja, det är inte zoo vi är på, det är vilda djur, ute i sina egna marker och revir. Vi kunde hyra bärare till våra ryggsäckar ifall vi ville. Jag kände på min ryggsäck. Tung som fan. Över fyra liter vatten och snax ifall trekkingen skulle ta lång tid. Kändes som den vägde bly, men njaeee, en bärare. Nåt ska man väl orka själv? Alla avböjde. Efter lite mer information så fick vi varsin "walking stick" och så gav vi oss iväg. Ganska spännande kan jag säg.
Rätt in i djungeln, väldigt branta uppförsbackar, väldigt branta nedförsbackar. Vi hade en väldig tur då gorillona var på väg mot oss i skogen, så vår promenad blev inte lång förrän det stod skogsvakter där som hade gorillornas koordinater, på väldigt nära avstånd. Vi följde dem i någon minut till, sen skymtade jag den första svarta stora klumpen mellan träden. OOOOOH, shit, är vi redan där. Alla famlade efter kamerorna och började fota.
Bitukura group, en familj på tolv individer med fyra silverryggar. Ovanligt med så många "Silverbacks" i en familj, en eller två var det vanliga. Men presidenten var en vänligt inställd själ såvida de inte satte sig upp mot honom, och förra presidenten "The Judge" var den som alltid gick in och försökte dela på de andra om de bråkade.
Men en "view" där det blandades med gorillor som smaskade på löv, som studerade sina fingrar, till de som klättrade lite i träd och de som bröstade upp sig för varandra, ruskade i lövverket och jag tror de kanske visade upp sig lite för oss också, så sa guiden att det var den bästa visningen de haft av gruppen.
Vi befann oss i perfekt vegetation för att se dem och alla fyra silverryggarna var på marken. Saken är att de var på marken och väldigt nära oss helt plötsligt. Vi hade ingenstans att retirera så vi var omringade av dem ett tag. Väldigt väldigt nära. Den ena bålglodde verkligen på vår grupp och vi tittade tillbaka. Vet inte om det var någon fara eller ej, ingen aning vad som pågick i tankarna hos dem. Men nog var det nervöst. Så fort ena av de fyra gorillorna hade flyttat sig en bit så tyckte vår guide att det var dags att gå då det blev en öppning till oss. Då hade vi varit där i ca en timme. Detta var något av det absolut häftigaste på hela resan. Vilken upplevelse att stå öga mot öga mot dem på detta sättet.
Så coola muskelberg som låter oss ta del av deras liv, och glor lika mycket på turisterna som turisterna glor på dem.
Awesome, amazing, breathtaking and really impressive!
Efter att sen ha gått vägen tillbaka i de grymt branta backarna och tappat all luft som fanns att tillgå i lungorna fick vi diplom för genomförd trekking. Ingen hade behövt bäras tillbaka heller.. :) Liten urladdning av energin efter detta.
Ett tropiskt regn drog in och gjorde vägen tillbaka väldigt hal. På ett ställe började bilen kasa på den lilla vägstumpen som fanns tillhands och jag såg stupet komma närmare genom bilrutan. Chauffören bytte växel och försökte igen och vi gled lite till. Sen kastade vi oss ut ur bilen för då hade vi kommit mer nära än vad nerverna tyckte var bra. Utan åtta personer i bilen lyckades han få fäste och ta sig en bit framåt så att vi kunde hoppa in igen i bilen och fortsätta. Inte bara flodhästar som kan vara farliga i Afrika, blöta lervägar bland bergens stup kan orsaka lika mycket förödelse.
Startade antibiotikakur. Det var helt enkelt dags. Vissa saker ska man inte dra ut på längre än nödvändigt.
Och got my Lucky Day.. Ja, ni tjejer ni vet..
Tusen tack till Ylva som fixade soppa och bjöd mig på massage när jag var dålig. Kul tjej, humor, snäll och omtänksam. Hon gillar dock James Blunt men det får jag ha överseende med..
Frukostdags, ryggsäck och mig själv in i bilen, stuvade in alla andra och swisch iväg. Började med att alla sov i bilen. Efter kanske en timme började det ljusna. Dimman låg tät över bergen och med det lilla ljuset som hade börjat tränga undan nattens mörker blev det fantastiskt vackert på vår resa upp i bergen. Förstår varifrån titeln "De dimhöljda bergens gorillor" kom ifrån.
Väldigt smal och slingrande väg. Nadine funderade på om det var en enkelriktad väg för det fanns knappt plats att mötas på den, men en stund senare fick vi möte och kunde konstatera att det gick, även om det var på centimetrar det handlade om.
