Det må vara kallt och det må bita i kinderna, men det var ett enda ord som kunde beskriva morgonen, "GNISTRANDE". Som miljoner diamanter utströdda längs min färdväg. Vackert. Och jag kom på mig själv att le där jag satt i bilen.
Hemvägen gnistrade det inte alls. Och vägen har blivit som en tvättbräda. Rädd att bilen ska skaka sönder och alla hjärncellerna tappar sin anvisade plats innanför pannbenet så får nog styra kosan mot annan färdriktning imorrn. Hoppas det är diamanter där också.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar