SRF 2010

Söndag, 6 juni. Tältuppslagning. Allt känns bra! Solen skiner, hojen är blank, campingen är ren och fin. :)

Måndag, 7 juni. Hälsar på grabbarna grus som anordnar Campingen. De arbetar hårt med att prova hur mycket gräs man kan sprätta med 4-hjulingarna. Dubbelvalpen är den nya tröjan och Mr Glow dricker så han lyser värre än Tjernobyl. Klä sig i en våtdräkt verkar vara en passande alternativ. Och låset till dörren var visst bytt, men det fanns ingen dörr kvar längre. Tog spade och dikade runt mitt tält ifall det skulle ösregna mer under helgen. Sådär ja, nu har man en stor vallgrav liksom. Behöver bygga en sån där stor träbro som hissas ner med rasslande kedjor också.

Tisdag, 8 juni. Mina SwedenRock killar kom. Fan så trevligt att se dem. Kalle Anka, Farbror Bosse, medhavd praktikant och en tjej som åkt 55 mil på liten extrakudde utan att klaga, "bara lite svårare att stiga av de sista stoppen". Hangaren bankades upp i hög hastighet. Första Wok Forrest avklarad och tröja inköpt. Snyggare än förra året dessutom. Träffa redan på massor me goa bubbar och tjäjs. Sen blev det Svartvinbärste och Motherlode i köket och alla hälsade.

Onsdag, 9 juni. Äntligen, halvelva am, pitstop St1 och sen raka spåret förbi poliskontrollen och in till Sweden Rock. Regnade som fan. Men det har sina fördelar det med, slapp flugor på läppstiftet. Fantastiko att vara här igen. Var ju en hel dag sen sist. Kom med på TV men det måste varit den tristaste intervjun någonsin men slog ett slag för munkarna med dampströssel. Sen visade det sig att i kombination med Red Bull så är det oslagbart. Blev utlovad nån dans av Göteborgare som ville byta våtdräkten mot en colaburk istället. Fine with me, men såg aldrig av denna dans sen. Hörde att det hade varit hårdrocksbreakdance på annat ställe men såg tyvärr inte det live själv, fast det hade varit i väldigt slowmotion, mer leifing liksom. Sen undrade den icke datoriserade mannen om Eva tvättade sig i pannan när hon på långt håll såg mig, men det vet vi ju vad det betyder. De små bulorna är på väg. Tål inte myggbett, pannan sväller upp.. När Suss klocka som var lika stor som Big Ben visade på time, så var det sen dags att gå in och rocka loss området. Med stora rosa kaninöron hör man bättre. Och Quireboys tog lätt hem första pris. Spike knows how to do it. De svängande höfterna, den busiga blicken och den hesa rösten kunde ingen motstå. Full pott. Även på de chokladdoppade jordgubbarna, sånt är jag lite svag för måste jag erkänna.

Torsdag, 10 juni. Stone Sour, eller Byggare-Bob i orange hjälm kickade igång tidigt på dagen, och precis som han själv sa ”I’m not a morning person”, så gick det minsann att komma igång igen. Utan problem. På programmet stod dessutom Sabaton, Slayer, Danzig och Aerosmith och ”I don’t wanna miss a thing”. Mother live var kul att kunna pricka av och Steven gav oss Sweet emotions. Träffade två glada skånska ynglingar som lovade förvalta musikarvet vidare i bästa anda. Jag blir faktiskt inte ett dugg orolig när jag träffar på såna härliga bekymmerslösa grabbar. Festivalen kommer leva i minst 20 år till om det växer upp såna goa ungdomar med bra musiksmak. Splatsch och där var dojan märkt, dock av kebabsås och Stiffe hade tur senare i veckan då en mås gjorde en dumpning och det hamnade rätt ner i glaset som var tomt och inget stänkte på kläderna.