Kom fram till Bwindi Impenetrable National Park och fick en genomgång av vår guide David. Vi skulle inte gå närmare gorillorna än 7 meter. Om de kom för nära skulle vi sätta oss ner, titta i marken och se undergivna ut. Ja, det är inte zoo vi är på, det är vilda djur, ute i sina egna marker och revir. Vi kunde hyra bärare till våra ryggsäckar ifall vi ville. Jag kände på min ryggsäck. Tung som fan. Över fyra liter vatten och snax ifall trekkingen skulle ta lång tid. Kändes som den vägde bly, men njaeee, en bärare. Nåt ska man väl orka själv? Alla avböjde. Efter lite mer information så fick vi varsin "walking stick" och så gav vi oss iväg. Ganska spännande kan jag säg.
Rätt in i djungeln, väldigt branta uppförsbackar, väldigt branta nedförsbackar. Vi hade en väldig tur då gorillona var på väg mot oss i skogen, så vår promenad blev inte lång förrän det stod skogsvakter där som hade gorillornas koordinater, på väldigt nära avstånd. Vi följde dem i någon minut till, sen skymtade jag den första svarta stora klumpen mellan träden. OOOOOH, shit, är vi redan där. Alla famlade efter kamerorna och började fota.
Bitukura group, en familj på tolv individer med fyra silverryggar. Ovanligt med så många "Silverbacks" i en familj, en eller två var det vanliga. Men presidenten var en vänligt inställd själ såvida de inte satte sig upp mot honom, och förra presidenten "The Judge" var den som alltid gick in och försökte dela på de andra om de bråkade.
Men en "view" där det blandades med gorillor som smaskade på löv, som studerade sina fingrar, till de som klättrade lite i träd och de som bröstade upp sig för varandra, ruskade i lövverket och jag tror de kanske visade upp sig lite för oss också, så sa guiden att det var den bästa visningen de haft av gruppen.
Vi befann oss i perfekt vegetation för att se dem och alla fyra silverryggarna var på marken. Saken är att de var på marken och väldigt nära oss helt plötsligt. Vi hade ingenstans att retirera så vi var omringade av dem ett tag. Väldigt väldigt nära. Den ena bålglodde verkligen på vår grupp och vi tittade tillbaka. Vet inte om det var någon fara eller ej, ingen aning vad som pågick i tankarna hos dem. Men nog var det nervöst. Så fort ena av de fyra gorillorna hade flyttat sig en bit så tyckte vår guide att det var dags att gå då det blev en öppning till oss. Då hade vi varit där i ca en timme. Detta var något av det absolut häftigaste på hela resan. Vilken upplevelse att stå öga mot öga mot dem på detta sättet.
Så coola muskelberg som låter oss ta del av deras liv, och glor lika mycket på turisterna som turisterna glor på dem.
Awesome, amazing, breathtaking and really impressive!
Efter att sen ha gått vägen tillbaka i de grymt branta backarna och tappat all luft som fanns att tillgå i lungorna fick vi diplom för genomförd trekking. Ingen hade behövt bäras tillbaka heller.. :) Liten urladdning av energin efter detta.
Ett tropiskt regn drog in och gjorde vägen tillbaka väldigt hal. På ett ställe började bilen kasa på den lilla vägstumpen som fanns tillhands och jag såg stupet komma närmare genom bilrutan. Chauffören bytte växel och försökte igen och vi gled lite till. Sen kastade vi oss ut ur bilen för då hade vi kommit mer nära än vad nerverna tyckte var bra. Utan åtta personer i bilen lyckades han få fäste och ta sig en bit framåt så att vi kunde hoppa in igen i bilen och fortsätta. Inte bara flodhästar som kan vara farliga i Afrika, blöta lervägar bland bergens stup kan orsaka lika mycket förödelse.
Startade antibiotikakur. Det var helt enkelt dags. Vissa saker ska man inte dra ut på längre än nödvändigt.
Och got my Lucky Day.. Ja, ni tjejer ni vet..
Tusen tack till Ylva som fixade soppa och bjöd mig på massage när jag var dålig. Kul tjej, humor, snäll och omtänksam. Hon gillar dock James Blunt men det får jag ha överseende med..
20 mars
Pannkaksfrukost! Bästa frukosten sen resan startade! Nu är jag sådär nöjd och glad igen. :)
Jag, Ylva, Nadine och Vicky gjorde "Bird Walking" och lät avtryckarknappen på kameran jobba. Rätt svårt att få några bra bilder. Långt avstånd och inte vill de sitta still så länge heller. Men något foto visade sig sen ha blivit riktigt bra.
* Fire finch
* Blackheaded weaver bird
* Speckled Mousebird
* Dusky Flycatcher
* Hadada Ibis
* Cinnamon Chested bee eater
* arrow marked barbra
* blue flycatcher
* fantailed widowbird
* white browed robinchat
* common fiscal
* baglafecht weaver
* redchested cuckoo
* spectled weaver male/female
* croaking cisticola
* pied crow
Såg även Punisher Island när vi traskat upp på berget. De kvinnor som förr blev gravida utan att ha gift sig blev satta där för att svälta ihjäl. Detta pågick ända fram till 1941. Männen/killarna blev bortskickade från byn. Var säkert ett hårt straff också, men går inte riktigt att jämföra.
