Det här med tågpendlande och resenärer. Det ger hela tiden upphov till nya bekantskaper. Fyrsitssätena där man sitter två och två mitt emot varandra. Kan vara rätt trångt om man har långa ben och det är väskor inblandade dessutom.
Var väldigt försiktig när jag satte ner fötterna så jag inte skulle trampa på damen och tryckte sedan ner min väska mellan mina fötter. Fast då råkade jag sätta min väska på hennes ena fot. Ja, det fanns inte så mycket plats eftersom hon också hade två fötter och en väska på golvet. Jag bad om ursäkt och med ett glatt leende:
"Jag ska genast flytta väskan från foten din och försöka få den emellan dina fötter."
Så det gjorde jag. Problemet var väl då att jag råkade få min ena fot över hennes andra fot, eftersom det inte fanns plats för allt..
Har en man gått och lagt sig så har han gått och lagt sig. Och har jag satt mig så har jag satt mig.. Nå, hon skrynklade ihop hela ansiktet men rörde varken fötter eller sin egen väska en millimeter. Och inte jag heller, för jag kunde inte böja fötterna längre bak. 1. För trånga jeans. 2. För långa ben. 3. Är inte så vig så jag kan snurra fötterna ett halvt varv.
Men det gick nog bra att ha min fot ovanpå istället för väskan, för tant somnade. Så slutet gott allting gott.
Vad lär man sig av detta då? Att om det finns hjärterum så finns det foterum.
måndag 22 oktober 2012
måndag 15 oktober 2012
En luad ål, en luad ål, det är en ål med lua på..
"Ett äkta Ålagille kan bara upplevas i Ålabod utmed Ålagilleskusten mellan Åhus och Haväng. Annars är det bara ett vanligt kalas med ål." Allt enligt Ålakademin. Så då var det ju bara att bege sig dit då. Samling vid pumpen på Hotell ÅhusStrand där Mats, småländsk gammal bonde och numer ålafiskare, klättrade upp på bardisken och höll låda samt hälsade oss välkomna, även vi den yngre generationen. Där tittade han på mig och min pojkvän som jag hade dragit med mig på denna överaskningskväll. Yngre generation när man är 40+, bara att tacka och niga. Men visst var där några till som var i vår ålder eller yngre, men mestadels då äldre generation. Det gör inget, de vet hur man leker de också.
Efter historieberättning så tände Mats lyktor och så begav vi oss ut i mörkret ner till den långa bryggan där vi skulle dela upp oss, då en bod inte räckte till de 104 personer som hade bokat in sig på Ålagillet. Populärt det där med att proppa i sig ål tydligen. Vi fick gruppen som skulle ha höger fot i vattnet på vägen dit och vänster fot i vattnet på vägen hem, och så var det dags för s(tr)andpromenad i mörkret. Med frispråkiga guider så visades vi in i Täppetboden och där hälsades vi välkomna med snaps och en kort intro om att det fanns god sandfiltrering utanför så herrarna till vänster och damerna till höger alternativt nyckel till toa-lätt och toa-svårt. Och så vips var dragspelsmusiken igång och det sjöngs snapsvisor och ålavisor och så ingick det både bra och dåliga historier, som sig bör på ett kalas..
Menyn då, ja, vad äter man på ett Ålagille. Man äter ål helt enkelt. En krämig suveränt god Ålasoppa till start, tätt följt av Luad ål med kryddost, knaperstekt skinn liksom, som man skulle tugga i sig, lät kanske sådär men var jättegott det också, nersköljt med stora bringare öl.. Sen var det dags för kokt ål med potatis och senapssås. Kokt ål är lite halvslabbigt i konsistensen, men stänker man först ättika på och sen låter den bada ordentligt i senapssås så är det inget problem längre. Lite stekt ål med päregröt ovanpå det, där man satte tummen i moset och gjorden en grop för sirapen som skulle hällas över. Där kan man tro att man inte skulle orka äta mer, och mätta var vi, men det kom in mer, först skraaaaabefaten såklart för att rensa undan lite ben, huvud och fenor, sen kom den Röööööögade ålen med äggröra och kavring och där tog det nästan stopp. Hade det inte varit för äppelkakan med vaniljsås som blev inburen på borden så hade det varit stopp, men nog fanns där ett litet hål till i magen. Men nej, någon nattamat blev det inte, det hoppade vi över. Ingen efterfest heller.. Det gick helt enkelt inte att svälja mer, inte ens en salivdroppe. Fast man har övat dåligt kanske, för de däringa reeedia bönnerna de drack då så det stod härliga ting till, kanske inte saliv då, men dryck i alla dess former, små glas, stora glas och kanske hemkokt i kastrullerna som de hade med sig.
Frukost, ålapaj.. Nä, skojar bara. Fruktgarneringen från påläggsfaten var tillsammans med de kanelstekta äpplena, det som lockade mest. Förutom kottarna som ekorrarna tyckte var bäst. Fantastiskt små söta krabater som underhöll mig och min kamera en stund innan det var dags att tacka ett rengingt och blåsigt Åhus för en varm och mättande kväll i glatt sällskap.
Efter historieberättning så tände Mats lyktor och så begav vi oss ut i mörkret ner till den långa bryggan där vi skulle dela upp oss, då en bod inte räckte till de 104 personer som hade bokat in sig på Ålagillet. Populärt det där med att proppa i sig ål tydligen. Vi fick gruppen som skulle ha höger fot i vattnet på vägen dit och vänster fot i vattnet på vägen hem, och så var det dags för s(tr)andpromenad i mörkret. Med frispråkiga guider så visades vi in i Täppetboden och där hälsades vi välkomna med snaps och en kort intro om att det fanns god sandfiltrering utanför så herrarna till vänster och damerna till höger alternativt nyckel till toa-lätt och toa-svårt. Och så vips var dragspelsmusiken igång och det sjöngs snapsvisor och ålavisor och så ingick det både bra och dåliga historier, som sig bör på ett kalas..
Menyn då, ja, vad äter man på ett Ålagille. Man äter ål helt enkelt. En krämig suveränt god Ålasoppa till start, tätt följt av Luad ål med kryddost, knaperstekt skinn liksom, som man skulle tugga i sig, lät kanske sådär men var jättegott det också, nersköljt med stora bringare öl.. Sen var det dags för kokt ål med potatis och senapssås. Kokt ål är lite halvslabbigt i konsistensen, men stänker man först ättika på och sen låter den bada ordentligt i senapssås så är det inget problem längre. Lite stekt ål med päregröt ovanpå det, där man satte tummen i moset och gjorden en grop för sirapen som skulle hällas över. Där kan man tro att man inte skulle orka äta mer, och mätta var vi, men det kom in mer, först skraaaaabefaten såklart för att rensa undan lite ben, huvud och fenor, sen kom den Röööööögade ålen med äggröra och kavring och där tog det nästan stopp. Hade det inte varit för äppelkakan med vaniljsås som blev inburen på borden så hade det varit stopp, men nog fanns där ett litet hål till i magen. Men nej, någon nattamat blev det inte, det hoppade vi över. Ingen efterfest heller.. Det gick helt enkelt inte att svälja mer, inte ens en salivdroppe. Fast man har övat dåligt kanske, för de däringa reeedia bönnerna de drack då så det stod härliga ting till, kanske inte saliv då, men dryck i alla dess former, små glas, stora glas och kanske hemkokt i kastrullerna som de hade med sig.
Frukost, ålapaj.. Nä, skojar bara. Fruktgarneringen från påläggsfaten var tillsammans med de kanelstekta äpplena, det som lockade mest. Förutom kottarna som ekorrarna tyckte var bäst. Fantastiskt små söta krabater som underhöll mig och min kamera en stund innan det var dags att tacka ett rengingt och blåsigt Åhus för en varm och mättande kväll i glatt sällskap.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