Fredag, 11 juni. Fick borsta tänderna riktigt frenetiskt. Fanns inga snusklubbor att tillgå. Kanske skulle kört såpa när jag ändå var igång. D.A.D sov iaf inte bort dagen och det var inget sleepy över det, jihaaaa, eller jihad, bra ös och fick tvinga mig iväg till Conny en stund, men med det leendet och de lockarna så var det värt det, lips and hips, blev looks and lockar. Sen kom faktiskt en riktig komplimang från hjärtat, ”jadu, med en sån mamma och med en sån mammas kompis har du riktigt bra förutsättningar”, kanske filtrera en smula men visst är det bra förutsättningar. Rick Springfield utan keyboard hade suttit bättre men bra eftermiddagsmusik i väntan på femkampskämparna. Cinderella gjorde sin grej och ingen Fallin’ apart ibland publiken utan vi höll ihop så bra vi bara kunde. När det sen gällde Billy Idol så får jag säga att han var den som imponerade mest med de förväntningar jag inte hade på honom. Tänkte att han som gammal man inte skulle orka leverera men det gjorde han, i ösregn och vakten sa att jag inte fick stå på bordet, Rebell Yell säger jag bara, fast satte mig snällt, på bordet då alltså.. Att bara se dessa härliga människor bli så glada av all musik värmer ju ens hjärta. Man kan både skratta åt och med människor. Gary Moore började bra men trötta foten gav sen upp och tur var det, för det räckte med att Peter blev ursinning. Höll på att riva tältet i ilska över dessa smörlåtar och gitarrgnidande. Som tur var räddade hans kupékompanjon på filten i hörnan med att berätta om hennes skräckkväll med höga blankpolerade stövlar, piska och marsch på stället. Gick bra så länge inga politiska åsikter diskuterades och fnissanfallet var ett faktum. Ett churchtält var också uppsatt, men med min tröja ”God’s busy, may I help you” så gick jag faktiskt inte dit, för vilken fras skulle man inlett med? ”Forgive me father ’cause I have sinned”. God bless you.. Som tur är var jag redan fastnaglad i tältbottnen vid det laget. Taskiga övervakare. Men det är klart, tar man det jobbet så får man nog ha några äss i skjortärmen. Men jag var i alla fall inte dum. Det är en fin komplimang.. Och jag var inte självmordskandidat så inga tältpinnar i halsen för min del.

Lördag, 12 juni. Finmiddagen gick av stapeln och nypotatis, sill, gräddfil, gräslök (gäller öva inför midsommar), körsbärstomater, bröd, blåmögelost, jordgubbar och glass. Shit va gott alltså. Blev anklagade för att vara seriösa, kan stå ut med det. Sen blev Susanne framtung i magen. Skulle hålla ställningarna tyckte en kompis som inte kunde komma, så tog tag i ena till mixerborden, men tröttnade när jag stått där ett tag. Gick över till att driva en kennelklubb med valpar istället. Fast sen blev det tysklärarinna innan kvällen var över och lokalanställd trivselvärdinna som håller reda på folk, fast det var nog lite tvärtom måste jag erkänna. Sen blev det lite mycket när Truls blev nappbarn, som tur är kan man slarva bort sig själv för en stund, fast han satt kvar när jag kom tillbaka, hade taktikvilat länge. Stiffe körde sandaler med tubsockar och ”symbiostankar” kom igen fast med annan person då det i kör på exakt samma startsekund utbrister ”De är iaf inte vita”. Sen brast något för Jonas och vi tror det var navelludden som hoppade ut fastän Susanne inte hade med sig dammsugarröret. Har man sen glömt sin bettskena så kan man få tips av pysseltjej som tyckte röd boll hade passat bra och Peter vet var i London man kan köpa en sådan. Winger, Opeth, Anvil, W.A.S.P och Guns n’ Covers avverkades med diverse skiftande betyg. Förstod inte att jag stod i passagen heller, tittade på de tre små dvärgbrudarna, måste varit från en annan planet, det står hur många tusen som helst och väntar på Axl tydligen, och jag ställer mig mitt i passagen?? Eh, Jörgen förstod inte heller, men han förstod sig på vitt trumset. Där kammade jag noll också, men ett bassolo kan vara okej.

Söndag, 13 juni. ”jo hon är skötsam och dansar”. Tycker om alla härliga människor, de har förstått precis. Och jo, jag överlevde, självklart, lite lätt ont i högra knät kanske, men hellre det och missa melodikrysset. Tog en normal pratstund till kaffet, fast det var efter jag fixat en hel rulle grön gaffatejp. De bilderna går ju inte av för hackor heller. Tyckte det var lite tyst nu när jag kom hem, verkar som om jag tryckt in dubbla öronproppar, så står nu här med en polygrip och försöker få ut den innersta.. Vet inte hur många hundralappar som gått till lyxiga caffelattevagnen, men några stycken är det allt.
Tältnedmontering. Allt känns! Solen skiner inte, hojen är skitig, campingen är oren, jag är fin. Lyckoruset är på max i kombination med en lite tår i ena ögonvrån för att det är ett helt år tills näst. Puss till er alla goa människor som var med och gjorde veckan helt underbar.