Vad är det med brott, straff och kön? Det ska väl vara människor man dömer, inte kön? Hmmm.
Sitter på altitude 1962 meter. Helt plötsligt säger Ylva:
- Du bryr dig inte om hur Asega känner, du kallhamrade kvinna.
För er som inte läst tidigare i bloggen, kan jag tala om att Asega är ett mjukisdjur, närmare bestämt en chimpans köpt på Ngamba Island. Ja, hon hade säkert rätt just då, jag hade nog ignorerat honom i en timme eller två.
Riktigt go slappedag hade vi vid vårt sol- och baddäck, jag, Ylva, Nadine, Vicky, Ondra, Kay och Stefan. Mycket härligt gäng!
Middag med rött vin på kvällen. Kanske inte riktigt vad min kropp behövde men definitivt det själen behövde. Och så förberedde jag lite inför den tidiga uppstigningen dagen därpå. Klistrade Compeed på hälarna och på med ullsockar. Packade vatten och snax i ryggan. Kände på den. Den vägde bly. Hoppas på att trekkingen inte blir 13 timmar. Då blir det jobbigt..
Jag, Ylva, Nadine och Vicky gjorde "Bird Walking" och lät avtryckarknappen på kameran jobba. Rätt svårt att få några bra bilder. Långt avstånd och inte vill de sitta still så länge heller. Men något foto visade sig sen ha blivit riktigt bra.
* Fire finch
* Blackheaded weaver bird
* Speckled Mousebird
* Dusky Flycatcher
* Hadada Ibis
* Cinnamon Chested bee eater
* arrow marked barbra
* blue flycatcher
* fantailed widowbird
* white browed robinchat
* common fiscal
* baglafecht weaver
* redchested cuckoo
* spectled weaver male/female
* croaking cisticola
* pied crow
Såg även Punisher Island när vi traskat upp på berget. De kvinnor som förr blev gravida utan att ha gift sig blev satta där för att svälta ihjäl. Detta pågick ända fram till 1941. Männen/killarna blev bortskickade från byn. Var säkert ett hårt straff också, men går inte riktigt att jämföra.
Vad är det med brott, straff och kön? Det ska väl vara människor man dömer, inte kön? Hmmm.
Sitter på altitude 1962 meter. Helt plötsligt säger Ylva:
- Du bryr dig inte om hur Asega känner, du kallhamrade kvinna.
För er som inte läst tidigare i bloggen, kan jag tala om att Asega är ett mjukisdjur, närmare bestämt en chimpans köpt på Ngamba Island. Ja, hon hade säkert rätt just då, jag hade nog ignorerat honom i en timme eller två.
Riktigt go slappedag hade vi vid vårt sol- och baddäck, jag, Ylva, Nadine, Vicky, Ondra, Kay och Stefan. Mycket härligt gäng!
Middag med rött vin på kvällen. Kanske inte riktigt vad min kropp behövde men definitivt det själen behövde. Och så förberedde jag lite inför den tidiga uppstigningen dagen därpå. Klistrade Compeed på hälarna och på med ullsockar. Packade vatten och snax i ryggan. Kände på den. Den vägde bly. Hoppas på att trekkingen inte blir 13 timmar. Då blir det jobbigt..
19 mars
Lämnade Kampala tidigt, köra, köra, köra..
Stannade till vid en lokal marknad, slakt, grillade bananer, pannkakor. En kille försökte sälja en get till mig men jag kände inte att jag hade någon större användning för den på resan. Nähää, om jag ville bli hans fru då istället? Tack, men nej tack. Kändes precis rätt tid att åka vidare efter det samtalet. :)
Mandla stannade igen och hade "learning and discovery" och visade oss termitstackarna. Precis den vi hade haft kissepaus vid. Vi bytte termitstack.. Han bröt av en liten bit på ena stacken och vi fick se termitkrigarna, stoooora jäkla rackare med vassa horn i pannan. Där hade jävulen haft att mäta sig med. Övergivna bon kom till användning då man gjorde "tegelstenar" av detta materialet. Gäller att utnyttja det man har i sin omgivning. Kände inte att jag hade någon användning för tegelstenar heller på resan, så åkte vidare.
Landade vid Lake Bunyonyi, Uganda, på eftermiddagen. Vilket paradis!
Jag och Ylva uppgraderade oss ordentligt och flyttade in i en trädkoja med utsikt över sjön. Nästan så jag blev utbytt mot pojkvännen. Fantastiskt romantiskt ställe. Vi invigde sjön allihopa, allt ifrån volter, dyk, pik och trädtoppshopp.
Så här ska man ha det när man har det som sämst. Då vet ni vad jag menar.
:o) Semester är ett jäkla bra påfund. NJUTER i fulla drag.
