Christmas Metal Symphony

"Titta, en tjock pappa på scen" säger 25-åringen. Och lite rätt hade hon ju. "Tjuck" som tjock heter på slang.. Och nog var det så, fast han stavar Chuck och sjunger i vanliga fall i Testament. :)  Efter ett par låtar sittandes så fick det vara, på långt håll så kommer man inte riktigt i stämning så fram till scen istället. Ja just det, event "Metal Christmas Symphony" där endast en jullåt avverkades. Annars var det snabb takt på ena goa hårdrockslåten efter den andra. Michael Kiske körde både "March in time" och "I want out" i god gammal Helloweenanda. Den tjocke lille arge tysken drog av en och annan rebellsång. UDO.. Som en kidnappad kille på svensexa på Sweden Rock sa för något år sedan "Uno, vem fan är Uno".
Ja, och så entrade Floor golvet. Sångerskan från Nightwish och det band jag inte gillar sisådär särskilt myckt när det kommer toner från högtalaren hemma, men hon som imponerade mest under gårdagens musikaliska kväll. Accompanjerade av en Symphony-orkester som lyfte låtarna och hallen till en annan nivå, där kom verkligen Floor till sin rätt. Någon nämnde gåshud. Och tösen blev lyft, hon studsade jämfota och liksom kom en halvmeter högre än de långa killarna för varje studs, och bara lite  hjälp med lyftet från sin man, med kepsen lätt på sned.
Sist men inte minst, Joey Belladonna, tunn som en speta, inget extra häng över livremmen där inte, höfter som en annorexiatonåring hade blivit avundsjuk på, men en fantastisk röst som drog av flera trallvänliga slagdängor.
Coolast på scen var gråhåriga tanten på Cello dock, hon svepte med sin stråke i takt och såg sketaglad ut för att få spela ihop med dessa hårdrockslegender.
Fullsatt var det inte, men vi som var där, fick en storslagen show precis som utlovat. 
PS, den smala pappan hade jättekul.