21 mars, "De dimhöljda bergens gorillor"

Klockan ringde 4.30. Ingen morgongympa. Hallå, är det här semester eller vad sa vi?
Frukostdags, ryggsäck och mig själv in i bilen, stuvade in alla andra och swisch iväg. Började med att alla sov i bilen. Efter kanske en timme började det ljusna. Dimman låg tät över bergen och med det lilla ljuset som hade börjat tränga undan nattens mörker blev det fantastiskt vackert på vår resa upp i bergen. Förstår varifrån titeln "De dimhöljda bergens gorillor" kom ifrån.
Väldigt smal och slingrande väg. Nadine funderade på om det var en enkelriktad väg för det fanns knappt plats att mötas på den, men en stund senare fick vi möte och kunde konstatera att det gick, även om det var på centimetrar det handlade om.

Kom fram till Bwindi Impenetrable National Park och fick en genomgång av vår guide David. Vi skulle inte gå närmare gorillorna än 7 meter. Om de kom för nära skulle vi sätta oss ner, titta i marken och se undergivna ut. Ja, det är inte zoo vi är på, det är vilda djur, ute i sina egna marker och revir. Vi kunde hyra bärare till våra ryggsäckar ifall vi ville. Jag kände på min ryggsäck. Tung som fan. Över fyra liter vatten och snax ifall trekkingen skulle ta lång tid. Kändes som den vägde bly, men njaeee, en bärare. Nåt ska man väl orka själv? Alla avböjde. Efter lite mer information så fick vi varsin "walking stick" och så gav vi oss iväg. Ganska spännande kan jag säg.

Rätt in i djungeln, väldigt branta uppförsbackar, väldigt branta nedförsbackar. Vi hade en väldig tur då gorillona var på väg mot oss i skogen, så vår promenad blev inte lång förrän det stod skogsvakter där som hade gorillornas koordinater, på väldigt nära avstånd. Vi följde dem i någon minut till, sen skymtade jag den första svarta stora klumpen mellan träden. OOOOOH, shit, är vi redan där. Alla famlade efter kamerorna och började fota.

Bitukura group, en familj på tolv individer med fyra silverryggar. Ovanligt med så många "Silverbacks" i en familj, en eller två var det vanliga. Men presidenten var en vänligt inställd själ såvida de inte satte sig upp mot honom, och förra presidenten "The Judge" var den som alltid gick in och försökte dela på de andra om de bråkade.
Men en "view" där det blandades med gorillor som smaskade på löv, som studerade sina fingrar, till de som klättrade lite i träd och de som bröstade upp sig för varandra, ruskade i lövverket och jag tror de kanske visade upp sig lite för oss också, så sa guiden att det var den bästa visningen de haft av gruppen.
Vi befann oss i perfekt vegetation för att se dem och alla fyra silverryggarna var på marken. Saken är att de var på marken och väldigt nära oss helt plötsligt. Vi hade ingenstans att retirera så vi var omringade av dem ett tag. Väldigt väldigt nära. Den ena bålglodde verkligen på vår grupp och vi tittade tillbaka. Vet inte om det var någon fara eller ej, ingen aning vad som pågick i tankarna hos dem. Men nog var det nervöst. Så fort ena av de fyra gorillorna hade flyttat sig en bit så tyckte vår guide att det var dags att gå då det blev en öppning till oss. Då hade vi varit där i ca en timme. Detta var något av det absolut häftigaste på hela resan. Vilken upplevelse att stå öga mot öga mot dem på detta sättet.
Så coola muskelberg som låter oss ta del av deras liv, och glor lika mycket på turisterna som turisterna glor på dem.
Awesome, amazing, breathtaking and really impressive!

Efter att sen ha gått vägen tillbaka i de grymt branta backarna och tappat all luft som fanns att tillgå i lungorna fick vi diplom för genomförd trekking. Ingen hade behövt bäras tillbaka heller.. :) Liten urladdning av energin efter detta.

Ett tropiskt regn drog in och gjorde vägen tillbaka väldigt hal. På ett ställe började bilen kasa på den lilla vägstumpen som fanns tillhands och jag såg stupet komma närmare genom bilrutan. Chauffören bytte växel och försökte igen och vi gled lite till. Sen kastade vi oss ut ur bilen för då hade vi kommit mer nära än vad nerverna tyckte var bra. Utan åtta personer i bilen lyckades han få fäste och ta sig en bit framåt så att vi kunde hoppa in igen i bilen och fortsätta. Inte bara flodhästar som kan vara farliga i Afrika, blöta lervägar bland bergens stup kan orsaka lika mycket förödelse.

Startade antibiotikakur. Det var helt enkelt dags. Vissa saker ska man inte dra ut på längre än nödvändigt.
Och got my Lucky Day.. Ja, ni tjejer ni vet..
Tusen tack till Ylva som fixade soppa och bjöd mig på massage när jag var dålig. Kul tjej, humor, snäll och omtänksam. Hon gillar dock James Blunt men det får jag ha överseende med..