Stannade till vid en lokal marknad, slakt, grillade bananer, pannkakor. En kille försökte sälja en get till mig men jag kände inte att jag hade någon större användning för den på resan. Nähää, om jag ville bli hans fru då istället? Tack, men nej tack. Kändes precis rätt tid att åka vidare efter det samtalet. :)
Mandla stannade igen och hade "learning and discovery" och visade oss termitstackarna. Precis den vi hade haft kissepaus vid. Vi bytte termitstack.. Han bröt av en liten bit på ena stacken och vi fick se termitkrigarna, stoooora jäkla rackare med vassa horn i pannan. Där hade jävulen haft att mäta sig med. Övergivna bon kom till användning då man gjorde "tegelstenar" av detta materialet. Gäller att utnyttja det man har i sin omgivning. Kände inte att jag hade någon användning för tegelstenar heller på resan, så åkte vidare.
Landade vid Lake Bunyonyi, Uganda, på eftermiddagen. Vilket paradis!
Jag och Ylva uppgraderade oss ordentligt och flyttade in i en trädkoja med utsikt över sjön. Nästan så jag blev utbytt mot pojkvännen. Fantastiskt romantiskt ställe. Vi invigde sjön allihopa, allt ifrån volter, dyk, pik och trädtoppshopp.
Så här ska man ha det när man har det som sämst. Då vet ni vad jag menar.
:o) Semester är ett jäkla bra påfund. NJUTER i fulla drag.
18 mars, bortpillade p-stavar
Morgongympan utökad till fyra personer. Nadine är också med nu. :)
Dagens utflykt var ett besök till Chimpanzee Sanctuary & Wildlife Conservation Trust on Ngamba Island
http://www.ngambaisland.com
Började med en "bumpy" båttur där vår icke-simkunnige guide faktiskt var klart nervös. Jag gillar inte heller när båten skumpar som fan, men det är nog stor skillnad när man kan simma ett par meter eller inte alls. Vi landade utan problem på ön och fick berättelser serverade samtidigt som det var matservering till chimpanserna.
De plockade och samlade grönsaker och frukt med tre händer och åt med den fjärde..
En av de mindre chimpanserna hette Surprise. Det var den enda som hade fötts i deras hägn. Alla honorna fick p-implantat inopererade i armarna. Men en av damerna hade lyckats pilla väck sina utan att någon av vårdarna hade sett detta. Och sedan var det för sent, och så gick det som det gick, Surprise föddes. Namnet kändes passande. :o)
Only if we understand we can care.
Only if we care will we help.
Only if we help will they be saved.
- Dr. Jane Goodall
Dagens filmtips: Message in a bottle (tydligen ännu mer romantisk... Har jag givit fel intryck eller har jag ändrat mig i avseende bra filmgenre? Varför får jag dessa tips?)
Dagens utflykt var ett besök till Chimpanzee Sanctuary & Wildlife Conservation Trust on Ngamba Island
http://www.ngambaisland.com
Började med en "bumpy" båttur där vår icke-simkunnige guide faktiskt var klart nervös. Jag gillar inte heller när båten skumpar som fan, men det är nog stor skillnad när man kan simma ett par meter eller inte alls. Vi landade utan problem på ön och fick berättelser serverade samtidigt som det var matservering till chimpanserna.
De plockade och samlade grönsaker och frukt med tre händer och åt med den fjärde..
En av de mindre chimpanserna hette Surprise. Det var den enda som hade fötts i deras hägn. Alla honorna fick p-implantat inopererade i armarna. Men en av damerna hade lyckats pilla väck sina utan att någon av vårdarna hade sett detta. Och sedan var det för sent, och så gick det som det gick, Surprise föddes. Namnet kändes passande. :o)
Only if we understand we can care.
Only if we care will we help.
Only if we help will they be saved.
- Dr. Jane Goodall
Dagens filmtips: Message in a bottle (tydligen ännu mer romantisk... Har jag givit fel intryck eller har jag ändrat mig i avseende bra filmgenre? Varför får jag dessa tips?)
17 mars
Morgongympan utökad till tre personer. Vår guide Mandla hängde på. Han tyckte vi var starka flickor..
Konstigaste kombinationen i Kenya: "Hotell & Butcher"
Syntes på många ställen.. Weird liksom.
Köra, köra, köra.. Vi åkte precis hela dagen på "Roads from Hell", i denna skakiga, skumpiga plåtcontainer till truck. Ändå är Makheba en klippa.
"It's not the driver, it's not the truck, it's the road".
Hon var trogen oss hela resan, inget strul, inget som gick sönder, ingen punktering. Organen känns jäkligt omskakade i kroppen ändå, tror ena njuren sitter i örat nu och den andra i knävecket.
Checkade in på Red Chilli i Kampala, Uganda, och fick pizza, hårdrock och kall öl. TACK!
Konstigaste kombinationen i Kenya: "Hotell & Butcher"
Syntes på många ställen.. Weird liksom.
Köra, köra, köra.. Vi åkte precis hela dagen på "Roads from Hell", i denna skakiga, skumpiga plåtcontainer till truck. Ändå är Makheba en klippa.
"It's not the driver, it's not the truck, it's the road".
Hon var trogen oss hela resan, inget strul, inget som gick sönder, ingen punktering. Organen känns jäkligt omskakade i kroppen ändå, tror ena njuren sitter i örat nu och den andra i knävecket.
Checkade in på Red Chilli i Kampala, Uganda, och fick pizza, hårdrock och kall öl. TACK!
16 mars, spenat & jordnötter
Dagens tips:
Filmtips: Lost in translation (ska vara mycket romantisk tydligen, kan jag verkligen se den?)
Skål på japanska: kanpai
Skål på kinesiska: kanpe
Ordbetydelse: Njate betyder buffalo på en del afrikanska språk
Jaha var är vi. Ylva fortsätter med morgongympan. Jag hänger på. Vår kock Vincent fixar frukosten och idag var det stekt ägg på mackorna, med salt och peppar. När man är ute på spartansk resa så är det de små sakerna som gör skillnad. Att ett stekt ägg kan vara så gott. Och att man kan bli så nöjd över det. När smöret smälter på mackan och det rinner en droppe utefter mungipan och hakan när man satt tänderna i mackan. Man får lite andra perspektiv på tillvaron..
Lake Naivasha var första destinationen för dagen. Passerade en fågelkoloni på väg ut till flodhästarna med pelikaner, ibis, storkar, hägretter, kingfisher etc. Och sen kom vi till Hipposarna. Dessa djur är verkligen inte vackra. Om jag slutar vara så diplomatisk.. De är verkligen fula. Stora, rosabruna klumpar, ett gap som sväljer en människa och pytteöron. Vi åkte väldigt nära för att kunna ta bilder. För nära kan jag tycka. Framförallt som båtmotorn började strula. Och helt plötsligt så tittade hipposarna lite argt mot oss. Båtsman han drog och drog och drog i snöret, inget hände. Vet inte hur lång tid som förflöt, det var inte så länge, men det kändes som en hel evighet. Sen gick motorn igång och vi åkte direkt därifrån. Kan säg att jag tyckte det var lite läskigt där, inte kul, bara läskigt. Till skillnad från lejonen som var småläskigt men fantastiskt!!
Vi åkte en bit vidare på sjön och närmade oss en ö. Då lade motorn av igen. Denna gången fick vår skeppare inte igång den igen. Han försökte i en halvtimme. Tänk om vi legat vid flodhästarna då. Då tror jag vi hade varit kluvna på mitten. Vi fick bli upphämtade av den andra båten som halva gruppen hade satt sig i. Styrde kosan till Crater Island och gjorde en Walking safari, mitt ute bland gnuer, zebror, antiloper och giraffer. När man är ute och går jämte en giraff så inser man att de är gigantiskt höga. Tror inte jag nådde dem till knävecket knappt. Fast jag blev lite kär i dem. De är verkligen coola. Ser lite felbyggda ut. Inte som en gnu då som ser ihopasnickrad ut med vad man hade över. Men lite avigt i bogpartiet tycker jag det är. Jag får uttala mig om sånt, jag har växt upp på landet bland djur och vet hur de ska se ut för det mesta..
Bra safaridag kan man lugnt påstå, för vi drog vidare på eftermiddagen till Lake Nakuru National park. Den mest färgglada varianten, ja det var inte själva apan, utan dess organ som det visade upp för oss när det satt och käkade snodda muffins från turisternas safarijeep. En knallblå pung och en lika skrikande röd pillesnopp.. Ganska fränt liksom. Ni som har sett bilderna ni vet ju.
Förutom denna lilla apa så fick vi se både vit och svart noshörning. Ganska stora klumpiga djur men maffiga. Och definitivt sötare än flodhästar. Utrotningshotad.
***
Spetsnoshörning eller svart noshörning (Diceros bicornis) är ett stort uddatåigt hovdjur som lever på östra Afrikas savanner. En vuxen spetsnoshörning har en mankhöjd av 1,5 meter och kan bli upp till 3,5 meter lång. Den kan väga upp till 1300 kg.
De två hornen upptill på främre delen av huvudet består av keratin. Hornen sitter efter varandra och det främre är betydligt större, upp till 70 cm.
Färgen varierar mycket mellan olika gråaktiga nyanser och beror främst av vilken typ av jord den rullar sig i.
Noshörningen är huvudsakligen ensamlevande, men de träffas vid parning och ungarna lever en tid i början tillsammans med mamman.
Trots att arten kallas svart noshörning så är den alltså inte svart utan grå. Det hela bygger på ett språkligt missförstånd som medförde att engelsmännen började kalla trubbnoshörningen för vit noshörning. Eftersom det fanns två noshörningsarter i Sydafrika valde de då att kalla den andra sorten för svart noshörning.
