Jag är ju bara jag.
Ibland känns det som om själen tar många skepnader.
Lättretad björnhona, klok gammal varghona, stark lejoninna, till bara en väldigt kelen huskatt.
Och så fjärilen, den spröda varelsen, som breder ut sina vingar och låter solen värma dem.
Fjärilen med sina känselspröt.
Fjärilen som är själens fågel.
Jag är ju ändå bara jag.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar