Corroded och knäböj.

Jahaaaja, i den här bloggen finns sanningar, osanningar, halvsanningar och lite hittepå det vet ni alla. Ifall ni inte visste så vet ni nu. Så frågan är hur mycket ska jag ljuga om fredagens tillställning då?
Nej, jag och Anna-Karin är inte syskon. Sant. Men hade jag skullat ha en lillasyster så hade det varit en ära. Nu får hon vikariera som hårdrockande Sörra och det gör hon bra. Efter många års uppehåll inom branschen så gick det locka med henne på en i afton dans i "haaauurauckens" tecken.

Men först, MAT. Har inte varit så många gånger på Kapten Gyllenhorn, men när jag varit där så har jag belåtet klappat den tilltagande runda magen med en nöjd suck. Gott så det förslår. Fast denna kvällen var lite speciell. Det skulle upp en flock unga rocktrubbisar på scen och efter dem Corroded. Det där svenska metalbandet ni vet, som har haft några bra låtar snurrandes på Bandit.

Slog oss ner hos Jomsarna och deras trevliga flickor och en grabb som ingen ville kännas vid riktigt. Han hörde till på nåt sätt men ingen visste hur. Blev lite svårt att ta reda på också, för det enda han fick ur sig under kvällens gång var "Är du sugen". Ganska begränsad konversation uppstår även om man försöker inleda ett par intelligenta samtal. Är ju hemskt känd för det..
Framförallt som jag budade på Kents skärp, eller egentligen bältesspännet. Och jag fick hålla det i handen, men av åkte det aldrig. Så det slutade med att jag och Sörran köpte hela Kent. Vi vann budgivningen lätt som en plätt. Vet inte vad ni andra budade, men vi fick honom till ett bra pris. Tyvärr slarvade vi bort honom senare på kvällen.. Ni som fick med honom hem, nu vet ni vart han hör hemma. Vänligen packa ner honom i en låda och skicka upp honom till brudarna. Finns bevis på det däringa Facebook att han är såld. Så det så!

Nu blev jag plötsligt nervös. Erbjöd att jag skulle följa med i turnébussen som bloggerska. Måste få detta godkänt då. Nu har ju bandet redan en bloggare som skriver om toasitser och sånt.
Men jag tänkte att det kunde vara någon till som skrev, från en annan synvinkel liksom. Lite som ovanifrån. Det måste gå att tjäna pengar på det. Från något håll. Antingen köpt tystnad eller som bokunderlag till kommande biografi. Ja ja, här kommer väl inte ut nåt vettigt ändå så lägger nog det på hyllan innan jag börjat. Påminn mig sen vilken hylla det var bara. Kan vara smått förvirrad ibland.

Jo, skulle jag säg nåt om aftonen också eller hur var det?

Naturligtvis var ynglingarna superduktiga. Solo, duetter och flockvis. Talanger av stort format. Fast jag väntade såklart på Corroded och det gjorde jag rätt i. Akustiskt gigg. Kan det vara nåt? Ja, så in i helvete kan det vara nåt. Skitbra liksom, rätt av.
Gjorde ett försiktigt försök att gå upp på det där golvet framför scen. Stod där ca 30 sekunder.
- Hallå tjejer, kan ni sätta er ner, ni skymmer.
Jag vände mig om och kikade på de som försökt påkalla uppmärksamheten. Ja, det lyckades de med eftersom jag vände mig om. Kanske dock tyvärr inte med den reaktion de förväntat sig.
- Nej, jag vill verkligen inte sitta ner. Det är hårdrock nu. Hallå liksom.
Mummel mummel bakom ryggen.
Jag vänder mig igen.
- Bandet tycker nog det är roligare om det är fler framför scen, så kom gärna ut hit istället.
Nej då. Det kan finnas många anledningar att man inte vill göra det. Kanske mår bra av att sitta. Jag mår bra av att stå. Jag får ont i ryggen att sitta för mycket, men misstänkte att hon inte var intresserad av min sjukdomshistoria med disken.
Vände mig en gång till för säkerhetsskull för att se hur många jag skymde. Inte några 3.000 liksom. En människa. Jag tänkte då att hon faktiskt fick flytta sin stol en halvmeter istället. Hoppas jag inte förstörde kvällen för henne för mycket.
Bandet ropade ett par gånger till sen, att det tyckte folk skulle komma upp och dansa och "grejja" på golvet framför dem.
"Grejja"? Vad är det liksom?? Det måste jag be att få en utförlig beskrivning av nästa gång så man vet vad man ger sig in på. Eller var det grejja vi gjorde senare när vi körde akrobatiska övningar? Hmmm.
- Hallå, kom närmare, vi luktar inte illa.
Shit vad mycket att kontrollera tänkte jag. Tog fram mitt A4 block och penna och började skriva ner alla frågor jag skulle gå igenom med dem sen. Har alltid drömt om att få göra intervju med ett band.. Och gäller att ha några frågor på lager då såklart. Viktiga sådana.
Sa jag nåt om uppträdandet? Deras då alltså. Ja, det var bra. Nu har jag nämnt det.
Mitt eget? Ja, det var bra. Nu har jag nämnt det också. :)
(Och jag försökte inte stjäla kandelabern, ville bara ha myskväll ute. Och försökte inte sno vinglaset heller, skulle bara dricka upp Coca Colan innan jag lämnade platsen..)

Då ska vi se, var var jag? Inne, ute, på dansgolvet, på soffan, i sjöboden, på björkstubbarna, på scen.

Eeeeh, prutade visst på tröjan också. Jag vet att det bara gällde mängdrabatt om man hade tio barn, men lyckades inte leta upp så många under kvällen. Och jag sa faktiskt till han försäljaren att han luktade gott. Tror vi var överens. Eleven shades of black. Måste komma från fyra nyanser av brunt, fast i en bättre version. ;) Fett nöjd med min nya tisha.

Ja, bandet slutade spela. Och då började grabbarna boys och tjejen lira igen. Fast då kom grabbarna grus på att de nog ville lira lite till och det blev spontanjam på scen. Sånt är bara för gött alltså. Goegoe-stämning.

Hade vi glömt nåt? Ja, lite stretching i form av akrobatiska övningar, spagat (knäböj..), höftrullning, yoga, tai chi och naturliga posér med ena foten på scen. Alltså inte jag. jo, foten, fast mest andra. Ääääh. Spagat var svårt med rött plastskärp, begränsade tydligen rörligheten, och flytta på det var svårt, men jag försöker faktiskt bara vara hjälpsam. Jag tror att jag blåste alla vuxenpoäng på en kväll som jag samlat ihop under nästan en månads tid. När jag hängde i takbjälken i Norrköping i somras så nollade jag det kontot.

Klockan tickade på och vi fick spännande nya namn i Fröken Njau och Fröken Nej och eftersom det var långt efter stängningsdags och vi blev utstädade med piasavakvasten så var det dags att tänka på refrängen, någon av alla de bra vi hade hört tidigare på kvällen. Kände att hurtbullarna fick behålla tidig morgonjogging med armhävningar och sånt för sig själva och hade kanske övervägt det hela om jag vetat att Gyllenhornskans skulle duka upp frukostbuffé. Så istället gott kramkalas, hårda kramar, men det var mest för att det var en järnstång imellan.

Det enda som är kvar att önska, är en halsfrisk version av Sweet Child o´mine av Fredrik. Men det hoppas jag på nästa gång.