Namnet spetsnoshörning refererar till att arten har en spetsigt formad mule anpassad för att äta buskar (till skillnad mot trubbnoshörningens platta breda mule som är anpassad för att äta gräs).
***
Vincent fixade till en jättegod middag till oss med tillhörande spenat & jordnötsröra. Hur låter det?
Dagens stjärnlektion strax efter mörkrets inbrott och jag har nu fått alla stjärnorna till Orion och inte bara bältet. Även Skorpionen, men den vet jag inte om jag ser hemma på min himmel i Idyllen.
Ugly Five: Gnu, Vårtsvin, Hyena, Gam och Maraboustork.
Fyra check (ingen gam än)
Filmtips: Lost in translation (ska vara mycket romantisk tydligen, kan jag verkligen se den?)
Skål på japanska: kanpai
Skål på kinesiska: kanpe
Ordbetydelse: Njate betyder buffalo på en del afrikanska språk
Jaha var är vi. Ylva fortsätter med morgongympan. Jag hänger på. Vår kock Vincent fixar frukosten och idag var det stekt ägg på mackorna, med salt och peppar. När man är ute på spartansk resa så är det de små sakerna som gör skillnad. Att ett stekt ägg kan vara så gott. Och att man kan bli så nöjd över det. När smöret smälter på mackan och det rinner en droppe utefter mungipan och hakan när man satt tänderna i mackan. Man får lite andra perspektiv på tillvaron..
Lake Naivasha var första destinationen för dagen. Passerade en fågelkoloni på väg ut till flodhästarna med pelikaner, ibis, storkar, hägretter, kingfisher etc. Och sen kom vi till Hipposarna. Dessa djur är verkligen inte vackra. Om jag slutar vara så diplomatisk.. De är verkligen fula. Stora, rosabruna klumpar, ett gap som sväljer en människa och pytteöron. Vi åkte väldigt nära för att kunna ta bilder. För nära kan jag tycka. Framförallt som båtmotorn började strula. Och helt plötsligt så tittade hipposarna lite argt mot oss. Båtsman han drog och drog och drog i snöret, inget hände. Vet inte hur lång tid som förflöt, det var inte så länge, men det kändes som en hel evighet. Sen gick motorn igång och vi åkte direkt därifrån. Kan säg att jag tyckte det var lite läskigt där, inte kul, bara läskigt. Till skillnad från lejonen som var småläskigt men fantastiskt!!
Vi åkte en bit vidare på sjön och närmade oss en ö. Då lade motorn av igen. Denna gången fick vår skeppare inte igång den igen. Han försökte i en halvtimme. Tänk om vi legat vid flodhästarna då. Då tror jag vi hade varit kluvna på mitten. Vi fick bli upphämtade av den andra båten som halva gruppen hade satt sig i. Styrde kosan till Crater Island och gjorde en Walking safari, mitt ute bland gnuer, zebror, antiloper och giraffer. När man är ute och går jämte en giraff så inser man att de är gigantiskt höga. Tror inte jag nådde dem till knävecket knappt. Fast jag blev lite kär i dem. De är verkligen coola. Ser lite felbyggda ut. Inte som en gnu då som ser ihopasnickrad ut med vad man hade över. Men lite avigt i bogpartiet tycker jag det är. Jag får uttala mig om sånt, jag har växt upp på landet bland djur och vet hur de ska se ut för det mesta..
Bra safaridag kan man lugnt påstå, för vi drog vidare på eftermiddagen till Lake Nakuru National park. Den mest färgglada varianten, ja det var inte själva apan, utan dess organ som det visade upp för oss när det satt och käkade snodda muffins från turisternas safarijeep. En knallblå pung och en lika skrikande röd pillesnopp.. Ganska fränt liksom. Ni som har sett bilderna ni vet ju.
Förutom denna lilla apa så fick vi se både vit och svart noshörning. Ganska stora klumpiga djur men maffiga. Och definitivt sötare än flodhästar. Utrotningshotad.
***
Spetsnoshörning eller svart noshörning (Diceros bicornis) är ett stort uddatåigt hovdjur som lever på östra Afrikas savanner. En vuxen spetsnoshörning har en mankhöjd av 1,5 meter och kan bli upp till 3,5 meter lång. Den kan väga upp till 1300 kg.
De två hornen upptill på främre delen av huvudet består av keratin. Hornen sitter efter varandra och det främre är betydligt större, upp till 70 cm.
Färgen varierar mycket mellan olika gråaktiga nyanser och beror främst av vilken typ av jord den rullar sig i.
Noshörningen är huvudsakligen ensamlevande, men de träffas vid parning och ungarna lever en tid i början tillsammans med mamman.
Trots att arten kallas svart noshörning så är den alltså inte svart utan grå. Det hela bygger på ett språkligt missförstånd som medförde att engelsmännen började kalla trubbnoshörningen för vit noshörning. Eftersom det fanns två noshörningsarter i Sydafrika valde de då att kalla den andra sorten för svart noshörning.
