En halv skida kommer man inte så långt med.

Den här lilla grejjen med ödmjukhet och att ta saker för givet. Min kusin, några år äldre än mig, ska åka vasaloppet i år. Hon tycker det är oerhört härligt att utmana sig själv, kört svenska klassikern och sånt (någon tyckte hon var dum som slet på energin, varför förstod jag inte..)
Hon berättade när hon var liten och skulle åka skidor, så fick hennes två bröder nya skidor (de är fem syskon), men hon fick ärva skidor av brorsan, så när den ena brast så fick hon åka med en hel och en halv skida. Det fanns inte pengar att köpa nya skidor till henne också. Det existerar knappt inte idag, inte här hos oss, i denna delen av världen. Det är bara att köpa nytt. Nytt nytt nytt nytt.
Men var är problemet egentligen? Varför finns det de som har så otroligt mycket men som ändå är så missnöjda? Varför tas så mycket för givet?
Vad behöver man gå igenom för att uppskatta de små sakerna igen?
Vad är det som är viktigt här i livet?