Namnet spetsnoshörning refererar till att arten har en spetsigt formad mule anpassad för att äta buskar (till skillnad mot trubbnoshörningens platta breda mule som är anpassad för att äta gräs).
***
Vincent fixade till en jättegod middag till oss med tillhörande spenat & jordnötsröra. Hur låter det?
Dagens stjärnlektion strax efter mörkrets inbrott och jag har nu fått alla stjärnorna till Orion och inte bara bältet. Även Skorpionen, men den vet jag inte om jag ser hemma på min himmel i Idyllen.
Ugly Five: Gnu, Vårtsvin, Hyena, Gam och Maraboustork.
Fyra check (ingen gam än)
15 mars
Sov typ INGENTING. Skällande hundar, hyenor, något larm som tutade högt och frekvent halva natten. Syrsor. Och inte nog med det, min ambitiösa resekamrat envisades med morgongympa. Hallå, var detta semester eller hur var det? Åkaj, 15 minuter max utlovades så jag hängde på. (Assssåååeee hajja, situps på semestern.. Galet.) Skit i det nu. In i Masai Mara igen och jag hoppar över de första timmarna..
Vi såg helt plötsligt ett lejon på håll. Joseph, vår chaffis, styrde safarijeepen mot stället där vi såg lejonet. Helt tomt. Som bortblåst. Vindstilla.. Alla spejar ut över det meterhöga gräset. Syns nada. Helt plötsligt ser jag en liten rörelse. Pekar ditåt, dit Joseph också har blicken. Jo, det var nog ett öra som viftade till. Jeepen körs mot det hållet och vi parkerar framför FYRA unga lejonhannar.
De ligger i gräset ett par meter bort. Mitt hjärta kör trippelslag och det brusar i öronen. En fjärilsflock flyger omkring i min mage och handen med kameran darrar.
Såååå otroligt fina och mäktiga! Eufori. Vilken lycka att få se dessa praktexemplar. De tittar på oss. Slår lite slött med svansen. Viftar bort en fluga från örat.Verkar vara mätta och trötta. Känns rätt bra med tanke på hur nära vi är. Vi skulle aldrig hinna dra igen taket på bilen och köra därifrån ifall de fick för sig att ta ett skutt emot oss.
Jag ler så jag får kramp i kinderna. Nej, de fotona blev inte de bästa. Men det blev ett av de bästa känslominnena på hela resan. Ler fortfarande efter tre kvart och får börja massera kinderna. Känns som om man hittat en skatt som man gärna vill dela med sig av men inte kan.
En lyckokänsla genomsyrade hela kroppen, från fotsulan :) ut till fingertopparna, öronsnibbarna, själen..
Lajjon is da shit!!!
Vi såg helt plötsligt ett lejon på håll. Joseph, vår chaffis, styrde safarijeepen mot stället där vi såg lejonet. Helt tomt. Som bortblåst. Vindstilla.. Alla spejar ut över det meterhöga gräset. Syns nada. Helt plötsligt ser jag en liten rörelse. Pekar ditåt, dit Joseph också har blicken. Jo, det var nog ett öra som viftade till. Jeepen körs mot det hållet och vi parkerar framför FYRA unga lejonhannar.
De ligger i gräset ett par meter bort. Mitt hjärta kör trippelslag och det brusar i öronen. En fjärilsflock flyger omkring i min mage och handen med kameran darrar.
Såååå otroligt fina och mäktiga! Eufori. Vilken lycka att få se dessa praktexemplar. De tittar på oss. Slår lite slött med svansen. Viftar bort en fluga från örat.Verkar vara mätta och trötta. Känns rätt bra med tanke på hur nära vi är. Vi skulle aldrig hinna dra igen taket på bilen och köra därifrån ifall de fick för sig att ta ett skutt emot oss.
Jag ler så jag får kramp i kinderna. Nej, de fotona blev inte de bästa. Men det blev ett av de bästa känslominnena på hela resan. Ler fortfarande efter tre kvart och får börja massera kinderna. Känns som om man hittat en skatt som man gärna vill dela med sig av men inte kan.
En lyckokänsla genomsyrade hela kroppen, från fotsulan :) ut till fingertopparna, öronsnibbarna, själen..
Lajjon is da shit!!!
söndag 8 april 2012
13-14 mars
Landade tidig morgon i Nairobi och hittade vår transfer till hotellet. Rusningstrafiken gjorde att en mil tog 1,5 timmar att köra. Eller ja, krypa fram. Fotgängarna tog sig fram snabbare än vi i hettan, avgaserna och tutorna. Expressmopparna for förbi i ljusets hastighet kändes det som. Rummet vi checkade in på hade balkong och den luften bestod av avgaser, rök och damm. Gällde att gå högre upp, taket på hotellet var lite bättre.. Pool med bar. Lovely. Efter att ha vältrat sig där en stud blev det en gryta "Lady Fingers" och en kall Tusker. Så "väntedagen" blev rätt okej ändå.
Men sen, äntligen, var det morgon och Nomad tours hämtade upp oss utanför hotellet. Köra, köra, köra..
Dammigt. Kor. Får. Getter. Plåtskjul. Grus i näsan. Varmt om axlarna.
Pausar i Narok för att hämta tillstånd till Masai Mara. Rutinerna har ändrat sig. De ska ha namn, personnummer och passnummer på alla i gruppen. Vi blir kvar längre än tänkt. Försäljare runt dörrarna, tack men nej tack, jag har redan två par solglasögon.
Köra, köra, köra.. Ska aldrig mer klaga på svenska vägar sommartid. Roads from Hell.. Tvättbräda, hål, raserade partier, kratrar, bortspolade delar. Tallrikar och bestick i plåt ligger och slår mot varandra i bagaget. Tror att Ylva kommer få ett riktigt utbrott snart. Hon ser väldigt sammanbiten ut. Hur lång tid tar det att stanna och packa om? Kan man det eller kommer det lejon och äter upp en då?
Köra, köra, köra.. Så framme vid vår Camp Site och första game drive i Masai Mara. Gnuer, Crone Crain, mungos, topi, eland, impala, struts, elefantbajs, vattenbufflar, schakal, hyena, dikdik, kramandes giraffer.. Helt fantastiskt.
Hello Africa, tell me how your doing.
Men sen, äntligen, var det morgon och Nomad tours hämtade upp oss utanför hotellet. Köra, köra, köra..
Dammigt. Kor. Får. Getter. Plåtskjul. Grus i näsan. Varmt om axlarna.
Pausar i Narok för att hämta tillstånd till Masai Mara. Rutinerna har ändrat sig. De ska ha namn, personnummer och passnummer på alla i gruppen. Vi blir kvar längre än tänkt. Försäljare runt dörrarna, tack men nej tack, jag har redan två par solglasögon.
Köra, köra, köra.. Ska aldrig mer klaga på svenska vägar sommartid. Roads from Hell.. Tvättbräda, hål, raserade partier, kratrar, bortspolade delar. Tallrikar och bestick i plåt ligger och slår mot varandra i bagaget. Tror att Ylva kommer få ett riktigt utbrott snart. Hon ser väldigt sammanbiten ut. Hur lång tid tar det att stanna och packa om? Kan man det eller kommer det lejon och äter upp en då?
Köra, köra, köra.. Så framme vid vår Camp Site och första game drive i Masai Mara. Gnuer, Crone Crain, mungos, topi, eland, impala, struts, elefantbajs, vattenbufflar, schakal, hyena, dikdik, kramandes giraffer.. Helt fantastiskt.
Hello Africa, tell me how your doing.
12 mars..
.. och jag vaknar tidigt. Chillar lite på soffan med Smilla till gamla Headbangers Ball videos. Rätt underhållande och en del riktigt bra.
Mamma kör mig till tågstationen och jag känner "Läskigt, spännande och kul" och hoppas på att jag ska säg samma sak när jag kommer hem igen.
Ylva möter upp och vi inser att vi har reflexer på våra ryggsäckar båda två. Ganska svenskt antar jag. Hon blir "Lilla Hjärtat" och jag blir "Lilla Spöket". Finner det ganska passande. Sen blir hon kär i min blodådra på vänstra handen. Alla har vi våra böjelser och jag tänker att resan kan bli väldigt intressant.. :)
Från Kastrup till Schiphol och vi inser att tiden inte räcker till, tyvärr, till manikyrstället alltså, där vi hade tänkt fixa zebrarandiga lösnaglar. Kunde varit jättefint på safarin jueee, om än en smula opraktiskt. Fåfänga är ett fördärv..
Dock räckte tiden till en nygräddad pannkaka så jag kände mig nöjd ändå innan vi steg på flyget till Nairobi.
Mamma kör mig till tågstationen och jag känner "Läskigt, spännande och kul" och hoppas på att jag ska säg samma sak när jag kommer hem igen.
Ylva möter upp och vi inser att vi har reflexer på våra ryggsäckar båda två. Ganska svenskt antar jag. Hon blir "Lilla Hjärtat" och jag blir "Lilla Spöket". Finner det ganska passande. Sen blir hon kär i min blodådra på vänstra handen. Alla har vi våra böjelser och jag tänker att resan kan bli väldigt intressant.. :)
Från Kastrup till Schiphol och vi inser att tiden inte räcker till, tyvärr, till manikyrstället alltså, där vi hade tänkt fixa zebrarandiga lösnaglar. Kunde varit jättefint på safarin jueee, om än en smula opraktiskt. Fåfänga är ett fördärv..
Dock räckte tiden till en nygräddad pannkaka så jag kände mig nöjd ändå innan vi steg på flyget till Nairobi.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
